Och så ner igen...
Helvete, varför är jag inte en normal människa som är GLAD? Jag har så sjukt lätt att bara bryta ihop och inte orka. Orkar inte vara glad, orkar inte med alla, med dig. Först är jag glad och på bra humör, men plötsligt PANG så går det neråt. Sedan är det så himla svårt att komma upp igen. Jobbigt, vill nästan stanna där nere. Eller egentligen inte, men av någon anledning känns det bättre nere på botten än vad det gör att vara glad och veta att man snart kan trilla dit. Säger det igen, har sagt det så många gånger och kommer att säga det igen. Jag är en idiot och jag drömmer. Det ska man inte göra om man vill ha ett liv!
Jag faller, faller mot marken.
Känner grus mot min kind.
Vet att jag inte kan resa mig upp.
För jag kan inte stå utan att falla.
Jag faller, faller mot marken.
För jag ska lära mig att stå.
