Becka.

Snurrar runt, runt
I en svartvit värld
Utan kontroll
I en evig spiral 

Med huvudet ner
Och fötterna upp
Blir jag mer och mer yr
I en värld utan nyanser 

Snälla låt mig stanna
Låt mig vila
Jag mår så dåligt
I en åksjuk tillvaro

Blunda och titta
Titta och blunda
Fortfarande snurrandes
I mitt egna kaos

I avskedets bitterljuva trånad

Jag ser min älskad rodna

Vi blundar mot solens sista strålar

Som kastar sitt sken över vita vågor

Som gnistrande pärlor faller tårarna

Längs min älskades kind

Våldsamt min älskade slits ifrån mig

När jag famlar efter att hålla henne kvar

Aldrig kommer jag att glömma

Hur vattnet smekte mina fötter

Alltid kommer jag att minnas henne

Hon som satte mitt hjärta i brand

Avskedets stund är som en längtan

Längtan till en annan tid

En tid då avskedet ännu inte är nära

Lite skolarbete... Här är en dikt som ska vara romantisk och som ska vara inspirerad av Avskedsvalsen av Chopin. Påminner lite om mitt avsked jag jobbar med just nu. Kanske är det lite mer utdraget men ack så våldsamt. Har dessutom bytt ut "honom" till "henne"...


http://www.youtube.com/watch?v=t6LMrGp_8TI Avskedsvalsen... Lyssna och tyck till om ni tycker att det passar.

Du får mig att le när jag gråter
Du kan få mig att gråta när jag ler
För tårarna bara rinner när man skrattar
Så att magen värker

När jag tänker på dig blir jag varm
Och jag minns allt vi har gått igenom
Du och jag
Tillsammans

Hade du varit en kille hade det kallats kärlek
Men det är du inte
Därför står du på andra sidan den hårfina gränsen
Och är min finaste vän

En plats i mitt hjärta kommer alltid
Att finnas där bara för dig
Så länge vi lever
Kommer vi aldrig att ta slut


Jag saknar dig Linnea!

När hela livet stannar upp för att sedan snabbspolas blir det så kallt i fartvinden. Jag hinner knappt tänka utan sitter bara och skakar. Varför blev det plötsligt så svårt att andas? Det kändes liksom som att luften tog slut och jag glömde dessutom bort hur man andas. Sedan skrev jag något konstigt och blundade, hoppades. Klickade på en knapp och blev besviken. Inte den här gången heller.
   Och så blev tiden normal igen, men mitt hjärta fortsatte att dunka eftersom chocken inte riktigt hade lagt sig än. Är det farttårar eller något helt annat som rinner längs mina kinder? Kanske är det regnet som föll imorse när jag gick till skolan. Jag struntade nog i att torka av ansiktet för om jag gjorde det skulle alla se ränderna i mitt smink som bildas när jag sprang alldeles för fort till tåget.
   Nu är tiden verkligen normal igen ändå skakar händerna. De vill inte gärna tro att det var allt, att drömmen inte ska börja om. Jag tror att de letar efter repeatknappen som är gömd bakom ett öra. Den kan vara ganska svår att hitta eftersom håret är rufsigt och öronen alldeles för stora för knappen. Fast jag tror egentligen inte att de vill hitta knappen, för i så fall hade de varit mycket envisare, så svår kan den ju faktiskt inte vara att hitta.
   Någon bröt av en bit från mitt hjärta. Det gjorde lite ont, inte så mycket, bara lite. Sedan kom en annan och bröt det mitt itu. Jag kan tala om att det gjorde väldigt ont. Dessutom struntade den andre i att sätta tillbaka min hjärthalva. Den första lämnade ju faktiskt tillbaka den när den tröttnat på att hela tiden störas i sin nattsömn av hjärtbitens eviga dunkande. I och för sig tröttnade den andre också, men den låste in halvan i ett ljudsäkert skåp där den inte kan störa. Denne någon vill inte erkänna att den egentligen borde lämna tillbaka hjärthalvan. Fy på dig någon.

Blablablablablablablablablablablablabla