Becka.

När hela livet stannar upp för att sedan snabbspolas blir det så kallt i fartvinden. Jag hinner knappt tänka utan sitter bara och skakar. Varför blev det plötsligt så svårt att andas? Det kändes liksom som att luften tog slut och jag glömde dessutom bort hur man andas. Sedan skrev jag något konstigt och blundade, hoppades. Klickade på en knapp och blev besviken. Inte den här gången heller.
   Och så blev tiden normal igen, men mitt hjärta fortsatte att dunka eftersom chocken inte riktigt hade lagt sig än. Är det farttårar eller något helt annat som rinner längs mina kinder? Kanske är det regnet som föll imorse när jag gick till skolan. Jag struntade nog i att torka av ansiktet för om jag gjorde det skulle alla se ränderna i mitt smink som bildas när jag sprang alldeles för fort till tåget.
   Nu är tiden verkligen normal igen ändå skakar händerna. De vill inte gärna tro att det var allt, att drömmen inte ska börja om. Jag tror att de letar efter repeatknappen som är gömd bakom ett öra. Den kan vara ganska svår att hitta eftersom håret är rufsigt och öronen alldeles för stora för knappen. Fast jag tror egentligen inte att de vill hitta knappen, för i så fall hade de varit mycket envisare, så svår kan den ju faktiskt inte vara att hitta.
   Någon bröt av en bit från mitt hjärta. Det gjorde lite ont, inte så mycket, bara lite. Sedan kom en annan och bröt det mitt itu. Jag kan tala om att det gjorde väldigt ont. Dessutom struntade den andre i att sätta tillbaka min hjärthalva. Den första lämnade ju faktiskt tillbaka den när den tröttnat på att hela tiden störas i sin nattsömn av hjärtbitens eviga dunkande. I och för sig tröttnade den andre också, men den låste in halvan i ett ljudsäkert skåp där den inte kan störa. Denne någon vill inte erkänna att den egentligen borde lämna tillbaka hjärthalvan. Fy på dig någon.