Becka.

Sitter och tänker. Hela tiden snurrar tankarna runt i min hjärna och hotar att ta över. Ångesten kommer krypandes upp i min fåtölj, vill tränga sig ner bredvid mig. Jag blundar, försöker sova för att kunna rymma, men hela tiden hör jag ångesten viska i mitt öra. Fan, jag hatar det här.
   Skönt att det är lov nu. Trots att jag bara gått två veckor (tror jag) i skolan är jag så fruktansvärt trött. Fast jag är nog egentligen mest trött i huvudet och i känslorna, inte i kroppen. Det är jobbigt att vara glad när det enda man vill är att gömma sig. När det ande man känner är skam.
   Ska åka bort i några dagar. Upp till Östersund bär det av. Blir både roligt, skönt och JÄTTEJOBBIGT. Fatta att jag ska orka vara på topp i FEM HELA DAGAR. Jag som inte ens orkar EN HEL DAG. Vill verkligen inte förstöra för alla andra nu här vi ska åka bort. Hoppas verkligen kan jag kan ta mig i kragen och orka det där extra som kommer att behövas. Ska ju ändå kämpa på och det kan jag ju lika gärna göra där som hemma. Eller hur?!
   Känner mig stor och klumpig idag. Nu börjar tankarna komma ikapp mina handlingar och det är då det svåra börjar. Från början känner jag knappt att det är jobbigt, men plötsligt börjar det göra riktigt ont. När oron sätter in, när jag tror mig märka av att det händer något. Då, ja då, börjar hela världen att rämna och mina händers bankande på muren blir plötsligt så mycket mer avvaktande, fundersammare. "Är det verkligen det här jag vill", frågar händernas lösare bankningar?
   Men som sagt, nu jävlar ska jag kämpa. Bara mamma kunde ta sig tid att lyssna, bara vi inte blev avbrutna varje gång vi försöker prata. Jag behöver henne. Trots att hon inte kan hjälpa så mycket är det ändå SKÖNT att få prata ut med henne. Visst, dagboken hjälper, men ibland behöver jag låta orden strömma ur min mun. Precis som jag ibland behöver låta tårarna rinna för att få spänningarna att släppa.

Måste komma ihåg, DET ÄR OKEJ att gå mot ett annat liv.