Becka.

Avskyr att se besvikelsen i mammas ögon, att höra hur ledsen hon blir. Hatar att jag inte orkar kämpa riktigt så mycket som jag borde. Smäller i dörren, stänger in mig, gråter. Fan vad patetisk man kan vara. Och trots att jag flyr vill jag vara nära, nära. Klarar bara inte av att komma, är så rädd och så ensam. Hela tiden blir jag mer och mer vettskrämd. Hoppas varje gång stegen närmar sig i korridoren att någon ska våga öppna dörren, orka öppna den.
   Ler och skrattar. Gråter och mumlar. Växlar fasad ständigt. Vet inte längre vilken som är den sanna. Allting är bara ett stort sammelsurium och mitt i det står jag och försöker förstå, försöker våga. Är TRÖTT på mig själv. Trött på livet som det är. Ständigt forsätter det och jag kommer aldrig ikapp. Förstår aldrig. Vill och försöker ända tills jag utmattad faller ihop på sängen och kryper ihop som ett litet barn.
   Snälla lyssna på mig, vill jag skrika. Fast jag vet inte vad jag ska säga för allt är redan sagt. Ingen orkar eller vill höra min ord om igen. De har stötts och nötts i så många månader nu. Ändå vill de komma ut och bli hörda. För trots att de har fått komma så många gånger tidigare finns de ju kvar inom mig. De återvänder ständigt och jag har INGET jävla skydd mot dem.

Allting är så tungt just nu. Känner mig trasig och förstörd. Önskar att någon orkade hålla ihop mig. Att jag orkade hålla ihop mig själv. Det är jag mot mitt liv. Ingen annan kan göra något för mig, bara jag själv. Och jag är som vanligt så fruktansvärt trött, men jag måste som vanligt orka. Måste räcka till. Annars är jag ingenting. Bara en liten lort som ingenting kan och ingenting gör.

FÖR FAN, måste rycka upp mig till imorgon.



Längtar till London.