Becka.

Jag hatar mig själv för jag kan ingenting, klarar ingenting. Att det ska vara så sjukt svårt. Är ju förtusan löjligt att jag gör det så svårt för mig. Ingenting skulle väl vara enklare än att göra det alla ber mig om? Då skulle jag slippa mitt dubbla dåliga samvete, min dubbla ångest. Istället sitter jag här, ensam med dåligt samvete upp över öronen, och önskar att jag bara kunde försvinna.
   Snälla tankar, låt mig bara vara. Jag orkar inte med er. Ni finns där hela tiden och förstör för mig. Om ni inte fanns skulle jag kunna leva ett "riktigt" liv. Visst, jag förstår att livet inte är utan problem, men kan jag inte få slippa mina problem i varje fall för en liten stund?! Varför kan jag aldrig få vila?
   Jag frågar mig själv gång på gång varför det aldrig blir bättre. Trots det är det ju så jävla självklart, för att jag gör alldeles för lite för att det ska bli bättre. Jag borde jobba dubbelt så hårt, kämpa tusen gånger mer. Skulle jag göra det skulle ju allting lösa sig på ett litet kick (okej, kanske att ta i... Men det skulle i alla fall gå snabbare). Istället gör jag INGENTING. Jag lovar mig själv och alla andra att nu jävlar ska jag rycka upp mig. Men vad händer?! Ingenting och skulle det hända något backar jag direkt efter.

Lilla dumma flicka, göra någonting för att ditt liv ska bli bättre. Det är BARA du som kan göra det bättre. Ingenting någon annan säger eller gör kan göra dig fri. Fattar du inte det?! Kämpa för ditt liv. Livet blir ju så himla mycket mer värt om du gör det värt att leva!

Fan för mig.