Tveksamhet
Alla säger att jag måste kämpa. Jag måste klara av det, själv. Säkert vill folk finnas där som stöd, men jag vet inte hur jag ska använda mig av det stödet. Just nu springer jag bara iväg varje gång någon försöker att komma nära. Vill bara gå åt andra hållet. Jag vill inte göra som alla andra vill. Nej, jag vill göra tvärtemot. Trots att jag vet att det är fel.
Man frågar vad för sorts hjälp jag vill ha, vad för sorts stöd. Jag tittar frågande på alla, hur ska jag kunna veta det? Man säger att om det inte går framåt i snabbare takt måste nya planer göras. Återigen frågar man mig då om jag vet vad jag vill ha för hjälp och jag säger att jag undrar lika mycket som dem. Jag vet inte, är mitt enda svar.
Lång sovmorgon, ända till nio. Frukost under tystnad med näsan i diverse olika tidningar. Dusch. Lunch tidigt innan jag åkte till skolan för dagens första och enda lektion. Fick inte ut något av den lektionen. Önskade klassen lycka till på deras resa till Hamburg. En veckas ledigt för mig (om man bortser från att jag måste skriva ett hyllningstal, om vad?, läsa en bok på engelska och skriva massor om den samt plugga historia och skriva engelska nationella).
Åkte hemåt. Tog bussen till Lidingö Centrum och hyrde film, Wild Child (vet ej varför. Fånig, säkert) och Schindler's List. Ville hyra Pianisten också, men den var spårlöst försvunnen. Och Lejonkungen har de inte eftersom den är så svår att få tag på. Ska bevaka den på Cdon.com... Vill se och vill ha.
Kvällen kommer alltså att spenderas framför TVn, möjligtvis i sällskap av lillebror. Innan dess blir det sushi till middag och ja, jag ska äta trots att mamma och pappa inte ska vara hemma. Ingen brasa för mig dock, orka stå och frysa.
scindler's list är verkligen hemsk, men samtidigt så bra. blir verkligen rörd..En undran om det du skrev i ditt inlägg, varför skulle du inte kunna äta trotts att dina föräldrar är hemma?
Önskar dig en trevlig valborg och håller med dig om att orka gå och kolla på brasa, kommer bara vara kallt och långtråkigt. Bättre att sattsa på något mysigt hemma.
Kramar
Jaha då misstolkade jag dig..Jo det är ju ny, det som gör det så irriterande också har typ haft den lite mer än en månad typ om ens det.
Går bra annars tror jag :/ Alltså allt är så himla upp och ner för tillfället. Enda andrummet jag får är när jag är ute i det normala, då får jag vara fri. Annars så är allt så sjukt bara, hatar det. sj då?
Kramar
Känner igen mig, Anna-Karin frågade mig idag om vad för hjälp och stöd jag behöver för att gå framåt, mitt svar var som ditt; vet inte :S Hur ska man veta liksom om man visst skulle man väl säga de... Ingen brasa för mig heller, kallt o lång tråkigt har oxå sett på film :)
Blir fett störd på alla som petar i maten och upprätthåller sina tvångsbeteenden. Sen så blir jag behandlad på ett sätt som om jag vore sjukare än jag faktiskt är. Så psykande, får liksom inte den hjälpen jag behöver riktigt. Det som är mitt problem är att jag hatar min kropp, men jag kopplar inte det till att jag inte skulle kunna äta längre, så maten fungerar utan problem. Tänker extremt mycket på hur jag ser ut och vad jag äter när jag är på dagvården, men nu när jag har varit hemma sedan i torsdags har jag kunnat släppa det helt..
Kramar
