Becka.

Tårarna. Jag skulle ju inte gråta. Har ju inget att gråta över. Det är inte synd om mig, absolut inte. Hur kan det vara det när det är jag själv som har satt mig i den här situationen? När det är jag själv som inte orkar ta mig upp från helvetet?
   Det är inte okej att gråta när det man gråter över är så patetiskt. Fast jag är ju patetisk. Patetisk som inte gör någonting, som låter livet flyta på och vara ett helvete utan att jag förändrar det. Det är inte ett så stort kliv, det har jag fått höra. Nej, det är faktiskt bara att göra som man ska och inte klaga. Inte fly och inte illa fäkta. 
   Känner mig så värdelös. Allt jag säger, allt jag gör, varenda jävla grej jag tar mig för är fel. Ingenting gör jag rätt, ingenting som gör mitt liv mer värt. Jag förstör det bara ännu mer, men jag vet inte vad jag annars skulle göra. Allt som en förändring skulle föra med sig är bara okänt och skrämmande. Finns det verkligen någon förändring? Kommer mitt liv att kännas meningsfullt för mig att leva igen?
   Mina tankar snurrar snabbtsnabbt i huvudet. Igen och igen blixtrar de förbi mina ögon. Än den ena, än den andra. Ständigt återkommande som en skiva som har hakat upp sig på en och samma låt. Illa låter det, ont gör det, tröttnat har jag. Ändå fortsätter tankarna att komma, tankarna som får mig att längta efter sömnen och flykten. Bara då får jag vara ifred, i alla fall för det mesta.
   Det finns stöd, men vad gör det när jag inte vet åt vilket håll jag ska luta. Det finns stöd, men jag vill inte luta mig mot det. Jag vill inte hänga och klänga. Ser ju blickarna, hör suckarna. Ingen orkar längre. Vill inte längre. Finns ju så mycket roligare saker att göra, så mycket viktigare. Sådant som för livet framåt. Varför då stå kvar bredvid mig, jag som drar allting bakåt i min rädsla för förändring.
   Hur gör man för att få tiden att försvinna, för att få tankarna att tystna? Vad gör man när det inte finns något svar på alla ens frågor?
   Hugget någonstans i magen. Gråten som återigen vill ge sig till känna. Ångesten som sakta stiger uppåt, som tar över tankarna. Den berättar om alla mina fel och brister, påminner mig om att jag är värdelös på så många sätt. Jag hör den och håller med. Det jag hör stämmer ju överens med det jag redan vet. Ingenting är nytt, bara samma gamla skiva som alldeles för högt upprepar samma gamla låt.


Den jag känner... Vet inte om du vill vara anonym för alla, alltså även för mig, eller om du skulle kunna tänka dig att avslöja vem du är bara för mig?