Vinna och förlora
Den första paniken har lagt sig och istället har något sorts lugn infunnit sig. Trots att det känns fel så fel och trots att jag helst bara vill strunta i allt tänker jag inte bry mig om det. Har inte brytt mig om det på hela dagen. Istället har jag verkligen kämpat för att klara av kampen i största möjliga mån. Tror i alla fall att det var helt rätt att jag valde att åka hem från skolan. Hade jag stannat kvar skulle kampen ha tagit en väldigt annorlunda väg.
Besöket hos Beata var ovanligt lugnt, kanske för att hon undvek att konfrontera mig i största möjliga mån. Att komma hem efter var skönt. Mamma var hemma och jag pratade lite med henne. Fick sedan en lugn stund tillsammans med en bok och lite för mycket te (om man nu kan dricka för mycket te?!). Bror min hade lagat middag och middagen gick bra.
Trots att det har gått relativt bra idag och trots att jag känner ett visst lugn inom mig efter dagens känslomässiga krasch betyder det inte att jag mår bra. Ångesten kämpar med att göra mig så illa som möjligt. Tankarna återvänder ständigt till sina invanda hjulspår. Varje gång jag går förbi en spegel hugger det till inom mig. Vad håller jag på med? Varför tillåter jag mig själv att göra som jag gör när jag förlorar hela mig själv genom att göra det?
Förlusten av mig själv, av allt det jag kämpat för gör ont. Ondare än man kan tro som utomstående. Visst, folk säger att de förstår, men det gör de inte. Man kan inte förstå om man inte varit i min situation. Jag har svårt att tro att någon som aldrig har haft den här sjukdomen kan förstå hur det känns att bara kasta bort allting man har byggt upp. Det är som att förlora ett helt liv, som att förlora tryggheten i tillvaron.
Imorgon börjar en ny dag, en ny kamp. Varje dag är en kamp, är flera kamper. Det som kan tyckas vara enkelt är alltför svårt och det som kan tyckas vara svårt kan vara förvånansvärt enkelt. Ändå river oron inom mig. Vad kommer att ha hänt nästa vecka? Rädslan för förändringen kommer inte att försvinna på länge. Den kommer att hålla i mig hårt, hårt. Mycket kommer att hålla mig kvar. Annat kommer att stöta bort mig. Allt det jag är rädd för kommer att komma. Ändå kastar jag mig ut i ett försök att fly ifrån skräcken som är min bästa vän.
Besöket hos Beata var ovanligt lugnt, kanske för att hon undvek att konfrontera mig i största möjliga mån. Att komma hem efter var skönt. Mamma var hemma och jag pratade lite med henne. Fick sedan en lugn stund tillsammans med en bok och lite för mycket te (om man nu kan dricka för mycket te?!). Bror min hade lagat middag och middagen gick bra.
Trots att det har gått relativt bra idag och trots att jag känner ett visst lugn inom mig efter dagens känslomässiga krasch betyder det inte att jag mår bra. Ångesten kämpar med att göra mig så illa som möjligt. Tankarna återvänder ständigt till sina invanda hjulspår. Varje gång jag går förbi en spegel hugger det till inom mig. Vad håller jag på med? Varför tillåter jag mig själv att göra som jag gör när jag förlorar hela mig själv genom att göra det?
Förlusten av mig själv, av allt det jag kämpat för gör ont. Ondare än man kan tro som utomstående. Visst, folk säger att de förstår, men det gör de inte. Man kan inte förstå om man inte varit i min situation. Jag har svårt att tro att någon som aldrig har haft den här sjukdomen kan förstå hur det känns att bara kasta bort allting man har byggt upp. Det är som att förlora ett helt liv, som att förlora tryggheten i tillvaron.
Imorgon börjar en ny dag, en ny kamp. Varje dag är en kamp, är flera kamper. Det som kan tyckas vara enkelt är alltför svårt och det som kan tyckas vara svårt kan vara förvånansvärt enkelt. Ändå river oron inom mig. Vad kommer att ha hänt nästa vecka? Rädslan för förändringen kommer inte att försvinna på länge. Den kommer att hålla i mig hårt, hårt. Mycket kommer att hålla mig kvar. Annat kommer att stöta bort mig. Allt det jag är rädd för kommer att komma. Ändå kastar jag mig ut i ett försök att fly ifrån skräcken som är min bästa vän.
Kommentarer
Trackback
