Fint liv
Om jag hade ett liv, ett liv som var fint, vad skulle hända då? Skulle jag vara lycklig och må bra? Eller skulle jag må dåligt över att jag inte hade allt jag borde kunna ha?
Jag har ett liv, ett liv som skulle kunna vara fint. Och vad händer? Jo, jag gråter över allt det jag inte har. Jag gråter och gråter och mår så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trots att jag vet att det är sjukt kan jag inte göra något åt det.
Känner mig som en trasdocka som kastas hit och dit av mina känslor. I ena stunden är det okej för att i nästa bli en katastrof som jag inte kan fly ifrån. Jag orkar inte med att vara en trasdocka, men jag klarar inte av att ta kontroll över mitt liv. Mina försök är patetiska, rentav skrattretande. Hela tiden hoppas jag att någon annan ska kunna ta kontrollen och göra allting bra, men det går inte.
Visst har jag ett liv, ett liv som borde vara fint, men jag förstör det genom meningslöst grubbel. Det är inte lätt att vara jag, men det skulle antagligen kunna vara enklare än vad det är. Att vara jag är inte roligt, men jag vet att det är mitt fel. Önskar och önskar att jag gjorde något åt det, att jag fick det där fina livet jag borde kunna ha.
Jag ska få ett liv, ett liv som är fint. Fast först måste jag komma ifrån det här stället för jag vill inte vara kvar längre. Skulle kunna skriva ut mig, men ingen vill ha mig hemma så jag får helt enkelt stanna. Tror att jag är mer önskad här än hemma på något sätt...
Jag har ett liv, ett liv som skulle kunna vara fint. Och vad händer? Jo, jag gråter över allt det jag inte har. Jag gråter och gråter och mår så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trots att jag vet att det är sjukt kan jag inte göra något åt det.
Känner mig som en trasdocka som kastas hit och dit av mina känslor. I ena stunden är det okej för att i nästa bli en katastrof som jag inte kan fly ifrån. Jag orkar inte med att vara en trasdocka, men jag klarar inte av att ta kontroll över mitt liv. Mina försök är patetiska, rentav skrattretande. Hela tiden hoppas jag att någon annan ska kunna ta kontrollen och göra allting bra, men det går inte.
Visst har jag ett liv, ett liv som borde vara fint, men jag förstör det genom meningslöst grubbel. Det är inte lätt att vara jag, men det skulle antagligen kunna vara enklare än vad det är. Att vara jag är inte roligt, men jag vet att det är mitt fel. Önskar och önskar att jag gjorde något åt det, att jag fick det där fina livet jag borde kunna ha.
Jag ska få ett liv, ett liv som är fint. Fast först måste jag komma ifrån det här stället för jag vill inte vara kvar längre. Skulle kunna skriva ut mig, men ingen vill ha mig hemma så jag får helt enkelt stanna. Tror att jag är mer önskad här än hemma på något sätt...
Förändring
"Nej fy tusan, bot och bättring ska det bli från imorgon. Jag ska möta mina rädslor, hata mig själv för det och gå mot friheten. Tvingas ta vägen med stora kliv, nya kliv. Jag ska tänka på det som en utmaning, en positiv utmaning. Även om det kommer att bli skitjobbigt, rent ut sagt, så är det en utmaning och jag ska klara av den."
Från 7/6-10
Jaa, den motivationen har ju helt klart försvunnit. Jag orkar inre klara av det, men gör det ändå. Gör och gör och gör och ångrar allting. Jag vill bara hem till det som var och få göra som jag vill. Nu får jag inte det och det är skit.
Från 7/6-10
Jaa, den motivationen har ju helt klart försvunnit. Jag orkar inre klara av det, men gör det ändå. Gör och gör och gör och ångrar allting. Jag vill bara hem till det som var och få göra som jag vill. Nu får jag inte det och det är skit.
Repeat
Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Matsalen
Ångesten som ligger tung.
Stirrande blickar.
Tystnad.
Stirrande blickar.
Tystnad.
Platsbeskrivning
Okej, SCÄ's vårdavdelning...
En tung, vit dörr spärrar vägen in och ut ur den korridor som här kallas Avdelningen. Den dörren kan bara öppnas av personalen i huset med antingen kort eller med nyckel. Vi kan inte öppna den, utan bara titta ut genom det lilla fönstret som sitter i dörren.
När man kommer in genom dörren är det i alla fall en kort liten korridorbit. På ömse sidor av dörren finns två matsalar, en lite mindre för akutrummen och en större för oss på Avdelningen. Den är relativt stor med två bord och i mitten en disk, typ en sådan som finns i skolmatsalen, där maten står när den läggs upp.
I slutet av den första delen av korridoren finns de två akutrummen för lite yngre patienter som bor där tillsammans med sina föräldrar. Vi är ingenting med dem, utan ser dem bara då och då när de går till sin matsal eller går in och ut genom dörren.
Svänger man runt hörnet kommer man till den stora korridoren. Den sträcker sig lång och grå ända fram till ytterväggen. Längs hela korridoren sitter förnster och på fönsterbänkarna står blomkrukor. På den andra väggen sitter en lång rad med dörrar. Först dörren är till vardagsrummet, sedan kommer världens sämsta pysselrum. Därefter ett sovrum, nummer tre, och sedan två toaletter. Den ena toaletten har dusch.
Sjuksköterskeexpeditionen, undersökningsrum, rum fyra, personalrum, rum fem och till sist rum sex som är mitt och Josefines rum. I vårt rum finns dessutom en korttidsplats, men det är ingen som är här på korttidsplats just nu. Vårt rum i övrigt är ganska tråkigt. Högt i tak, som det även är i resten av huset, aprikosfärgade väggar, tre sängar, jag och Jos har dem vid fönstret. Bredvid sängarna står nattduksbord och i fönstret står diverse olika saker samt en vas med en blomma i.
Stort sätt är det så Avdelningen ser ut. Svårt att beskriva en plats och trist att beskriva den alltför ingående, men ändå. Jag ska stanna här som längst till skolstarten i augusti. Domen föll idag istället för imorgon och nu får det bli så att jag stannar. Vet inte hur det känns, men nu blir det så.
En tung, vit dörr spärrar vägen in och ut ur den korridor som här kallas Avdelningen. Den dörren kan bara öppnas av personalen i huset med antingen kort eller med nyckel. Vi kan inte öppna den, utan bara titta ut genom det lilla fönstret som sitter i dörren.
När man kommer in genom dörren är det i alla fall en kort liten korridorbit. På ömse sidor av dörren finns två matsalar, en lite mindre för akutrummen och en större för oss på Avdelningen. Den är relativt stor med två bord och i mitten en disk, typ en sådan som finns i skolmatsalen, där maten står när den läggs upp.
I slutet av den första delen av korridoren finns de två akutrummen för lite yngre patienter som bor där tillsammans med sina föräldrar. Vi är ingenting med dem, utan ser dem bara då och då när de går till sin matsal eller går in och ut genom dörren.
Svänger man runt hörnet kommer man till den stora korridoren. Den sträcker sig lång och grå ända fram till ytterväggen. Längs hela korridoren sitter förnster och på fönsterbänkarna står blomkrukor. På den andra väggen sitter en lång rad med dörrar. Först dörren är till vardagsrummet, sedan kommer världens sämsta pysselrum. Därefter ett sovrum, nummer tre, och sedan två toaletter. Den ena toaletten har dusch.
Sjuksköterskeexpeditionen, undersökningsrum, rum fyra, personalrum, rum fem och till sist rum sex som är mitt och Josefines rum. I vårt rum finns dessutom en korttidsplats, men det är ingen som är här på korttidsplats just nu. Vårt rum i övrigt är ganska tråkigt. Högt i tak, som det även är i resten av huset, aprikosfärgade väggar, tre sängar, jag och Jos har dem vid fönstret. Bredvid sängarna står nattduksbord och i fönstret står diverse olika saker samt en vas med en blomma i.
Stort sätt är det så Avdelningen ser ut. Svårt att beskriva en plats och trist att beskriva den alltför ingående, men ändå. Jag ska stanna här som längst till skolstarten i augusti. Domen föll idag istället för imorgon och nu får det bli så att jag stannar. Vet inte hur det känns, men nu blir det så.
Birthday
Födelsedag och arton år.
Känns verkligen inte som att det är min födelsedag. Visst, man har sjungit för mig och jag har fått en blomma, men i alla fall. Fast snart kommer mamma eller pappa och hämtar mig så åker vi hem och firar. Blir ju liksom inte riktigt samma sak när man inte är hemma med familjen.
Och jag ser hemsk ut, som en ballong. DET SYNS. Sluta ljuga för mig. Jag vet att det syns och jag HATAR det. Några dagar till och jag får min dom. Antingen stannar jag och ger friheten en chans eller så skiter jag i det och gör det jag tycker verkar enklast. Väljer jag den vägen skiter jag i konsekvenserna.
Och någon gång snart ska jag beskriva det här stället för alla er som inte vet hur det ser ut. Bara så att ni vet vart jag är någonstans, om ni undrar liksom.
Känns verkligen inte som att det är min födelsedag. Visst, man har sjungit för mig och jag har fått en blomma, men i alla fall. Fast snart kommer mamma eller pappa och hämtar mig så åker vi hem och firar. Blir ju liksom inte riktigt samma sak när man inte är hemma med familjen.
Och jag ser hemsk ut, som en ballong. DET SYNS. Sluta ljuga för mig. Jag vet att det syns och jag HATAR det. Några dagar till och jag får min dom. Antingen stannar jag och ger friheten en chans eller så skiter jag i det och gör det jag tycker verkar enklast. Väljer jag den vägen skiter jag i konsekvenserna.
Och någon gång snart ska jag beskriva det här stället för alla er som inte vet hur det ser ut. Bara så att ni vet vart jag är någonstans, om ni undrar liksom.
Struktur
Planeringsmöte idag, skönt.
Snart två år
Visst är det kärlek jag känner till det liv som jag levt i snart två år.
Visst är det hat jag känner inför mig själv för att jag har låtit mig upptas av mig själv under en så lång tid.
Vad är det som är så svårt att lämna? Varför kan inte jag få känna att jag är värd att ha och att jag duger för ett annat liv? Istället sitter jag här och känner tankarna smyga sig på. Hela tiden låter jag dem styra. Jag vill inte låta dem försvinna. Istället vill jag låta dem föröka sig och ta över hela mig. Jag är dem och de är mig. Det låter så enkelt, det är så enkelt. Ändå är det dem jag ska lämna. Jag får inte låta mig styras av det.
Dagen har varit skit på ett sätt, underbar på ett sätt. Kickarna när jag klarar av det jag har tänkt mig, underbara. Misslyckandet över att jag inte orkade hela dagen. Ledsenheten över vad mamma och pappa skulle säga om de visste. Fast samtidigt känns det bra, det är inte bara för att trotsa dem jag gör det här. Nu är det i alla fall bevisat. Jag gör det för att jag vill bevisa för mig själv att jag kan. För att jag inte kan ha ett annat liv.
Tysta strumpsteg mot det gråa plastgolvet.
Ångesten som river i kroppen.
Den röda sänggaveln.
Solens ljus utanför fönsterrutorna.
Omotiverad
Jag vet vad jag vill just nu, men alla säger att det är fel. Det jag absolut inte vill är det jag måste och det jag vill får jag inte alls. Hatar det. Avskyr att sitta fast mellan pest eller kolera.
Enda bra med dagen var när mamma kom och jag fick en lång härlig kram av henne.
Enda bra med dagen var när mamma kom och jag fick en lång härlig kram av henne.
Runtrunt
Jaa, snart en vecka här inne och muren börjar komma ikapp. Den reser sig hög framför mig. Jag ser den och den kommer närmare och närmare. Hotfull. Ändå tvingas jag att springa in i den. Det gör ont och jag känner nederlaget varje gång. Jag är en förlorare.
Måndag imorgon. Då börjar en ny vecka och helvetet är så mycket närmare än förra veckan. Längtar inte efter nästa vecka. Mest längtar jag efter förra sommaren innan jag fick hjälp. Önskar att det tagit längre tid innan hjälpen kom så jag hade fått mer hjälp på en gång. Eller för att jag fått känna mig lite duktigare.
Jag vet inte vad jag vill, vad jag ska göra. Nu vill jag bara fly. Fly hem till friheten utan tvång. Ändå har jag valt tvånget själv. Hur virrig får man bli?! Jag blir så himla trött på mig själv. Förbannad, riktigt förbannad. Jag hatar mig själv, verkligen.
Förlorare.
Måndag imorgon. Då börjar en ny vecka och helvetet är så mycket närmare än förra veckan. Längtar inte efter nästa vecka. Mest längtar jag efter förra sommaren innan jag fick hjälp. Önskar att det tagit längre tid innan hjälpen kom så jag hade fått mer hjälp på en gång. Eller för att jag fått känna mig lite duktigare.
Jag vet inte vad jag vill, vad jag ska göra. Nu vill jag bara fly. Fly hem till friheten utan tvång. Ändå har jag valt tvånget själv. Hur virrig får man bli?! Jag blir så himla trött på mig själv. Förbannad, riktigt förbannad. Jag hatar mig själv, verkligen.
Förlorare.
Fanfanfan
VÄRDELÖS.
En månad
Ojojoj, nu är det inte kul. Hade jag låtit det gå en månad till, en månad... Fan, det hade jag väl orkat?! Och ändå är det nog tur att det inte fick gå den där månaden, men just nu önskar jag så. Fast kanske kan jag, det som alla andra säger är jag, vinna nu. Vem vet?
Och Singstar är utmärkt tidsfördriv när ångestmuren börjar höja sig.
Och Singstar är utmärkt tidsfördriv när ångestmuren börjar höja sig.
Frågetecken
Väntar på att muren ska resa sig, att jag ska rusa rakt in i den. Varje sekund känns som ett steg närmare. Ändå känns den så långt ifrån.
Ständigt varför?
Ständigt varför?
En tid
En dag.
Ett liv.
Visst går det, men varför?
Lite hemlängtan, lite sorg. Ändå är det värt ett försök. Det är skönt att slippa bråka med mamma och pappa hela tiden och det är skönt att slippa tänka själv. Nu är det bara att göra, att låta någon annan bestämma för en tid.
Ett liv.
Visst går det, men varför?
Lite hemlängtan, lite sorg. Ändå är det värt ett försök. Det är skönt att slippa bråka med mamma och pappa hela tiden och det är skönt att slippa tänka själv. Nu är det bara att göra, att låta någon annan bestämma för en tid.
Förtusan
Ångest.
Snabba vändningar
Ojojoj, snabba vändningar. Imorgon blir ett nytt kapitel i kampen för frihet. Från och med imorgon blir det skärpning, bättring och antagligen galet mycket ångest. Den här gången kan jag dock inte rymma, den här gången bestämmer någon annan och jag har inte en chans att låta mina egna tankar styra.
Sommaren grönskar utanför fönstrena, men jag ska inte ta del av den. Ändå känns det som att jag nog behöver det här, för jag orkar inte tänka mer. Jag vill ha en paus från tänkandet och jag klarar inte av att ta den pausen själv. Alltså får det bli såhär och jag hoppas, hoppas, verkligen att det hjälper.
När jag kommer ut igen vill jag vara närmare friheten och jag vill kunna njuta av de sista veckorna av sommaren på riktigt. Istället för att "njuta" av den på det sättet jag gör nu. Det sätt där jag bara vankar och väntar och hatar varenda sekund.
Nej fy tusan, bot och bättring ska det bli från imorgon. Jag ska möta mina rädslor, hata mig själv för det och gå mot friheten. Tvingas ta vägen med stora kliv, nya kliv. Jag ska tänka på det som en utmaning, en positiv utmaning. Även om det kommer att bli skitjobbigt, rent ut sagt, så är det en utmaning och jag ska klara av den.
Visst låter jag motiverad. Återstår att se hur motiverad jag är imorgon kväll...
Sommaren grönskar utanför fönstrena, men jag ska inte ta del av den. Ändå känns det som att jag nog behöver det här, för jag orkar inte tänka mer. Jag vill ha en paus från tänkandet och jag klarar inte av att ta den pausen själv. Alltså får det bli såhär och jag hoppas, hoppas, verkligen att det hjälper.
När jag kommer ut igen vill jag vara närmare friheten och jag vill kunna njuta av de sista veckorna av sommaren på riktigt. Istället för att "njuta" av den på det sättet jag gör nu. Det sätt där jag bara vankar och väntar och hatar varenda sekund.
Nej fy tusan, bot och bättring ska det bli från imorgon. Jag ska möta mina rädslor, hata mig själv för det och gå mot friheten. Tvingas ta vägen med stora kliv, nya kliv. Jag ska tänka på det som en utmaning, en positiv utmaning. Även om det kommer att bli skitjobbigt, rent ut sagt, så är det en utmaning och jag ska klara av den.
Visst låter jag motiverad. Återstår att se hur motiverad jag är imorgon kväll...
Virrvarr
Ibland får jag insikter i det kaos som kallas mina tankar. Bara ibland, vissa dagar. Idag är en sådan dag, en dag då jag förstår (i alla fall nästan) varför jag gör som jag gör och varför jag inte bara slutar. Det är så komplicerat att jag inte kan beskriva det med ord. Skulle jag försöka skulle det bara bli fel. Missuppfattningarna skulle dugga tätt och alla skulle bli arga, så arga.
Jag förstår i alla fall, men det gör det inte enklare. Tvärtom tror jag faktiskt, det hela blir ännu svårare eftersom jag då kan försvara mina handlanden för mig själv. En sak vet jag i alla fall, jag har ingen koll på vad jag håller på med. Det är ingen idé att ens låtsas, för jag bara gör utan minsta tanke på konsekvenserna. Jag ser min mur, ser att den ser trygg ut och så gör jag. Svårare än så är det inte.
För att bli fri måste jag ändra på allting jag har blivit, men jag vet att jag inte klarar det själv. Jag klarar det inte med mammas hjälp heller för jag blir bara arg när hon lägger sig i. Egentligen vill jag att hon ska lägga sig i. Jag vill att hon ska hjälpa mig och att jag ska göra som hon säger, men muren dyker återigen upp. Den är så trygg och jag är så liten, så istället för att ta emot hjälpen skriker jag och gör motsatsen till det mamma vill. Det går bara inte.
Helgen har gått i vågor. Picnic på svenskan i fredags med en stor överraskning som också var en stor besvikelse. På kvällen var det studentmottagning för Evelina, jag gick vid åtta och satte mig hemma framför TVn istället.
Lördag blev pyssel, läsning, korsordslösande och ilska. Skulle ha varit med Hanna på kvällen, men hon mådde inte bra så jag var ensam farmför TVn igen. Solade solarium efter TV-tittandet. Jag tycker om att sola solarium, skit i riskerna för hudcancer. Hah, för mig är solarium avslappning. Duschade och kröp ner i sängen.
Idag har jag städat kaninburen. Fast egentligen har jag mest suttit ute i solen och läst. Skönt, men ångest- och rastlöshetsframkallande. Känner just nu väldigt mycket för en promenad. Helst skulle jag ha gått på yoga, men jag tror inte att jag får för mamma. Fan. Mitt fel, men ändå.
Min helg i stora, tråkiga och ganska innehållslösa drag. Skulle gärna åka tillbaka till London...
Jag förstår i alla fall, men det gör det inte enklare. Tvärtom tror jag faktiskt, det hela blir ännu svårare eftersom jag då kan försvara mina handlanden för mig själv. En sak vet jag i alla fall, jag har ingen koll på vad jag håller på med. Det är ingen idé att ens låtsas, för jag bara gör utan minsta tanke på konsekvenserna. Jag ser min mur, ser att den ser trygg ut och så gör jag. Svårare än så är det inte.
För att bli fri måste jag ändra på allting jag har blivit, men jag vet att jag inte klarar det själv. Jag klarar det inte med mammas hjälp heller för jag blir bara arg när hon lägger sig i. Egentligen vill jag att hon ska lägga sig i. Jag vill att hon ska hjälpa mig och att jag ska göra som hon säger, men muren dyker återigen upp. Den är så trygg och jag är så liten, så istället för att ta emot hjälpen skriker jag och gör motsatsen till det mamma vill. Det går bara inte.
Helgen har gått i vågor. Picnic på svenskan i fredags med en stor överraskning som också var en stor besvikelse. På kvällen var det studentmottagning för Evelina, jag gick vid åtta och satte mig hemma framför TVn istället.
Lördag blev pyssel, läsning, korsordslösande och ilska. Skulle ha varit med Hanna på kvällen, men hon mådde inte bra så jag var ensam farmför TVn igen. Solade solarium efter TV-tittandet. Jag tycker om att sola solarium, skit i riskerna för hudcancer. Hah, för mig är solarium avslappning. Duschade och kröp ner i sängen.
Idag har jag städat kaninburen. Fast egentligen har jag mest suttit ute i solen och läst. Skönt, men ångest- och rastlöshetsframkallande. Känner just nu väldigt mycket för en promenad. Helst skulle jag ha gått på yoga, men jag tror inte att jag får för mamma. Fan. Mitt fel, men ändå.
Min helg i stora, tråkiga och ganska innehållslösa drag. Skulle gärna åka tillbaka till London...
Åh fan
Nu börjar jag ångra mig...
Hopplös
Det är ingen idé säger du.
Det är ingen idé tänker jag.
Ändå fortsätter ni att hoppas, för er skull.
Ändå fortsätter jag att låtsas, för er skull.
Hur länge kan man leva på hoppet?
Det är ingen idé tänker jag.
Ändå fortsätter ni att hoppas, för er skull.
Ändå fortsätter jag att låtsas, för er skull.
Hur länge kan man leva på hoppet?
Om ändå
Jag är så feg, så rädd.
Allting gör jag fel och ni orkar inte längre.
Det förstår jag.
Ändå, ändå.
Allting gör jag fel och ni orkar inte längre.
Det förstår jag.
Ändå, ändå.
