Sprudlande
Jag funderar på vad jag vill göra de kommande åren i mitt liv. Ser fram emot plugg och ett sammanhang till hösten, drömmer om resor ut i världen, längtar efter härliga stunder med vänner och många kärleksfyllda dagar med pojken. Saknar ridningen och vill att den ska börja igen. Vill upptäcka, skratta, njuta, leva. Tror på att livet kan bli bra. Vilken lycka att återigen tro livet! Mår ju bra, är glad, längtar, älskar.
Läser bloggar där folk skriver om sina resor, ser vänner på Facebook som är ute i världen och kan känna riktigt hur det drar i mig att få se mer av världen. Tänk när jag var i USA med familjen senast, så underbart. Barcelona med pojken, magiskt. Varthän nästa gång? Vill ju hinna se så mycket! Städer, stränder, vacker natur och livets baksidor, allt vill jag upptäcka och fyllas av.
Och att börja plugga till hösten, äntligen ett steg framåt. Ska bli spännande att få se vad jag har valt för linje, men också att få träffa dem jag ska plugga med. Var så längesedan jag hade ett sådant sammanhang. Gymnasiet var jag borta alldeles för mycket ifrån och komvux är så upphackat i korta perioder att man aldrig känner någon riktig gemenskap i klasserna. Men nu ska jag i alla fall få ett sammanhang och kommer att få träffa nya människor. Så sjukt kul!
Just nu är jag på Mando. Det är däremot inte särskilt livsbejakande. Hatar att vara här, fast de har hjälpt mig att gå åt rätt håll. Frisk, frisk, frisk, jag pumpas ständigt med det och åh så jag vill komma dit. Snart är jag nog där. Jag ska komma dit och ju snarare desto bättre, helt klart. Vill fortsätta känna den här livsglädjen, vill fortsätta längta och drömma, vill ut och upptäcka.
Äntligen har jag börjat förstå av man har försökt säga till mig under dessa år av behandling. Äntligen känner jag att livet är till för att levas.
Hugg av ilska
Hur blev jag den person jag är idag?
Hur kunde jag köra fast så djupt i ätstörningens spår att jag ännu inte har lyckats gräva mig loss och kört vidare?
Jag är förbannad på mig själv. Att jag inte är bättre än såhär, att jag inte har större kapacitet. Måste våga ta kliven, falla fritt och vinna striden. Jag vill inte ha kvar ens ett uns av det sjuka inom mig. Jag vill kunna vara stolt över mitt liv, men det kan jag inte vara just nu eftersom jag inte sysselsätter mig med något jag värderar. Att vara arbetslös, tillbringa tid på en ätstörningsklinik och panika över kroppen är ingenting att värdesätta, utan något att förkasta.
Det är fan dags, jag vill vinna och kunna vara stolt över mitt liv inför mig själv och andra. Aldrig mer ätstörd, aldrig. Jag vill veta vem jag egentligen är.
Lite mer såhär vill jag vara; glad, wild and crazy och ute i livet.
Who wants to live forever?
Att fortsätta leva går ganska bra, trots det hat jag känner gentemot mig själv. Jag kan till och med ignorera hatet och det skrämmer mig.
Jag klarar allt och kan samtidigt ingenting. Det är lite lustigt, kan man tycka.
Rummelrammelcykelskrammel
Rulla chokladtryffel natten mellan lördag och söndag, tragiskt eller överambitiöst? Vad ni än tycker att det är så är det en beskrivning av mig eftersom jag gjorde just detta i helgen.
Annars... har jag inte gjort sådär jättemycket denna helg. Trots det rusade den förbi. Orkar inte med tiden. Den bara försvinner och ändå är det som om den inte kan gå fort nog. Är bara så trött (som vanligt). Jag tycker verkligen inte om att leva. Kanske är jag inte gjord för det? No sé, jag gillart' bara int'.
Idag har det varit måndag, jobb betydde det. Ganska lugnt. Och så har jag varit och ridit, gick okej. Cyklade omkull på hemvägen, gick också okej men helvete vad ont det gjorde precis just då. Åh, visste knappt vad jag skulle göra! Men som sagt, gick ok och nu känns det bara litelite i knäet jag slog i hårdast.
Bild från tidigare i vintras, men man tycker ju att det ska bli slut på vintern på momangen. Fast nu snöar det, hua!
Ridbyxor
Skakande, darrande panikkänslor inuti. Jävla måndagar med jävla ridbyxor. Vill inte ha dem på mig! Eller, vill att de ska sitta som förut...
Äckeljag. Nejnej, orkar inte. Ska inte tänka så, men jag vill inte vara såhär.
Kom å köp!
Och så kom en dag som ändå har varit lite bättre än dagarna innan.
Mando imorse. Gick väl bra. Fast ändå känns det bara fel just nu. Är väl frisk nu? Det räcker såhär. Det här är inte jag. Äh, jag vet inte. Fortsätter lite till och ser vad som händer. Känns som att jag är frisk, äter massor, ganska varierat, tränar inte. Men ändå, ändå är det något som gör att jag fortsätter på Mando.
Ja, sedan var det jobb. Var i skogen med barnen på förmiddagen. Lunch när vi kom tillbaka. Hade få barn idag och det var skönt. Efter lunchen lekte barnen inne, jag testade tuschpennor och slängde de dåliga. Mm, jättebra arbetsuppgift, jag vet. Ut efter mellis och vi njöt av solen som värmde så skönt. Köpte lerchokladbollar av barnen. In igen, tiden gick, sista barnet lämnade förskolan vid 17.25, jag klädde på mig och sprang till bussen. Det var fortfarande ljust ute där vid 17.30. Nu är det mörkt ute.
Hemma löste jag sudoku och läste filmrecensioner i SvD. Johanna kom hit, jag duschade och sedan traskade vi till Mood gallerian för middag på EAT. Helt ok mat, fast bäst var sällskapet. Och sedan hem igen. Läst, ätit kvällsmellis. Nu är jag trött. Ska sova snart. Orkar inte att det är en dag imorgon, trots att den här dagen har varit lite ljusare. Det är bara så jobbigt att jag ännu en gång kommer tvingas att starta upp mig själv på morgonen, kommer att låta dagen ha sin gilla gång, för att sedan gå och lägga mig igen. Menmen, bara ännu en dag att härda ut, liksom alla dagar som komma skall.
Önskar att jag skrev mer nu, men jag orkar inte. Ögonen faller ihop och jag måste borsta tänderna och krypa ner i sängen nu.
Going through hell, for eternity
Och NEJ, fuck hell no, fanhelvetesjävlaskitpiss, jag VILL INTE se ut såhär, känna mig såhär, vara såhär. Vill dra av mig skinnet, skrika högt, gömma mig för omvärlden. Och absolut inte vara en del av den.
Orden
"det är inte värt det"
ekar ständigt i mitt huvud.
"Ta en cola, pepsi cola. Ta en sprite, fanta light. Ah sisisi, ah nonono. Ah si, ah no, ah Mexico!"
Säg inget till barnen på jobbet om att jag har ätit godis och druckit läsk en helt vanlig onsdag...
Kanske ska vi strunta i att berätta det för någon, spola tillbaka bandet och göra det ogjort? Avskyr känslan av onyttighet och vill skrika rakt ut över att jag vill ha mer. Hua, en sådan matgris jag är. Inte undra på att jag ser ut som jag gör. Och läsk, hur längesedan var det inte jag drack det senast? Hur många ÅR sedan?! Vad håller jag på med?
Och denna likgiltighet, jag gör det och går vidare i livet. Skrämmande. Är det ena värt det..?
Många frågor nu.
Såhär snygg blev jag, med röd clownprick på näsan, efter förmiddagens teaterbesök.
För velig för val?
Läste precis den
här artikeln och kunde inte låta bli att tänka att jag borde leva lite såhär ett tag. Eller, jag skulle nog vilja till exempel tillåta mig att läsa igenom en meny innan jag bestämde mig, men när jag väl läst den skulle det nog vara smart att endast ge mig själv en viss tid för att bestämma mig. Man ska ju lita på sina instinkter och följa den första tanken när det kommer till val säger många och då är det väl ypperligt om man inte ger sig själv en massa tid att vela om man vet att man är otroligt velig av sig, vilket jag vet att jag är. Hm, kanske värt att prova?
Bättre och dålig
Det känns lite bättre just nu, jag bryr mig inte riktigt lika mycket om vad som händer med min kropp, och jag avskyr att det är så. Känner mig svag, dålig.
Ilska och arg
Så förbannat jävla arg är jag! Arg på att jag är här, på Mando, och att man då är något slags djur på zoo. Hallå och hej, jag vet att jag har vissa grejer för mig men ibland vill man inte få dem studerade och utvärderade. Ibland vill man få kasta sig ut ensam och prova sina vingar, det sjuka blir ju bara mer sjukt av att man gör det sjukt. Och vadå, vem har sagt att jag ens vill ätträna här? Jag vill ha stöd och hjälp, riktlinjer och bestämmelser, men jag vill inte bli instängd. Jag vill ju inte äta mellis här alls, det vill jag göra hemma. Så fatta att jag absolut inte vill gå och fika med Mando! Fatta grejen, fika gör jag med mina VÄNNER, inte med någon jävla behandlare. Även om de gulliga jag brukar prata med här (som inte är behandlare) är med så är ju behandlarna fortfarande där. Snälla, de kommer att stjälpa mer än hjälpa i den här situationen. Jag vill fika och kunna känna smaken av fikat. Inte pressen och stressen över att behandlarna är där för att jag "inte kan" fika.
Arg! Jag har ju för fan inte bett om att vara här, det är de som har "tvingat" mig. Varför tror de då att jag vill dra in dem ännu mer i livet?!?! Jag vill ha hjälp, ja, men inte leva i hjälpen. Gaaaaaaaaaah!
Fortsätter med livet
Jag orkar inte, ändå gör jag det. Är less på att vara duktig på att vara en duktig flicka. Är fan inte bra på något annat! Ångrar att jag anmälde mig till skrivkursen, mina skrivförsök är patetiska. Är en värdelös dotter, syster och vän, kan inte rida, lagar skitmat, inreder fult, väljer fel, är fel, dum, dålig, äcklig, värdelös.
Jag VILL INTE mer. Nej, fan, åt helvete med allt. Ändå fortsätter jag ju, fortsätter gneta på i mitt liv. Kliver upp på morgnarna, åker till jobbet/Mando, är med på ridlektionerna, deltar i skrivkursen, bokar upp mig med kompisar, följer matschemat, går upp i vikt, siktar mot en normalvikt, planerar inför framtiden... Jag lever på som jag ska, är en "duktig flicka", avskyr mig själv och vill helst aldrig mer kliva upp ur sängen (när jag har lagt mig i den vill säga).
Vad gör man när det är hopplöst att leva, när gnistan ständigt slocknar? Hur gör man för att vara normal och uppskatta att man har fått sitt liv till skänks? Trots alla kalorier jag stoppar i mig är jag ständigt trött. Fast mer trött i huvudet än i kroppen. Är bara slut, färdig. Så sjukt jävla less på att jag överhuvudtaget existerar. Och så jävla patetisk som skriver om det i min blogg. Fuck, varför inte bara lägga ner?
Jaja, time for bed. Klockan är 00:58 och jag ska åka ett tåg som går 07:23 från Centralen imorgon... Som sagt jag fortsätter med livet och så får det väl vara på det här viset.
Lågan som dör
Liksom ett värmeljus lyser livet upp för att sedan slockna när det sista bränslet för ljuset har tagit slut.
Fick jag bestämma så skulle det värmeljus som är mitt liv dessutom slängas i papperskorgen och glömmas bort för gott nu när det har slocknat. Bara onödigt att låta skiten stå och damma i ljusstaken. Ljuset kommer ändå aldrig gå att tända igen.
Det är så jävla tungt.
Ny hjälp
Tja, var ju som sagt iväg och red i tisdags kväll. Var lite orolig att jag skulle ha en sjujäkla träningsvärk efter måndagens ridning, men det klarade jag mig ifrån (den som igår, onsdag, istället. Dessutom skottade jag i tisdags, vilket ledde till träningsvärk i axlar och rygg också). På förmiddagen i tisdag var jag även på nybesök på Mandometerkliniken i Huddinge. Ska börja där på tisdag! Hm, varför? Det går inte så jävla toppen med maten och jag är så less på det. Tror dessutom inte att SCÄ kan hjälpa mig mer, de vill bara prata om andra problem och jag har inga SÅDANA andra problem som gör att jag har problem med maten. Nej, jag har problem med maten för att jag har problem med maten och därför tänker jag att Mando kanske kan hjälpa mig med det eftersom det är deras fokus. Dessutom är derasmatscheman mer precisa och personliga och Mandometern tar man ju med sig hem, vilket förhoppningsvis kommer att hjälpa mig att arbeta med behandlingen även hemma. I och för sig tänker jag vara så lite på Mando som möjligt, men lite kanske jag måste vara där...
Det där med Mando förresten... Känns lite som om jag bara flyttar runt problemet och hoppas på att någon annan ska lösa det, vilket jag väl också gör. Men fan, det är väl bättre att försöka få någon ny hjälp än att skita i det och hoppas på det bästa? Det jobbiga med det är väl att ibland tror jag att jag skulle kunna bli frisk på egen hand, fast vem vet? Jag kanske inte alls kan det. Eller så kan jag det. Skitsamma, nu får vi se hur det går på Mando, jag ska verkligen försöka satsa och följa allt det säger åt mig. Jag vill inte bli tjock, men jag vill hellre orka leva att riktigt liv (JA DET ÄR JU DET JAG VILL, måste komma ihåg det!).
Igår träffade jag fina Johanna och satt med henne på Muggen på Götgatan och pratade skit och hade det allmänt bra. Jag har ju himla bra vänner. Så himla värdefullt!
Måste bli bättre på dethär med bilder i bloggen, så varsågoda, me myself and I.
Idag var första jobbdagen efter julledigheten. Lite småjobbigt att jobba igen, samtidigt som det kändes skönt. Känns fel att bara gå hemma och skrota som en annan latmask. Är antagligen ledig imorgon dock och på måndag (men det återstår väl att se). På tisdag blir det Mando och så även onsdag, torsdag och fredag. Veckan efter det börjar jag ju tjänsten jag ska ha resten av terminen så då blir det jobb alla dagar utom tisdagar. Blir väl några tisdagar också, men hur många vet jag ju inte just nu. Soft att ha jobb i alla fall, det suger att vara arbetslös. I alla fall tycker jag att det känns bättre att jobba, trots att jobbet är svintråkigt, än vad det känns att inte ha något jobb alls.
Oh, and I'm so fucking tired. Det är inte okej någonstans. Skulle bara vilja sluta ögonen och somna just nu (det värsta är att om jag blundade skulle jag somna på ett litet kick). Varför denna förskräckliga trötthet? Jag förstår inte!
Uschofy
Söka, söka jobb, söka jobb, söka jobb. Skulle bli så sjukt glad om jag fick ett jobb. Vill jobba, kan jobba.
Känner mig fetare än fet. Jag vill inte se ut såhär, vill inte se ut på något sätt. Känner för att börja svälta. Vill kunna något. Men jag kan fan ingenting.
Skriva
Att leva ger mig ibland panik. Är det inte det ena i livet som trasslar så är det något annat.
Är hemma och är äckeltrött. Vet inte varför, vet bara att jag snart ska sova. Mellis och tandborstning först, sedan sängen. Har träffat Astid idag. Vi åt lunch på Bagel Street Cafe och pratade. Lämnade ytterligare ett CV och köpte en klänning och födelsedagspresenter åt mamma innan jag åkte hem igen. Följde med mamma och handlade mat också och sedan har det inte hänt så mycket.
Känner för att skriva, känns som om orden bubblar inom mig. Ändå vet jag inte vad jag ska skriva. Kanske är det så att mycket av det jag vill skriva är lite för personligt för att skriva om i en blogg. Jag är personlig i bloggen, men inte SÅ personlig som jag skulle bli om jag skrev om det som rör sig i mitt huvud nu. Fast jag måste erkänna att det kliar i fingrarna att skriva något, vad som helst. Skulle nästan vilja skriva en skoluppsats bara för att få skriva någonting. Att skriva är verkligen underbart, att känna orden rinna ut ur en men slippa höra sin egen röst. Jag vill skriva, massor, men jag vet ännu inte vad.
Omöjligheter
Igår hade jag samtal med min behandlare, vilket innebar att jag var tvungen att besöka SCÄ. Att se SCÄ-huset, att gå in genom dess dörrar och gå upp för trapporna gav mig sådana vidriga känslor. Jag vill inte gå dit längre. Äcklas av huset på något sätt, av alla känslor, tankar och minnen det väcker. Hur tusan hamnade jag där egentligen? kan jag undra. Jag, Rebecka, hon som älskade mat, som fikade med sina kompisar, som inte tränade särskilt mycket. Jag som har underbara föräldrar och en snäll (men YTTERST retsam) lillebror. Jag som aldrig någonsin har mött något egentligt motstånd i livet. Visst, jag har aldrig varit NÖJD med mig själv. Har alltid tyckt att jag borde ha gjort saker och ting bättre. Kan ofta tänka att jag fick för dåliga betyg, tog/tar upp för tråkiga samtalsämnen, hade/har för fula kläder, gav/ger för ogenomtänkta presenter och så vidare i en oändlig lista. Inte heller har jag varit NÖJD med mitt utseende eller min kropp, men ändå, hur kunde det gå så långt som det faktiskt gjorde? Det är i och för sig inte ovanligt att man i den åldern jag utvecklade min ätstörning just utvecklar en ätstöring, men jag liksom? Inte fan hade jag en endaste anledning (förutom att jag var tjock, äcklig, dålig, värdelös, ni vet).
Ibland kan jag kanske förstå att jag gav mig in i leken, det var spännande och nytt, men varför fortsatte jag? Hur kom det sig att jag bet/biter mig fast i något som tar tid från mitt liv och som skadar mig både fysiskt och psykist? Vad är det som gör det så förbannat svårt att släppa ätstörningen? Vad i hela fridens namn är det som håller mig fast? Jag hatar ätstörningen, är rädd för vad den gör med mig, men älskar också att tillfredsställa den. Jag blir nästan som stoltast när jag klarar av att stå emot mat fast någon jag älskar bönar och ber mig om att äta (och så skäms jag över att det gör mig stolt). Då är jag stark, ren. Ja, för ren det känner jag mig när jag motstår att äta. Idag däremot, när jag har smällt i mig en toast med skagenröra, lax, västerbottenost, sikrom och räkor till lunch plus en portion pasta med falukorv och ketchup till middag (plus frukost plus mellis plus att jag ska äta två mellisar till), då känner mig mig så jävla äcklig. Äcklas av att befinna mig i min kropp. Det kryper i mig, jäser och bubblar. Många känslor snurrar i mitt huvud, men de känslor som helt saknas är glädje och stolthet och dessa två känslor är de som andra tycker att jag borde känna när jag har ätit "läskig" mat och när jag ätit "som jag ska".
Jag älskade sådant här och åt det ganska ofta, nu är det
bland det läskigaste jag vet och jag äter det nästan aldrig.
TROTS ATT jag fortfarande tycker att det är SÅ GOTT.
Ja, nej, jag vet inte. Vet inte varför jag fick en ätstörning och hur jag kunde hamna på SCÄ. Varför behövde jag skicka in en anmälan dit? Hur kunde jag göra så att jag blev inlagd, frivilligt inlagd visserligen, men ändock inlagd? Hur kunde jag bli kvar på DVEA (idag Frej) i fem månader och hur i helvete kommer det sig att jag fortfarande, fyra år efter att Göran och min andra behandlare från mobila teamet kom hem hit första gången, besöker SCÄ-huset? Det är så galet, hemskt, vidrigt och värdelöst! Kan jag inte bättre än så här? KAN JAG FÖR FAN I HELVETE INTE BARA LÄMNA ÄTSTÖRNINGSLIVET?!?! Snälla, snälla mig själv, släpp taget, lev. Sluta räkna, planera, tänka, känna. LEVLEVLEV LIVET.
Jag vill inte gå till SCÄ längre, vill inte äta anti-depp längre. Jag vill vara vanlig, en vanlig Svenne som inte tänker HELA TIDEN på vikt och kalorier. För det är vad mat är för mig, kalorijävlar som måste beräknas och omräknas. Jag kan tänka på maträtter, men sedan måste jag också tänka på om det är okej att jag äter rätten eller om den innehåller mer än godkänt.
För tillfället känns det så hopplöst. Jag kan inte bli frisk. Varför vet jag inte, lika lite som jag vet varför jag blev sjuk. Samtidigt, tänk om jag blev frisk, hur skulle livet kännas då? Det som är så orimligt och svårt för mig att föreställa mig är att jag varje dag i resten av mitt liv bara kommer att äta, som om det var det naturligaste i världen (vilket det också är). Nu är det bara så omöjligt att förstå att det går, att mat bara kan vara mat och inget annat. Att min kropp bara behöver vara ett verktyg som gör det möjligt för mig att uppleva och inte något jag måste kontrollera om och om igen. Det gör mig ledsen att jag inte kan föreställa mig något sådant, men det är verkligen stört omöjligt. Jag är ju en sådan som tänker på sådant hela tiden, som äter när och vad jag har planerat att äta, som inte äter mycket/normalt. JAG ÄR ÄTSTÖRD OCH JAG KAN INTE FÖRESTÄLLA MIG HUR DET ÄR ATT INTE VARA DET. Fan vad jag avskyr att det är så. Ledsen, ledsen, arg. Jag vill bort. Jag vill försvinna. Vill vara någon som aldrig ens har nuddat vid ätstördningslivet.
Det känns omöjligt att bli frisk för jag vet inte hur man beter sig som frisk.
Home again
Landade 00.30 på Arlanda igår natt (eller idag natt?), alltså för snart ett dygn sedan, efter en fin vecka i Kroatien tillsammans med bästa killen. Mamma hämtade oss och vi åkte hem till Lidingö. Trots att jag tycker om att resa och att vara utomlands är det ändå underbart att komma hem. Vet att det bland annat beror på att jag tycker att maten är otroligt jobbig utomlands. Inga "vanliga" mellanmål finns och restaurangbesök varje dag. Känns så onyttigt och bara allmänt jobbigt.
Aja, förutom maten och "ångesten" den framkallade var veckan som sagt super. Sol, bad och värme hade vi heeela veckan och det var ju det vi ville ha. Hotellet var också bra, ingen stor resort, utan ett lite mindre men fräscht hotell med trevlig personal. Skön säng hade vi också. Sista kvällen var vi på en fin restaurang i gamla delen av Tucepi, uppåt bergen, där de hade otroligt god mat. I övrigt var maten ganska kass i Tucepi.
En sak som kan störa mig nu för tiden när man är utomlands är att det allt oftare finns möjlighet att komma åt internet. På hotellet vi bodde på nu fanns det gratis wifi, vilket innebar att vi kunde surfa från mobilerna på hotellet. Visst, det är väl bra, men samtidigt avskyr jag att man aldrig får ta en paus från mobilen och internet. Kan bli så less på behovet av att uppdatera sig, på att man sitter och knappar på den där lilla skärmen ständigt. Önskar att jag inte var så "beroende" av min telefon!
Imorgon kommer Linnea hit för en snabbvisit i Stockholm. Hon kommer på förmiddagen imorgon och ska åka hem på kvällen på tisdag. Får se vad vi hittar på, beror väl på vädret. Ska i alla fall bli mysigt att vara med Linnea eftersom vi inte ses särskilt ofta nu för tiden. Måste ändå säga att det är roligt att vi ändå har lyckats hålla lite kontakt. Har inte kontakt med någon annan som jag konfirmerades med och det känns tråkigt. Veckorna jag tillbringade på Sundborn det året jag konfirmerade mig är ju faktiskt några av de allra bästa hittills i hela mitt liv.
Känner att det här inlägget är väldigt blandat nu, men jag har mycket på hjärnan. Mycket sjukdom som jag inte orkar tjata om här. Jag är så less på det sjuka, men känner just nu en stor hopplöshet inför det. Tänk om jag aldrig blir friare/friskare än såhär? Tänk om jag alltid kommer att avsky varje gång jag äter hela portionen på restaurang eller sitter stilla för mycket eller äter för mycket i övrigt? TÄNK OM JAG ALDRIG NÅGONSIN BLIR NORMAL!!!! Fan, panik.
Från Kroatien
Sitter på ett hotellrum i Tucepi i Kroatien. Har varit på stranden hela dagen med pojken min. Simmat i havet, spelat strandtennis, solat och hoppat i eftermiddagens stora vågor. Börjar få ganska bra färg, håret har blekts av solen och saltvattnet. Äter glass varje dag, både "färdiga" och kulglass. Restaurangmat lunch och middag dessutom. Äckelkänslor över det jag äter. Vill inte bli större, men äter för att. Kanske äter jag för att jag tycker om mat, kanske för att jag måste. Kanske äter jag på grund av både och. Är bara så jävla rädd för viktuppgång. För att jag redan har gått upp och blivit fet. Leo säger emot, men jag VET att min kropp är större.
Egentligen spelar det ju ingen roll hur min kropp ser ut, men jag avskyr att se och känna hur den förändras på ett sätt som känns fel. Avskyr att jag skäms på stranden och tycker att alla med fina kroppar är smalare än mig. Blir alltid lika rädd när jag ser eller hör smala människor beställa något nyttigare än mig/äta mindre än mig/säga att det är mycket mat trots att jag vill ha mer.
Jag vill inte vara sjuk mer, men min värld och mitt huvud är så sjuka att det är svårt att få bort det sjuka från mitt liv. Jag vet ju inte hur man gör som frisk längre!
Lite liv och lite tänk
Den här veckan har det inte hänt mycket alls. Mamma och pappa har varit på Gotland och jag har varit hemma på Ön med bror min. Försökt vara ute i solen, även om den inte har varit framme särskilt mycket. Träffade Erica i tisdag, vilket som vanligt var superduper. I torsdag blev jag förkyld och både då och igår mådde jag skit. Mår bättre idag, även om snuvan håller i sig.
Åkte till Leo i onsdags kväll och var där till igår. Åkte hem på förmiddagen igår och solade och badade. Jag och Leo skulle ha gått på senaste Batman-filmen, men Leos kompis fyllde år så han firade honom istället och jag satt hemma och tyckte synd om mig själv för att jag var SÅ SJUK (höhö). Pappa och Gustad tog vår reservation istället och kom hem med lovord för filmen. Eftersom vi inte såg filmen igår ska jag och Leo se den ikväll istället, spännande.
Har en molande ångest över allt och ingenting just nu. Massor av saker som skrämmer mig och som gör mig förvirrad. Nu har jag ångest över utebliven ångest, typ. Eller, jag får ångest av mat och av min kropp, men samtidigt får jag inte alls ångest över det. Jag klarar ju av att äta "läskiga" och "förbjudna" saker, det går. Att äta sådant gör inte längre att jag skadar mig själv eller ligger och skriker och gråter tills jag somnar. Okej, sådant var det VÄLDIGT längesedan jag gjorde, men att inte ens börja gråta över det, att till och med kunna skratta samtidigt och efter, det är skitläskigt.
Ibland blir jag nästan ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att intensivbehandlas för min ätstörning. Så jävla konstigt att jag kan bli ledsen över det. Och ibland känns det som om hela min sjukdomstid bara har varit en dröm. Jag, sjuk? Inlagd? Nej, det har nog aldrig hänt ens.
Jag undrar varför jag känner såhär. Något annat jag undrar är om jag någonsin kommer att bli bra, om jag någonsin kommer att kunna bryta mig loss från kontrollen.
