Ilska mot mig själv
Anledningen till varför jag tänker på det här just nu är på grund av något som hände igår. Jag och Leo var på hans syrras konfirmation och efter skulle vi äta lunch hemma hos syrran tillsammans med släkten och en av Leos kusiner hade gjort smörgåstårta. Smörgåstårta är något jag aldrig har ätit tidigare, varken innan eller efter jag blev sjuk, men jag har alltid varit nyfiken på det och Leos kusin hade verkligen gjort en fin smörgåstårta så jag tog en bit. När jag skulle börja äta kom tankarna dock igång och de började mala "Det är majonäs i smörgåstårta, säkert smör också. Titta vad mycket bröd det är." och så vidare så det slutade med att jag ställde ifrån mig tallriken och sket i att äta smörgåstårtan. I huvudet krigade de två rösterna, den ena som ville att jag skulle äta för att det är det enda rätta, för att det antagligen var gott och för att jag var hungrig. Den andra rösten i sin tur malde på om kalorier, viktuppgång, kroppsutseende, att jag inte "får" äta majonäs och smör. Förutom mitt eget krig kände jag Leos ilska och besvikelse och en liten stund senare gick vi därifrån. Gick hem och jag åt resterna från lunchen dagen innan eftersom jag behövde äta lunch sedan somnade jag. När jag väl vaknade igen pratade jag och Leo och då blev jag ännu argare på mig själv för när jag inte befinner mig i de situationer som skapar sådant krig i mitt huvud är det så enkelt att vara logisk, att vilja, att tänka att ja vågar, men i situationerna försvinner all motivation och jag skiter fullständigt i vad jag egentligen vill.
Visst har jag blivit bättre på att ignorera mina tankar, på att äta, men det är fortfarande så mycket kvar. Jag måste ju ha kontroll, kan inte äta utöver mellanmålen, vill ha ordentliga mellanmål på kvällen = jag avskyr att äta efterrätt eftersom jag då inte kan äta lika mycket till kvällsmellis om jag äter efterrätt, jag avskyr fortfarande min kropp och vill verkligen inte gå upp mer i vikt. Trots det måste jag ju kämpa, måste bevisa för mig själv och för alla i min närhet att jag inte är fångad för alltid i en sjukdom som värderar en smal kropp över allt annat i livet. Egentligen är det ju inte en smal kropp som jag tycker är det viktigaste i livet, egentligen är det ju min pojkvän, mina vänner, min familj och mina möjligheter att utvecklas i livet som är det viktigaste. Att jobba till hösten, att komma på vad jag vill plugga, att resa utomlands med Leo i sommar, att baka goda sötsaker, att njuta av ljumma sommarkvällar, att rida, att dansa, att skratta, att gråta över annat än mat och kroppshat, att flytta hemifrån, att läsa bra böcker, att njuta av god mat, att kunna dricka alkohol, att träna för att det är kul och för att jag mår bra av det, att planera framtida resor... Det finns så mycket som är så mycket mer värt än en smal kropp, men trots det får de sjuka tankarna mig att känna något helt annat.
Jag har sagt det alldeles för många gånger tidigare och jag säger det IGEN, det ska fan vara nog nu. Inte bara måste vara nog eller det borde vara nog, utan det är nog nu. Jag SKA förändra, ska sluta lyssna på det sjuka i mig. Jag avskyr att jag är sjuk, avskyr att jag någonsin blev sjuk. Eftersom jag är en riktig ältar ångrar jag mycket jag har gjort i livet, men att följa det sjuka är det jag ångrar allra mest. Jag har fan heller lärt mig något nyttigt, inte alls. Vad andra än säger och tycker så är det enda jag har fått från sjukdomen konstiga ideal, vidrig kunskap om kalorier, förlorade vänner, bråk med min familj och en jävla massa hemska minnen som gör att jag aldrig kan bli nöjd med min sjukdomstid. Att få, ha och leva med en ätstörning är ingen lärdom, det är inte värt någonting. Det är det mest värdelösa man kan utsätta sig för!
Jag vill bli fri! Jag vill kunna äta allt, vill inte att man ska behöva skämmas över mig när jag är bortbjuden på mat, vill inte planera min dag utefter när och vad jag vill och ska äta, vill inte behöva tänka på mat förutom när jag väl ska äta, vill kunna tycka att träning är roligt och givande. Framförallt vill jag kunna acceptera den jag är, utan extrem kontroll och sjuka tankar. Jag vill kunna leva med mig själv, utan att vara beroende av en sjukdom som förgör med än vad den ger.
Jag vill njuta av livet med Leo, vill att han aldrig mer ska behöva bli besviken över att jag inte kan äta.
Svenska framgångar
För tillfället är jag trött. Är på väg från Rebecka och Eurovisionsframgångarna på TV till Leo.
Dagen idag har varit händelselös. Klev upp ganska sent, vaknade dock vid nio trots att vi var uppe till två igår + att jag sov dåligt inatt. Frukost och segande med min pojke innan vi åkte till honom. Där blev det lunch, hamburgare by me. Åt med ost för första gången på flera år! Sedan hände inte mycket, Leo pluggade och jag sov. Mellisätande och SMSande innan jag skyndade till tåget för att möta upp Rebecka och hennes kompis för middagsinköp. Blev sushi och misosoppa för min del, men blev rejält suktad av det Rebeckas mamma valde att äta haha. Sedan har kvällen flutit på framför TVn. Euphoria!
Har knappt rört på mig idag, fetfetfet. Jag bara äter och äter och rör på mig nada. Varför är jag så dålig och äcklig? Vet att det är "fel" av mig att tänka så och att jag inte tycker att det är fel för någon annan, men det är fan så det känns. Om rösten i huvudet ändå bara kunde hålla käften...
Firande
Igår rullade dagen på i 180 eller mer! Hade ställt klockan på nio, för att hinna ta en promenad. Var dock så seg så det blev inget med den. Åt istället frukost vid tio och sedan kom mamma. Jag blev ivägskickad för att köpa digestivekex och socker till de cheesecakes mamma skulle göra inför kvällen. Sedan blev det fix ute, flytta en soffa och ett bord, torka av alla bord och lägga ut dynor. Fixade inne också och la fram dukar, plockade undan prytlar och tog fram porslin.
När allt fix var klart hemma för stunden gick jag till Lidingö C för att köpa te och kolla på skor. Inga skor hittades, men gott te. Traskade hemåt igen efter det, dyblöt på grund av den härliga värmen vi hade igår. Väl hemma blev det lunch och tid för lugn och ro innan farmor, pappa och Fia dök upp. Städade då buren åt husdjuret mitt, samt stängde in henne i mitt rum för att Fia inte skulle tro att Deya var en ovanligt rolig leksak. Bytte om och gjorde mig fin (smorde in mig med glittrig body lotion samt sprayade glitter i ansiktet så jag blev omdöpt till vampyren, hihi).
Lite efter fem började gästerna dyka upp. Alla jag hade bjudit dök upp (släkten och lite kompisar + Leo). Massa prat och sedan god mat som var catering från Mariannes saluhall på Lidingö. Lite senare bjöds det även på mammas frozen cheesecake med hallon (hallon för min skull). Satt ute till sent, men när mina kompisar droppade av gick jag, Leo och Oscar (min kusin) in. Leo stannade kvar hela natten och innan vi gick och la oss satt vi och pratade med mamma och pappa ute.
Kvällen var verkligen värdefull för mig. Var så härligt att ha mina närmaste vänner, min pojkvän och min släkt där. Det var ingen superjättemottagning, som folk brukar ha på studenten, utan den var precis så stor att jag orkade med att ha roligt och vara social. Jag har så underbara människor runt omkring mig, de är guld värda!
Förutom det fick jag finfina "student"presenter: Presentkort på Ticket (resor), en valfri spabehandling, en mixerstav med tillbehör, superfina smycken, presentkort på en butik där jag vill köpa porslin, en tripp ut i Skärgården samt underbart fina blommor.
KLAAAAAR
Torsdagen den 24 maj 2012 (idag, fast egentligen igår) har jag läst klart och fått betyg i alla gymnasiekurser så nu är jag klar med gymnasiet. Så jävla skönt att slippa känna att jag måste bli klar med gymnasiet och istället veta ATT DET ÄR KLART. Mina gymnasiebetyg är fullständiga och jag är nu behörig att söka till högskolan. Önskar dock att betygen hade varit högre, menmen.
Annars har dagen rullat på i en rasande fart. Eftersom jag åkte till Leo igår kväll så vaknade jag hos honom imorse. Vi åt frukost tillsammans innan jag styrde mina steg mot tunnelbanan för att bevista olika delar av Södermalm. Första anhalten var skolan där jag hämtade min religionsuppsats samt fick veta mitt betyg i kursen, sedan traskade jag till SCÄ för samtal.
På tal om SCÄ måste jag bara säga att jag avskyr det där huset. Så mycket minnen och sjukdom. Och tankarna som väcks: "Vad gör jag där nu för tiden, jag är ju inte sjuk? Och hoppas jag slipper se någon riktigt smal som triggar igång rösterna."
Samtalet var nog bra. Träffade Rebecka efter, hon hade också haft samtal. Följde med henne och köpte en fin penna innan jag åkte till Hornstull och mötte upp Leo hos hans frisör. Blev hungrig som fan, men till slut bestämde vi oss för att göra egna mackor och sätta oss nere vid Vinterviken. Hade supermysigt. Segade där ett tag, segade hemma hos Leo ett tag och sedan åkte jag iväg för min sista lektion på Åsö Vuxengymnasium. Seminarium med uppsatsopposition stod på agendan. Gick från skolan kvart i nio, trött och hungrig. Åt middag när jag kom hem och resten av kvällen har bara försvunnit.
Nu ska jag sova. Imorgon ska mitt fullständiga gymnasiebetyg firas här hemma med släkt och vänner. Hoppas jag kan tycka att det är trevligt. Hatar stora tillställningar och buffé, skräck.
Onsdag
Hanna: Ja, jag äter mumsmums och keso mellanmål som ett mellis. Det där med "tillräckligt" mycket kalorier är en fråga som är svår att besvara eftersom tillräckligt är olika för alla och eftersom siffror har en tendens att vara triggande. Jag äter mer kalorier/dag nu är för några månader sedan, men jag vet att min behandlare tycker att jag borde äta mer. Kanske inte för att jag äter alldeles för lite nu (snarare tvärtom) men för att trotsa sjukdomen och göra sådant som den tycker är jobbigt. Är dock riktigt jobbigt att trotsa just nu eftersom jag varit väldigt onyttig senaste dagarna, lösgodis i fredags, pizza i söndags och tårta i måndags. Känns inte okej någonstans om jag ska vara ärlig. Jag har egentligen inget problem med att äta sötsaker, bara jag vet hur mycket kalorier de innehåller. Problemet med både lösgodis och tårta (och annat liknande) är att jag faktiskt inte har en aning om hur mycket kalorier de innehåller.
Svettas som en gris för tillfället (idag igen alltså). Håller på att klippa vår gräsmatta och det är varmt. Har paus nu en liten stund, men ska snart gå ut och kratta den innan jag klipper den igen samt kantklipper den. Lite innan ett ska jag ta cykeln till Ropsten för att sedan hoppa på tunnelbanan och åka till skolan för avslutning av textkommunikationen. Annars har jag inga direkta planer för dagen. Ska försöka vara ute så mycket jag bara kan och orkar (solsting och värmeslag, hejhej!). Blir antagligen läsning i solen och förhoppningsvis en promenad.
Vilja och rädsla
Jag vill leva, jag vill må bra, jagvilljagvilljagvill.
Ändå är jag så jävla rädd för den kropp jag har. Måste den vara så äcklig?!
Tankar och ritter
Lyckades hålla mig vaken hela religionslektionen idag, vilket jag inte alltid brukar lyckas med. Åkte hemåt efter skolan, efter att ha varit förbi Lidingö C en sväng. Åt lunch när jag kom hem och la mig sedan ute i solen i shorts och linne. En timme senare var både jag och linnet blöta av svett, så jag gick in och satte på mig bikiniöverdelen istället. Hade verkligen ingen lust att ha bikini eftersom jag äcklas av och skäms fruktansvärt mycket över min kropp just nu. Den är äcklig, tjock, vidrig. Avskyr fettet på magen, låren, armarna. Hatar att höft-, rev-, bröst-, och nyckelbenen inte syns lika tydligt längre. Saknar att vara smal, så smal att andra ibland kallade mig mager. Saknar orkeslösheten och den benhårda viljekraften som gjorde att jag klarade av och gjorde saker trots energibristen. Dessutom hyser jag fortfarande en önskan om att bevisa för mig själv att jag hade kunnat svälta mig på riktigt och att jag hade kunnat bli smal på riktigt. Jag är ju fortfarande bara fejk.
Samtidigt vill jag bli fri. Jag vill kasta bort sjukdomens kontroll och leva i nuet, leva för livet. Visst att jag är mer öppen för mat, läskig mat, men tankarna som dyker upp när jag utmanar mig är verkligen tyngder på mina axlar. Och tankarna som väcks till liv när jag väljer färdigportionen med mer kalorier, eller en kalorimängd som överstiger den gräns jag har satt upp, eller om jag väljer bort promenaden gör så att jag bara vill försvinna. Jag blir så TRÖTT på att ständigt ha rösterna i mitt huvud. De tjatar, skäller, lockar, skriker, smeker, slår, de gör allt för att jag ska följa deras vilja. Ibland önskar jag att jag kunde hålla för öronen och be rösterna i mitt huvud att hålla käften och att det då skulle bli tyst. Jag vill bli fri, vill kunna leva, vill inte att mitt liv ska kretsa runt mat, men tankarna är så jävla starka. De är viktiga, trygga.
Nu på kvällen har jag varit iväg och ridit. Cyklade till stallet, hittade en bättre väg än förra veckan. Själva ridningen gick jättejättebra och jag hade så roligt. Vi var på utebanan, skrittade, tänkte på sitsen och inverkan, travade, red runt galoppbanan i skritt och trav. I slutet av lektionen galopperade vi. Red bästa Macarena, kommer att sakna henne SÅ mycket nu när ridskolan byter ägare och alla hästar säljs.
Cyklade hem efter ridningen och har sedan jag kom hem duschat, ätit middag, tittat på TV och pratat med min pojke i telefon. Nu ska jag äta mellis, keso mellanmål, en mumsmums och en kopp te. Som sällskap till melliset ska jag fortsätta läsa boken jag precis har påbörjat, Nostradamus av Mario Reading.
Wäää
Känslorna stormar i mig och tankarna skriker så att jag blir alldeles matt. Trots det försöker jag.
Har haft en långhelg som har varit både bra och dålig. I torsdags träffade jag fina Rebecka, i fredags gjorde jag inget särskilt. Åkte till pojken min på kvällen och moffade godis... Lördagen spenderades med Erica, sittandes i solen på Mariatorget. Hade svarta jeans som brände i solen och av värmen. Söndagen hade potential att bli en bra dag, strålande sol och båttur med hela familjen. Det hela slutade dock med bråk och när vi väl kom iland igen åkte jag iväg till Leo. Vi myste och till middag blev det pizza. Blev, efter att ha intagit kvällsmellisarna, väääääldigt mätt och kände mig kokhet hela natten.
Igår fyllde Leo år. Sjöng för honom och gav honom paket på morgonen. Lämnade in mobilen senare på dagen och har nu fått en ny, andra sedan jag fick telefonen i julas... På kvällen var vi hos Leos brorsa och brorsans sambo tillsammans med Leos mamma och syster. Där blev det middag och sedan tårta, bakad av mig. Kladdkaka i botten, chokladtryffel ovanpå och så rostade nötter och färska hallon på toppen, god men ack så onyttig.
Mådde skit på kvällen igår. Ville bara gråta, kände mig så dålig. Varför finns jag? Varför behöver folk vara med mig? Stackars alla, jag bara förstör.
När jag och Leo skulle sova började vi prata och pratade ett tag. Var mysigt och skönt. Pratade om en massa olika saker.
Nu sitter jag i skolan och har religion. Sista riktiga religionslektionen. På torsdag ska jag "bara" få tillbaka min uppsats. Snart är skolan slut! Ut i livet liksom...
Time goes by
Dagen har flutit på. Min förmiddag ägnades åt så mycket som ingenting. Planen var promenad, men jag lyckades aldrig pallra mig ut. Skyllde på att jag inte får egentligen, dålig och lat jag är.
Mamma kon hem vid ett och sedan lagade jag lunch, pasta med tomatsås, soltorkade tomater, oliver, sockerärtor och lite salladsblad. Gick sedan ut och hjälpte mamma att plantera, vattna krukor och att dra upp maskrosor med en "maskrosmördare". När pappa kom övergav jag maskrosorna och följde med honom till båten, som hade lagts i vattnet idag. Vi körde över den till båtplatsen innan vi gick tillbaka till bilen och åkte hem.
Till middag idag blev det libanesisk meze, otroligt gott men skitjobbigt. Hur mycket ska jag äta när det finns så mycket att välja på liksom? Satt kvar efter maten och pratade med mina föräldrar. Leo ringde och vi bröt upp från bordet. Resten av kvällen har bara runnit förbi och strax ska jag äta mitt sista mellis innan jag drar täcket över mig och låter sömnen ta vid.
Har haft en gnagande ångest i magen idag. I ena stunden har den inte funnits där, för att i nästa göra mig gråtfärdig. Är så rädd för den okända friskheten, för den kropp jag kommer att få. Dessutom är jag i största allmänhet rädd för framtiden, vad kommer att hända? Blir ju faktiskt klar med mina gymnasiestudier nästa vecka och då måste jag ju börja tänka...!
Tankar, minnen, känslor
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt, sagt och känt "jag blev ju aldrig sjuk, i alla fall inte tillräckligt sjuk". Precis som alla andra med ätstörningar känner jag, vet jag, tror jag att jag aldrig kom tillräckligt långt ner i helvetet, aldrig var tillräckligt nära min egen grav. Att läsa andra ätstördas bloggar gör dessutom att den känslan förstärks, eftersom många nämner att de "var så friska" när de låg runt mitt lägsta BMI. Tänk vad alla på Avdelningen måste ha skrattat åt mig... De visste inte mitt BMI, men de såg ju, såg hur jävla fet jag var. Inte passade jag in på Avdelningen, där var det ju bara skelett med si och så lågt BMI, med LPT och sond, som matvägrade titt som tätt.
Hur många gånger jag än försöker intala mig själv att jag var sjuk (bara att skriva det är svårt och pinsamt) så misslyckas jag. Sjuk jag?! Nej, jag var inte sjuk. Aldrig sjuk. Jag åt ju i alla fall något varje dag, jag kom aldrig till ett supetduperlågt BMI, jag tränade aldrig tills jag svimmade, jag valde ju att äta. Det är alltså fortfarande en omöjlighet för mig att acceptera att jag kan ha varit ordentligt sjuk i en ätstörning (och anorexi känns som ett alldeles för starkt ord för att beskriva min sjukdom).
Min sjukdom har under de år jag har varit sjuk växlat i styrka. Ibland har det varit lättare att äta, ångesten har hållit sig borta. Andra gånger har jag skrikit och gråtit i timmar, skurit mig och kastat saker runt omkring mig på grund av ångest. Ibland, ofta, har jag gjort allt för att minska mängden mat, mängden näring, mängden energi, mängden KALORIER som ska tillföras min kropp. Precis som så många andra har jag ljugit, fuskat, smusslat, hällt ut, slängt, vägrat. Visserligen har jag ALDRIG kräkts eller laxerat (vilket jag är glad för, det är det enda ätstörningssymptomet jag aldrig har velat skaffa mig), men jag har i så stor mån jag kunnat försökt minska mängderna på andra sätt.
Hur mycket jag har rört på mig, hur aktiv jag har varit, hur mycket jag har tränat har också växlat. När jag blev sjuk tränade jag jämt. Jag gick på Friskis, jag var ute och sprang och jag gjorde ett styrkeprogram varje dag. Efter en tid var jag dessutom tvungen att göra styrkeprogrammet två gånger om dagen. Sedan fick jag träningsförbud, vilken lättnad det var! Lättnaden byttes dock snabbt ut till ångest och jag skar ner ännu mer på maten. Styrkeprogrammet återupptog jag efter ett tag och jag gjorde det flera gånger om dagen. När jag gick på DVEA (Frej idag) brukade jag göra mitt styrkeprogram på toaletten där.
Från de här ätstörda åren har jag många minnen. Otaliga minnen av bråk, tårar och rädsla, men också minnen som gör att jag ständigt längtar tillbaka till sjukdomens slutna värld. Det händer alldeles för ofta att jag saknar blodtrycksfallen när jag reser mig upp, att jag saknar hungern, orkeslösheten, ansvarslösheten. Jag saknar så mycket av det sjuka, men jag förstår inte varför. Egentligen vill jag ju faktiskt bli frisk, fri. Jag vill inte leva med kalorigränser, motionstvång, tränings"förbud", förbjudna livsmedel, äckelkänslor, kroppsfixering, självhat, kontrollbehov, ångest, rädsla, tjockkänslor... Nej, jag vill leva, BARA OCH ENDAST LEVA. Jag vill inte styras av en ätstörning, vill inte vilja hålla kvar den. För det är det jag gör, jag håller den stenhårt i handen och vägrar släppa greppet. Försöker jag släppa håller ätstörningen dessutom desto hårdare och de gånger jag gör motstånd släpar den mig efter sig. För det händer att jag försöker, men ätstörningen vinner alltid. Den är en demon i mitt liv som vägrar att försvinna och som kan ta en ängels gestalt. Ätstörningen var ju allt det jag vill ha då, den var skönhet, popularitet, självbehärsknig, den var vägen till perfektion.
Nu vet jag att det inte är sant, för perfektion existerar inte. Trots det lockar ätstörningen ändå. Den håller mig fast och jag klamrar mig krampaktigt fast vid den. Vi är en helhet, det är jag och det störda. Så vill jag dock inte ha det längre, jag vill vara jag. Jag vill inte vara beroende av en sjukdom. Jag vill inte känna mig tvingad att följa regler och bestämmelser som gör att jag inte kan leva ett levande liv. Jag vill kunna välja själv, utefter mina känslor och behov.
Det här blev ett ganska långt inlägg om allt möjligt, men jag är så frusterad, så förbannad, på mig själv och min ätstörning. Trots att jag inte lever i en sluten ätstörningsvärld längre finns den ändå kvar i mitt huvud. Mina minnen, tankar och handlingar påminner mig ständigt om att jag är och har varit drabbad av den här sjukdomen.
Saknar då, när jag var fri. Allt var inte bra, tankar fanns, men inte överdrivet många.
Nytt
Är på väg till Leo. Har varit med Johanna och ätit middag på Vigårda i nya Moodgallerian. Verkligen inte sådan mat som jag brukar välja, men som jag tycker är skitgod. Sådan mat som jag undviker till varje pris, men som jag egentligen vill ha...
Att träffa Johanna var super! Efter en allmänt händelselös dag var det riktigt fint att träffa en av de härligaste människorna jag vet. Har tillbringat större delen av dagen inomhus, med undantag för en promenad till Lidingö C. I vilket fall som helst är Johanna verkligen motivation, förebild och humörshöjare för mig.
Annars är det jobbigt i huvudet. Min kropp äcklar mig mer och mer. Vill inte gå upp. Vill inte! Avskyr att se och känna hur jag förändras. Märker skillnader från dag till dag. Vidrigt! Men jag måste väl fortsätta ändå, trots att det är det hemskaste jag vet.
Förundrande
Jag känner mig verkligen som den sämsta människan som någonsin har existerat/kommer att existera. Förundras ständigt över att det finns folk som kan tänka sig att umgås med mig och som kanske till och med tycker om mig. Kan verkligen inte förstå att det är sant när någon säger att den tycker om att vara med mig, den måste ju ljuga. Jag som är så tråkig, äcklig, konstig och elak. Jag som är jag och det är ingenting positivt i det. Med mig finns det underbara människor som kan tänka sig att vara och jag tycker så synd om dem för att de måste dras med mig. De är nog bara med mig för att inte såra mig...
Tycker så mycket om mina närmaste, men kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem som har fått en sådan som mig på halsen.
Kvälls
Jag är en så vidrig människa. Elak, egoistisk och en riktig besserwisser. Blir äcklad av att höra min röst, att höra den säga sådant jag tänker och känner. Förstår inte hur man kan välja att vara med mig. Jag bara tar i relationerna till mina nära, ger aldrig någonting tillbaka. Hur kan man vara så usel som jag är?
Tankarna blir alltid värre på kvällen också. Tårarna är nära, avundsjukan gör sig ständigt påmind. Vidrigt äckliga jävla jag. Vill inte finnas.
Att säga emot
Står och väntar på tunnelbanan. Har haft historielektion kvällen till ära, men är nu på väg hem. Hemma kommer det att bli middag, nöjesläsning, dusch och mellis.
Igår myste jag med Leo på förmiddagen, sedan blev det skola. Hanna plockade upp mig på skolan vid tretiden och vi åkte in till City och letade efter diverse saker. Hittade dock inget av det vi var ute efter. Planen var sedan egentligen att vi skulle äta glass på StikkiNikki, men på grund av tveksamt väder blev det varsin GB-glass och te i Kulturhuset istället. När vi sa hejdå åkte jag till Liljeholmen för middagsinköp och sedan hem till Leo och lagade maten. Blev enchiladas fyllda med kyckling, champinjoner, paprika, rödlök, majs och keso som kryddats med fajitakrydda och gratinerats med salsa och lite ost. Resten av kvällen blev händelselös men otroligt mysig.
Imorse skulle jag upp tidigt, men inte Leo. Han ville dock gosa så jag fick sitta i sängen och äta frukost, haha. Sedan skola och jag blev TRÖTT. Vidare till min behandlare efter skolan för ett bra samtal. Fattar inte hur jag har kunnat få så mycket att prata om... Han sa i alla fall en massa bra och tänkvärda saker. Till exempel att jag måste börja våga säga till om jag vill ha något "förbjudet" att äta. Jag måste slå det sjuka på fingrarna och trotsa dess vilja. Hur jävligt det än känns och hur dålig jag än känner mig när jag gör något "friskt". För hur mycket jag än försöker intala mig att friskheten är rätt så säger rösten hela tiden att jag är värdelös som inte kan stå emot den lockande, farliga, manipulativa maten, men det är den rösten jag ska motbevisa.
Mötte upp Linnea efter samtalet och vi köpte mat på Sandys som vi åt i Humlan. Första lunchen i Humlan för i år! Pratade ett tag innan vi skiljdes åt och jag åkte hem. Jaa, sedan tog jag det lugnt hemma innan jag åt mellis och åkte tillbaka till skolan. Ska bli SKÖNT att komma hem nu. Är trött, hungrig (dålig) och vill gärna läsa min bok.
Effektivitet är bra
Provet färdigskrivet för två timmar sedan. Kunde svara på alla frågor och tror att jag har svarat rätt. Sedan skrev jag en ledare och en recension. Skönt att jag varit lite effektiv idag eftersom jag var motsatsen till effektiv igår. När jag kommer hem ska jag ta en promenad och sedan lunch.
Nu: sitter på tunnelbanan som precis lämnade Gamla Stan.
Ikväll: först ridning och sedan mys med bästa killen i världen. BRA kväll.
Fulaste bilden...
Prueba
Gårdagens humör blev aldrig bättre, snarare tvärtom. Var en sväng inne i stan och fixade en sak efter skolan innan jag åkte hem. Väl hemma blev det mellis trots mycket tankemotstånd och sedan plugg. Pluggade en hel del igår kväll eftersom jag har prov idag. Gav dock upp vid nio när ångesttårar började rinna längs mina kinder. Åh vad gärna jag hade velat göra illa mig själv...
Idag har inte särskilt mycket av dagen gått. Är på väg till skolan, i tid för en gångs skull. Prov som sagt, ockultism, nyhedendom, satanism och new age är det som gäller. Är jävligt negativ till mina möjligheter att få bra betyg på det här provet.
Efter skolan har jag planerat att sätta mig i skolan och skriva en ledare till textkommunikationen. Kanske ska ge mig på att skriva en recension också eftersom det är nästa uppgift. Beror lite på hur lång tid det tar att skriva ledaren.
Mindre än en månad kvar på komvux nu. Kommer nog inte få de betyg jag vill, men får väl välja någon utbildning med låg intagning när det blir dags för det.
Fan vad jag känner mig skit.
Mer depp
Känner mig ledsen idag. Har inte gjort särskilt mycket och känner mest för att springa tills jag stupar.
Igår följde jag med Rebecka till stallet. Där blev det snabbfix inne och sedan en liten uteritt. Hästarna fick plaska i vatten och det blev en väldans massa galopp eftersom båda hästarna var pigga. Trots det var det sjukt roligt och härligt. Plus för bra sällskap (Rebecka) och fint väder.
Snart tänker jag ta en promenad, sedan blir det lunch innan jag åker till skolan. Efter skolan blir det väl mer plugg eftersom jag har prov imorgon... Känner dock inte för att plugga. Känner inte för att göra någonting. Inte sova, inte äta, inte skratta, inte gråta, inte gå ut, inte vara inne, ingenting vill jag. För tillfället känns allting bara tungt och jobbigt. Orkar inte vara tjock och äcklig. Hatar att det syns för varje dag som går att jag lägger på mig!!!!!!!
Jag och Strongen (och Ture). Försöker få en bra bild, hm.
https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-2/167119/images/2012/pic_201586162.jpg" class="image">
Skriiiiiiiik
Vill skrika åt min spegelbild, tårarna tränger fram i ögonvrårna. För varje dag som går växer min kropp. Blir så äcklad.
Jag vill inte mer, men jag måste. Det är bara så jävla jobbigt när självhatet blir större för varje dag som går. Har inte ens lust att gå utanför dörren, än mindre att äta som jag ska. Värdelös jag.
Hungerspelen
Skolan var seg igår på morgonen. Hade dessutom blivit något fel när jag skickade in min uppsats till urkund så jag blev rädd för att den skulle ha försvunnit från min dator! Det första jag gjorde när jag kom hem var alltså att kolla om uppsatsen (på sammanlagt 16 sidor) fanns kvar, vilken den gjorde. Skönt att kunna andas igen, men jobbigt att jag typ inte kunde koncentrera mig på hela slutet av lektionen för att jag blev så stressad.
Här hemma blev det sol och plugg. Lunchen intogs även den i solen. Hade historielektion på kvällen, från sex till tjugo i nio. Kände mig helt slut i huvudet efter lektionen och var dessutom hungrig. Som tur var hade Leo lagat middag åt oss och den var färdig strax efter att jag kom hem till honom. Han hade gjort lax med pesto, citronpeppar och pinjenötter, till det åt vi ris och sallad. Resten av kvällen tog vi det lugnt och pratade.
Imorse började Leo åtta och jag inte alls. Leo åkte alltså iväg till skolan medan jag låg kvar i sängen. Blev dock ingen mer sömn och halv nio åt jag frukost. Diskade, plockade, bäddade och skrev en liten lapp till pojken min innan jag åkte hem. Skrev en uppsats om konspiracism när jag kom hem, gick en promenad, läste religion och åt lunch. Lite mer plugg blev det efter lunchen och nu ska jag gå och köpa hö till ninen.
Ikväll ska jag och Hanna gå och se Hunger Games på bio. Ska bli spännande att se filmen! Efter tänkte vi gå till Akki och äta sushi. Haha, har pratat så mycket om Akki med Hanna att hon verkligen ville prova deras sushi. Ska bli supergott med sushi måste jag säga.
Känner mig fortfarande tjock och vet att jag har gått upp i vikt. Äckligt och VARFÖR?! Jag vill ju inte gå upp...
Blandat
Solen skiner idag igen, skönt. Har faktiskt lyckats få en del färg, vilket var välbehövligt. Dessutom är det skönt att slippa ta på koftor hela tiden, nu kan man ju välja lite svalare outfits på dagarna. Visserligen är blus och jeansjacka lite svalt nu på morgonen, men det kommer det ju inte att vara senare på dagen.
Min vecka har rullat på i ett rasande tempo som vanligt. Var hos Leo söndag kväll till tisdag förmiddag. Valborgsmässoafton tillbringade vi till stor del utomhus, med plugg. På kvällen blev det pizza. I tisdags var jag hemma och segade och på kvällen hade jag en underbar ridlektion. Igår segade jag på förmiddagen innan jag åkte till skolan. Var där en stund och sedan var det till att åka hem igen. Satt ute ett tag, följde med pappa och handlade, lagade middag och hjälpte pappa byta däck på hans bil.
Idag är en tung dag. Tjock har jag blivit. Benen jag vill ska synas syns knappt och jag når inte riktigt runt armarna där jag brukar. Vet ju att det är meningen att jag ska gå upp i vikt, men jag vill verkligen inte. Vill inte bli tjockare och äckligare. Ändå är det ju det jag måste. Självhatet frodas och minsta lilla motgång är mitt fel. Vad som än händer som är dåligt så är det på grund av mig. Tycker synd om alla som känner mig och umgås med mig eftersom jag förstör för dem.
Nu är jag på väg till skolan. Lite piggare än vanligt eftersom jag sovit ordentligt senaste dagarna och eftersom jag gick och la mig tidigare än vad jag brukar igår. Längtar dock hem för jag har ingen lust att gå i skolan. Fast det är ju i och för sig inte långt kvar nu...
