Becka.

Att bli och vara sjuk i en ätstörning är någonting jag inte unnar en endast människa. Hur jävla illa jag än kan tycka om någon så skulle jag aldrig vilja att den drabbades av en ätstörning, för att leva med en ätstörning är verkligen samma sak som att leva i ett helvete. Dessutom vill den ätstörda delen av mig inte att andra ska bli sjuka eftersom dessa i sådana fall kan bli sjukare än vad jag var och är. I och för sig är det inte särskilt svårt att bli sjukare än mig, men ändå... Bara den tanken är ju ett bevis på hur galen den här sjukdomen är. Jag vill inte att andra ska bli sjuka eftersom ätstörningar verkligen raserar hela ens liv samtidigt som jag vill inte att andra ska drabbas eftersom de då kan bli sjukare än var jag någonsin lyckades bli.

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt, sagt och känt "jag blev ju aldrig sjuk, i alla fall inte tillräckligt sjuk". Precis som alla andra med ätstörningar känner jag, vet jag, tror jag att jag aldrig kom tillräckligt långt ner i helvetet, aldrig var tillräckligt nära min egen grav. Att läsa andra ätstördas bloggar gör dessutom att den känslan förstärks, eftersom många nämner att de "var så friska" när de låg runt mitt lägsta BMI. Tänk vad alla på Avdelningen måste ha skrattat åt mig... De visste inte mitt BMI, men de såg ju, såg hur jävla fet jag var. Inte passade jag in på Avdelningen, där var det ju bara skelett med si och så lågt BMI, med LPT och sond, som matvägrade titt som tätt.

Hur många gånger jag än försöker intala mig själv att jag var sjuk (bara att skriva det är svårt och pinsamt) så misslyckas jag. Sjuk jag?! Nej, jag var inte sjuk. Aldrig sjuk. Jag åt ju i alla fall något varje dag, jag kom aldrig till ett supetduperlågt BMI, jag tränade aldrig tills jag svimmade, jag valde ju att äta. Det är alltså fortfarande en omöjlighet för mig att acceptera att jag kan ha varit ordentligt sjuk i en ätstörning (och anorexi känns som ett alldeles för starkt ord för att beskriva min sjukdom).

Min sjukdom har under de år jag har varit sjuk växlat i styrka. Ibland har det varit lättare att äta, ångesten har hållit sig borta. Andra gånger har jag skrikit och gråtit i timmar, skurit mig och kastat saker runt omkring mig på grund av ångest. Ibland, ofta, har jag gjort allt för att minska mängden mat, mängden näring, mängden energi, mängden KALORIER som ska tillföras min kropp. Precis som så många andra har jag ljugit, fuskat, smusslat, hällt ut, slängt, vägrat. Visserligen har jag ALDRIG kräkts eller laxerat (vilket jag är glad för, det är det enda ätstörningssymptomet jag aldrig har velat skaffa mig), men jag har i så stor mån jag kunnat försökt minska mängderna på andra sätt.

Hur mycket jag har rört på mig, hur aktiv jag har varit, hur mycket jag har tränat har också växlat. När jag blev sjuk tränade jag jämt. Jag gick på Friskis, jag var ute och sprang och jag gjorde ett styrkeprogram varje dag. Efter en tid var jag dessutom tvungen att göra styrkeprogrammet två gånger om dagen. Sedan fick jag träningsförbud, vilken lättnad det var! Lättnaden byttes dock snabbt ut till ångest och jag skar ner ännu mer på maten. Styrkeprogrammet återupptog jag efter ett tag och jag gjorde det flera gånger om dagen. När jag gick på DVEA (Frej idag) brukade jag göra mitt styrkeprogram på toaletten där.

Från de här ätstörda åren har jag många minnen. Otaliga minnen av bråk, tårar och rädsla, men också minnen som gör att jag ständigt längtar tillbaka till sjukdomens slutna värld. Det händer alldeles för ofta att jag saknar blodtrycksfallen när jag reser mig upp, att jag saknar hungern, orkeslösheten, ansvarslösheten. Jag saknar så mycket av det sjuka, men jag förstår inte varför. Egentligen vill jag ju faktiskt bli frisk, fri. Jag vill inte leva med kalorigränser, motionstvång, tränings"förbud", förbjudna livsmedel, äckelkänslor, kroppsfixering, självhat, kontrollbehov, ångest, rädsla, tjockkänslor... Nej, jag vill leva, BARA OCH ENDAST LEVA. Jag vill inte styras av en ätstörning, vill inte vilja hålla kvar den. För det är det jag gör, jag håller den stenhårt i handen och vägrar släppa greppet. Försöker jag släppa håller ätstörningen dessutom desto hårdare och de gånger jag gör motstånd släpar den mig efter sig. För det händer att jag försöker, men ätstörningen vinner alltid. Den är en demon i mitt liv som vägrar att försvinna och som kan ta en ängels gestalt. Ätstörningen var ju allt det jag vill ha då, den var skönhet, popularitet, självbehärsknig, den var vägen till perfektion.

Nu vet jag att det inte är sant, för perfektion existerar inte. Trots det lockar ätstörningen ändå. Den håller mig fast och jag klamrar mig krampaktigt fast vid den. Vi är en helhet, det är jag och det störda. Så vill jag dock inte ha det längre, jag vill vara jag. Jag vill inte vara beroende av en sjukdom. Jag vill inte känna mig tvingad att följa regler och bestämmelser som gör att jag inte kan leva ett levande liv. Jag vill kunna välja själv, utefter mina känslor och behov.

Det här blev ett ganska långt inlägg om allt möjligt, men jag är så frusterad, så förbannad, på mig själv och min ätstörning. Trots att jag inte lever i en sluten ätstörningsvärld längre finns den ändå kvar i mitt huvud. Mina minnen, tankar och handlingar påminner mig ständigt om att jag är och har varit drabbad av den här sjukdomen.

Saknar då, när jag var fri. Allt var inte bra, tankar fanns, men inte överdrivet många.