Becka.

Lång dag.

Har varit ledig hela dagen eftersom vi bara skulle jobba med en fördjupningsuppgift på svenskan och på foto är det workshops med systemkamera och en sådan har jag inte och därför är det tråkigt. Istället hade jag en lugn morgon med frukostätande i min takt. Sedan lite plugg, fördjupning och provplugg, innan jag åt mellis.

Gick en sväng vid tjugo i ett och njöt av det fina vädret. Det är verkligen varmt idag och jag svettades i mina Abercrombiemjukisar och min t-shirt. Kom hem och pluggade matte innan jag gick iväg igen och köpte lunch. Mattepluggandet gick för övrigt skit och jag har onda aningar om det kommande provet. Ska försöka hitta något mer nationellt att plugga på i helgen.

Efter lunchen har jag mest suttit och läst och nu ska jag alldeles strax gå och hämta mitt och mammas nya träningskort. Nästa vecka ska jag på box. Blir alltså ingen zumba nästa vecka heller eftersom jag har prov då. Och inte heller veckan efter det eftersom det är uppstart för de nya kurserna jag ska läsa då. Den kursen som är på onsdagar är en distanskurs, men man måste väl ses och få kursen presenterad för sig skulle jag tro. Aja, ingen zumba för mig förrän om tre veckor, men jag får väl hålla ut.

Annars känner jag inte så mycket. Har känt mig ovanligt glad de senaste dagarna och det skrämmer mig så jävla mycket. Jag hatar att vara glad, HATAR. Det är inte okej för jag ska inte må bra. Mår man bra är man frisk och dålig.

Fick förresten ett årskort på stället där vi var och tränade (Sportlife Lidingö, ligger nära hem och det är ju en bonus), så nu ska jag alltså börja träna typ en gång i veckan. Börjar lite lugnt liksom, ser hur det känns. Har ju ridningen dessutom så då blir det ändå två gånger i veckan. Ganska lagom om man säger så. Får se om jag kanske lägger in ännu ett pass på Sportlife om någon månad, men jag börjar såhär för att det inte ska bli för mycket.

Det blev inte någon zumba idag heller. Passet var fullt, men istället för att bara vända i dörren blev det så att mamma och jag gick på indoor walking istället. Alltså, indoor walking var så jobbigt. Började nästan skratta när de föreslog att vi skulle gå på indoor walking, men det var riktigt tufft. Skulle nog hellre vilja kalla det för indoor running. Svettades som en gris och kommer antagligen inte att kunna gå imorgon på grund av den träningsvärk jag kommer att ha i benen.

Samtalet med min behandlare var jättebra. Kändes peppande att prata med honom, att han sa emot alla konstiga tankar jag har. Jag pratade på och han sa som sagt en massa bra saker. Hur jag borde tänka om prestationer i skolan, hur jag ska prioritera vänner att träffa och framförallt vad jag ska tänka på vad gäller maten. Han är så bra, min behandlare, han tränger liksom för det mesta igenom alla mina ursäkter och får mig att förstå att det bara är just ursäkter.

Traskade till skolan efter samtalet, köpte en Elle och satt och bläddrade i den medan jag åt lunch. Kvart i ett var det matte och det kändes INTE bra. Vi har nationella nästa vecka och jag kan fan ingenting. Fick ett gammalt nationellt som vi skulle räkna och jag bara "VA?!". Nej fy, det här kommer inte alls att gå bra. Det värsta är att jag inte orkar ta tag i att plugga till provet heller, men det försöka göra det imorgon när jag inte har någon skola.

Gick som vanligt till Slussen efter matten, åkte hem, åt mellis och sedan drog mamma och jag som sagt iväg på indoor walking. Dusch och sedan middag när vi kom hem och nu borde jag egentligen plugga till fredagens svenskprov. Fan, har ju glömt allting vi gjorde under första delen av perioden så det känns lite jobbigt att jag ska skriva prov på det, men det är väl bara att ta tag i pluggandet som gäller. Åh, jag är så LAT.


Bara för att jag saknar världens bästa fotomodell och vän.

Efter en morgon av funderande, vankande samt frukostätande är jag nu på väg till min behandlare för samtal. Planen var, från min och min behandlares sida, att mamma skulle följa med, men hon kunde inte. Synd det eftersom jag vill att hon ska träffa min behandlare. Aja, nu ska jag dit och det blir också bra.

Hade en förvånansvärt trevlig eftermiddag med min kurskompis igår. Vi lagade mat, pasta med kyckling i en sås med matlagningsgrädde, lätt creme fraiche, soltorkade tomater och spenat. Alltså flera ingredienser jag är jätterädd för, men jag sa inget. Sa inte heller nej när han bjöd mig på vin. Har inte druckit alkohol sedan nyår och är dessutom skiträdd för drycker med kalorier, men han hade ju ansträngt sig och köpt gott vin, så vad säga liksom? Panik, ja.

Satt och snackade, tittade på film och gick en sväng innan jag åkte hem och åt middag med far min. Resten av kvällen var ganska händelselös. Borde ha pluggat, men orkade inte ta tag i det. Får plugga ikväll. Ska dessutom på zumba ikväll, är så taggad! Ska bli hur kul som helst!

Nu Slussen.

Så var skolan slut för dagen. Fick veta att jag ska skriva prov på fredag. Missade ju första provet i svenska eftersom jag hade Idunvecka, men nu är det alltså dags att skriva det. Var kanske inte det jag var sugen på, men vill ju ha chans att höja mitt betyg...

Ska träffa min kurskompis nu. Vi ska äta lunch (sen lunch igen) och typ så. Är inte sådär jättetaggad. Skulle helst vilja åka hem och ta det lugnt, plugga och kanske ta en promenad. Orkar verkligen inte umgås med någon jag knappt känner. Vill hellre träffa mina nära vänner. De betyder ju mest för mig! Utan dem skulle mitt liv vara totalt kolsvart.

Enda bra med lunchen är väl att jag är hungrig. Har inte ätit sedan tjugo över sju så det var ett tag sedan. Kände ingen hunger på hela helgen så det är skönt att känna det igen. Jag älskar att vara hungrig!

Åkte till skolan och räknade matte i tre och en halv timme. Hade glömt det mesta under förra veckan och det känns väl inte sådär jättebra eftersom det är nationella proven nästa onsdag. Vi räknade i alla fall nästan ett helt nationellt idag och jag kände mig ganska korkad, milt sagt. Slutade vid kvart över fyra och traskade då till Slussen. Tunnelbana till Ön och buss till Öns Centrum. Köpte ny medicin (som var svindyr eftersom högkostnadsskyddet hade gått ut), köpte te och några förpackningar med grekisk yoghurt och honung.

Pratade med Rebecka under tiden jag var i Centrum och medan jag gick hem därifrån. Saknar de av mina närmaste vänner jag inte har träffat på länge. Var längesedan jag umgicks med både Rebecka, Erica och Hanna. Känns tråkigt att jag varken har hunnit eller orkat.

Väl hemma åt jag lite mellis, satt och läste och sedan kom pappa och då pratade jag med honom. Min pappa är bra att prata med, faktiskt. Sällskapade honom medan han gjorde middag och sedan, ja då åt vi middag. Åkte till Gustafs träning och fotade lite hockeyspelare (resultatet kan ses här nedanför). Skulle fota någon som rörde på sig, men få bakgrunden blurrig. Tycker att jag lyckades helt okej faktiskt.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Försöker att inte tänka så mycket, att inte känna efter. Orkar inte med alla de känslor som kommer upp när jag gör det.

Känner mig helt borta i huvudet idag. VILL INTE gå till skolan och plugga matte i tre och en halv timme. Trivs med att bara gå runt hemma. Trots rastlösheten känns det skönt. Vågar fan knappt gå till skolan. Gick upp så mycket i vikt förra veckan att alla kommer att skratta åt mig. Skratta och skratta och tycka att jag är den tjockast människan i hela världen. Jag hatar att träffa folk jag inte känner särskilt bra.

Just nu orkar jag inte må bra. Trivs med att gräva ner mig i mitt deppiga huvud. I skolan kommer jag att behöva smila upp mig, verka trevlig och social. Jag förstår inte att jag kan förändra mig själv så mycket när jag kommer till skolan. Att jag är så bra på att låtsas vara någon annan, någon glad. För jag är inte glad, fan heller. Jag är ju RÄDD för att vara glad, för att överhuvudtaget tillåta mig att känna glädje.

Jag vill inte ha något liv. Vill tillbaka till svältvärlden där allting är enkelt, där jag bara kan tänka på mat och på mig själv. Orkar inte med krångliga relationer som jag inte förstår något av. Spelet mellan människor, jag förstår det inte. Har aldrig känt mig så långt borta, men ändå så jävla nära, livet som nu. Är nära eftersom det knackar på dörren, långt borta eftersom jag VILL ta avstånd ifrån det.

Behöver någon att prata med, någon som jag vågar vara ärlig mot. Just nu är jag inte ärlig mot någon förutom mig själv, men det är så jobbigt att bära alla tankar inuti alldeles ensam. Fan att jag ska gå till skolan, att jag måste gå i skolan. Fan att jag gick med på att bli inlagd i höstas och hoppade av skolan. TÄNK OM jag hade gått ut i somras, vad mycket enklare det skulle ha varit då.

Alldeles strax ska jag äta lunch. Ska ju till skolan, trots att jag inte vill. Missade ju så mycket förra veckan så om jag skiter i skolan nu skulle det vara en katastrof. Alltså, matte idag och på onsdag, svenska och foto imorgon och på torsdag. Är i alla fall näst sista veckan med de här kurserna nu, sedan ska jag läsa tre nya. Måste försöka rycka upp mig, smila upp mig till skolan.


Saknar mig Hanna, har inte träffat henne på två veckor! Och jag saknar London och tiden som var då, då när jag var sjuk.

Jag hatar att jag går upp i vikt hela tiden. VILL INTE gå upp. Fan, jag vill ju gå ner massor, mer än tio kilo. Det finns ingen gräns för hur mycket jag vill gå ner. Det enda jag vet är att jag vill är att se hur kilona rasar från min kropp. Jag vill återigen känna sittbenen skava när jag sitter ner, vill känna ryggraden mot stolsryggen. Saknar blåmärkena jag fick på sidan av knäna när jag skulle öppna dörren hemma. Nu äcklas jag bara av hur min mjuk mage är, av att låren snart går ihop.

Vad ska jag göra för att acceptera att jag inte längre är smal, att jag bara kommer att bli fetare? Det spelar verkligen ingen roll att folk säger att jag är smal, jag ser ändå bara fett överallt på min kropp. Jag kan helt enkelt inte tro på det alla säger. Dessutom säger ingen att jag är smal bara sådär, ingen säger någonting och det gör så jävla ont. Det är bara om jag frågar som de säger att jag är smal, men vem fan skulle säga något annat till en före detta anorektiker? Precis, ingen.



Ska snart äta mellis, men jag vill inte. Är inte hungrig, inte sugen. Känner mig äcklad bara av tanken på mat. Jag behöver inte mat, jag klarar mig. Känner ingen skillnad om jag äter lite mindre eller låter det gå för lång tid mellan målen. Min kropp har så mycket att ta av att den inte längre är i behov av att äta.

Hade en trevlig eftermiddag och kväll med min kurskompis igår. Vi åt som sagt en väldigt sen lunch (klockan hann bli 15.30 innan vi hade hittat en restaurang), satt och snackade på restaurangen en stund efter maten, gick ut och satte oss på Medis i solen och fortsatte prata. Vid fem bestämde vi oss för att gå på bio och kvart i sju var vi på Friends With Benefits. Blev alltså att vi var tillsammans en stund, vilket verkligen inte är likt mig eftersom jag inte tycker om att vara borta hemifrån för länge.

Kom hem efter nio, åt middag. Somnade på min bäddade säng efter middagen, vaknade och åt upp mitt godis som jag köpte på vägen hem från bussen. Usch, ångest. Gick och la mig vid tjugo i två, vilket är ganska sent för att vara jag. Att jag gick och la mig så pass sent ledde dock till att jag kunde ta en riktigt rejäl sovmorgon idag så jag klev faktiskt upp så sent som klockan tio och då hade jag bara vaknat en gång vid åtta.

Har ägnat den här söndagen åt att ha ångest samt att fotografera flera av uppgifterna till foto A. Började med att fota en årstidsbild, sedan en färgbild. Gick en promenad och fotade en till årstidsbild och nu har jag precis fotat ett produktfoto. I en paus i fotograferandet hann jag även med att städa buren. Ska plugga lite svenska också och sedan har jag pluggat klart för dagen.

Har mycket ångestkänslor idag. Orkar inte riktigt med dem. Skulle vilja skrika, sluta äta, vadsomhelst. Jag orkar inte.

På väg in till staden igen för att äta lunch med en kurskompis. Hoppas att det blir trevligt och att vi har något att prata om. Är ärligt talat riktigt nervös, som jag brukar vara när jag ska träffa någon jag inte känner så bra. Är bara min allra närmaste vänner som jag inte tycker att det är jobbigt att träffa. Tror alltid att jag ska vara tråkig och inte kommer att kunna säga något. Aja, det är väl bra övning att göra sådant här

Gick bra på ridningen. Fick rida Macarena idag igen. De frågade vilken häst vi ville rida och jag kunde självklart inte låta bli besta hesten. Vi körde i all fall markarbete på lektionen. Red över bommar i skritt med lätt sits och travade över också. Förutom att Macarena spanade lite på läktaren gick det super. Tänk om jag kunde få rida henne oftare...

Stressade från stallet tråkigt nog och hann med ett tåg som gick 13.20 från Tekniska. Kom hem och duschad snabbare än snabbt, klädde på mig och hade plötsligt för mycket tid så jag fick vänta innan jag kunde gå till tåget. Nu är jag i alla fall snart framme vid Slussen. Börjar faktiskt bli lite hungrig, men det gör inget för det var så längesedan jag var hungrig på riktigt.

Framme!

Jag ångrar pizzan igår. Den fick mig att gå upp massor. Den och allt annat jag har ätit den här veckan. Mår dåligt igen. Hade ju en bra dag igår, kände mig inte gigantisk, men idag... Ridbyxorna sitter som de ska och inte löst. Jag vill att de ska vara för stora ju. Fanfanfan vad jag hatar att jag går upp i vikt och blir tjock.

Känner inte ens för att rida just nu. Vill bara åka hem igen och gömma mig. Det är bara skitsnack att jag har bra förbränning, det var bara för att jag åt lite för lite i hemmaveckorna som jag inte gick upp så mycket. Nu däremot... fy fan alltså. Jag hatar min kropp mer än något annat. Det spelar verkligen ingen roll vad folk säger, jag är tjock.

Nu är jag i alla fall på Tekniska och ska gå till stallet. Ska försöka tagga lite för att rida. Tycker ju om det egentligen...

Sista dagen på Idun och det känns bra. Har haft en intensiv dag med bildgenomgång, samtal med min behandlare (inte sista dock), läkarsamtal och samtal med dietisten. Alla dessa samtal hade jag innan lunch så jag kände mig ganska trött i huvudet när det väl var dags att gå iväg och äta. Sista lunchen med gänget och det kändes inte ett dugg sorgligt, tragiskt nog. Kommer inte att sakna luncherna på Idun.

Yoga efter lunchen. Kändes verkligen inte bra. Min kropp kändes stor och plufsig och jag mådde illa. Nej, det var inte den härliga yogastund jag hade sett fram emot. Sedan var det bara fredagens avslutningsmöte med alla i gruppen och personalen kvar. Sa några avslutningsord som jag inte ens minns. Alla i personalen berömde dem, men jag tror att det bara berodde på att jag sa att jag hade prestationsångest över vad jag skulle säga.

Gick till Slussen med Johanna när mötet var slut. Åkte hem. Väl på Ön var jag inne i den nya Gallerian och kollade runt lite på ByUs. Hittade lite fina kläder, men köpte inget. Allt är så dyrt där! Gick hem, pratade med far min och plockade ner min spegel eftersom min behandlare gav mig det i läxa. Chattade med Jennie och pratade lite med mamma. Ska prova på zumba nästa vecka! Har hittat ett ställe här på Lidingö som har det. Hoppas att det är roligt för jag är sugen på att dansa. Blir dock inte förrän på onsdag.

Gick en promenad för en stund sedan. En härlig promenad. Lite kall kanske, men kände mig inte så stressad som jag brukar känna mig när jag är ute och går. Gick snabbt, men njöt faktiskt lite. Har varit ganska glad, ärligt talat, hela den här eftermiddagen. Känns som en lättnad att jag har slutat Idun, typ. Vill gå vidare. Visst, jag är absolut inte fri och jag tänker fortfarande mycket negativt om mig själv, men jag känner ändå att jag är färdig med Idun. Ska ju ändå fortsätta hos min behandlare så det känns tryggt.

Nu fick jag dock en dipp. Börjar känna ångest inför kvällens middag, pizza. Usch, hur gott det än är kan jag inte låta bli att tycka att det är jobbigt. Dessutom börjar jag känna mig nere igen. Det är som om det glada sakta men säkert sipprar ur mig och ersätts av en ledsen känsla. Vet inte vad det beror på, men nu är det så och det kan inte hjälpas. Kanske är jag för trött för att orka vara glad, för att orka hålla skenet uppe för mig själv.

Vill sammanfattningsvis bara säga att jag är glad att jag börja Idun eftersom jag där fick en grym behandlare samt träffade Rebecka och Johanna. Dessutom skulle jag ju inte ha börjat rida om jag inte hade börjat Idun. Det finns mycket kvar att jobba med, men jag vill gå vidare nu. Jag vet inte hur mitt liv kommer att bli, jag vet inte ens om jag kommer att kunna låta bli att gå ner mig, men mitt mål är att det ska gå. Att jag ska bli fri.

Var på danspasset på Friskis Lidingö med mamma nu på kvällen. Vi kom in, satte oss och väntade på att passet skulle börja och BAM så stod det en supersmal tjej där och skulle gå på passet. Fanfanfan, försökte att inte titta, men kunde inte låta bli. Avundsjukan brände inom mig och trots mammas hårde ord om hennes utseende kunde jag inte låta bli att önska att hon och jag kunde byta kropp. Mamma mumlade om att "ja, det var sådär äcklig du såg ut" och det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag ville se ut om henne.

Jag vet verkligen inte vad det är fel på mig, varför kan jag inte se att det ser äckligt ut? Varför kunde jag inte ens tycka att den där supersmala tjejen var tillräckligt smal? Jag tänkte liksom "jaha, såg jag ut så, då var jag ju inte alls jättesupermager". Vad fan är det för fel på mitt huvud, på mina tankar och på min syn på hur en människokropp ska se ut? Visst, jag ser massor med smala människor varje dag som ser friska ut och jag tycker att alla på Idun är fina och smala, men så fort det kommer till riktigt smala ser jag bara att jag 1. vill se ut så 2. måste vara ännu smalare för det är inte tillräckligt smalt.

Nej, jag är trött på mig själv och min sjukdom. Jag vill bli smalare än smal och jag vill samtidigt bara slippa allt som har med sjukdomen att göra. Helst av allt vill jag inte vara jag, men det funkar ju inte riktigt så. Nu är jag den jag är och då får jag väl försöka göra något vettigt av det. Eller, ja, jag vet faktiskt inte. Åh, jag orkar inte med mina tankar, mitt liv. Snälla låt allting bara bli bra, låt alla smala människor vara "normalt" smala och låt mig aldrig mer höra ordet anorexi.

Var sen imorse igen, vad är det med mig egentligen? Jag som nästan aldrig brukar vara sen i vanliga fall. Egentligen var jag i och för sig i tid imorse, men jag valde att vänta på Johanna vid Slussen vilket ledde till att jag blev sen i alla fall. Det gjorde dock ingenting eftersom jag fick sällskap av fina Johanna från Slussen istället för att gå biten mellan Slussen och SCÄ alldeles själv. Min behandlare började dessutom med sin andra patient, så jag behövde inte ha dåligt samvete över att jag lät honom vänta.

Satte mig i alla fall och pluggade när jag väl var på Idun. Sista pluggningen innan eftermiddagens prov. Tyckte väl att jag kunde allting ganska bra och sedan hade jag samtal. Börjar faktiskt se fram emot att sluta Idun nu. Vill inte gå kvar, även om jag gärna vill ha kvar min behandlare. Utan honom skulle nog allting falla ihop, men utan Idun klarar jag mig. Pluggade i alla fall liiite till efter samtalet och sedan var det lunch. Rebecka kom och sällskapade oss idag och det tyckte jag var bra. Hade inte orkat lunchen utan henne och Johanna, ni är så jävla bra.

Min svensklärare ringde när vi nästan var tillbaka vid SCÄ och frågade om jag kunde komma imorgon förmiddag och göra provet. Det kunde jag inte så jag hoppade bilden och åkte till skolan och gjorde prov istället. Kändes mycket viktigare att få provet gjort än att ha bild. Har redan gjort de flesta bilduppgifterna så det kändes bara onödigt. Provet kändes faktiskt helt okej och jag fick veta hur jag ligger till rent betygsmässigt i svenska. Sämre än jag vill, men jag hoppas att jag hinner höja det på de två veckor som är kvar.

Åkte hemåt, tänkte gå från Ropsten, men ändrade mig när jag såg att det regnade. Tog alltså bussen istället, kom hem och pratade lite med mamma. Vi ska på danspasset på Friskis och Svettis Lidingö ikväll! Ska bli både skönt och roligt att röra på kroppen. Känner verkligen för att göra det. Känns som om jag har för mycket energi som bara måste ut. Har verkligen ingen lust att hålla på och promenera eller något så då känns det mer sunt att gå och röra på mig på ett strukturerat pass liksom.

Annars har jag en ångest som kryper runt i kroppen. Känner mig så stor, mullig och kurvig. Vill ju inte vara det. Har alltid avskytt mina kurvor och nu börjar de komma tillbaka. Det är så hemskt, men jag får inte tillåta mig själv att göra något åt det. Observera att jag skriver får inte tillåta, inte kan. För kan, det kan jag, men jag får inte tillåta mig själv till det. Istället ska jag fortsätta som jag gör nu och skita i ångesten och min önskan om att bara strunta i att äta.

Jag har ångest. Jävla, jävla ångest som äter upp mina tankar, får mig att växa ännu mer och som får mig att hata tiden. Var längesedan det kändes såhär jobbigt efter en dag av mat och ändå har jag inte ätit allt jag ska än. Fy fan vad jag hatar när ångesten attackerar och talar om för mig hur fel jag gör som äter. Orkar verkligen inte det här. Varför inte bara ge upp och inse att jag är ett hopplöst fall?

Jaja, Idun idag igen, sen idag igen. Hade som tur var inte samtal förrän klockan tio, så det gjorde ingenting. Pluggade på förmiddagen, lunch, temagrupp med tema glädje och jag förstörde glädjen. Alltså, varför kan jag aldrig hålla tyst när jag tänker deppigt? Att jag alltid ska komma och berätta om mina hemska tankar... Jag är så jävla hemsk (fast så får jag inte tänka, jag är inte hemsk).

Efter Idun gick jag och fina Johanna till Slussen där vi skiljdes åt. Åkte hem och var hemma i två timmar innan jag gick till Lidingös NYA Galleria och träffade Astrid. Vi satte oss på Wayne's och pratade ett tag. Var faktiskt trevligt. Ville egentligen inte gå hemifrån för att träffa någon, men gjorde det i alla fall. Ibland måste man bara tvinga sig själv till att göra saker trots att det tar emot. Kände egentligen mest av allt för att gömma mig och skita i livet, men nu gjorde jag inte det och det var väl bra.

Åh fan, jag har min SISTA Idunvecka (som sagt) och allt känns verkligen skit. Jag hatar mitt liv, att leva och att det aldrig känns bättre. Är fortfarande rädd för mat, för min kropp och för mig själv. Tänkte ju att det skulle vara så gott som bra nu, inte skit och helvete. Trodde fan inte att jag skulle sitta med ångest och tänka att jag är alldeles för fet för att det ska vara okej. Ingenting hjälper, INGENTING. Ingen kan säga eller göra så att jag känner mig fin och smal, så att jag vågar utmana mig själv. Det hänger ju på mig, men jag kan ju inte heller, fanfanfanfanfanfanfanfanfan.

Jag har fått som läxa av min behandlare att inte tänka negativt om mig själv, men jag klarar inte av det. Så fort jag går, sitter, står, gör vad som helst, känner jag min kropp och jag känner att den inte känns så som jag vill att den ska kännas. Då kommer genast tankarna som säger att jag är för tjock och att det är helt fel att jag har gått upp i vikt, att jag går upp i vikt. Följden av detta är att jag börjar tänka att jag är dålig som äter och så är karusellen igång. Fan, jag hatar att jag är rädd. Jag är så jävla rädd för att släppa taget om min jävla sjukdom för jag vågar inte falla.

Har ägnat eftermiddagen åt att chatta med en kurskompis, läst lite, varit och handlat med pappa och hjälpt honom med maten. En ganska så händelselös eftermiddag alltså. Tänkte titta på film nu på kvällen, men jag kan inte. Klarar inte av att sitta där nere, att inte få vara ifred. Varför är det så viktigt att vara ifred på kvällarna? Fattar inte varför jag gör vissa saker som jag gör och det här med kvällarna är en sådan sak. Jag vet att det hör ihop med ätstörningen, men jag vet inte riktigt hur.

Var på Carlings förresten, men jeansen fanns inte i den färgen (svart) som jag ville ha. Finns typ ingenstans i Stockholm så det var ju bara lite irriterande. Hade hoppats på att få tag på ett par nya jeans till imorgon eftersom jag inte har några jag vill/vågar använda. Aja, sådant är livet och det skulle komma in nya i början av oktober så då får jag väl passa på.

Annars är jag mest bara trötttrötttrött. Orkar egentligen inte vara vaken, men vill heller inte sova. Vill gå ut och röra på mig för jag känner mig som en jäsande degklump. Vet att jag inte kan vara en jäsande degklump, men det hindrar mig inte från att känna det. Tycker att det nästan är fascinerande hur jag riktigt kan känna att jag växer. Det är egentligen omöjligt att känna det, men jag gör det. Alltså, fattar ni hur knäppt ens huvud kan bli?! Jag orkar verkligen inte med att ha ett huvud som gör att jag känner sådant, men det är väl därför jag ska göra som min behandlare säger och jobba med att ändra mina tankar.

Åh, jag ORKAR INTE bli frisk, men jag ska bli det i alla fall.

Att må dåligt är ingenting att skämmas över. Att se frisk ut är inte heller något att skämmas över. Att vara jag är någonting unikt.

Jag måste verkligen, verkligen försöka bli fri från min ätstörning. Inte bara äta bättre än bra, utan även förändra mina tankar och känslor inför mig själv. Det funkar inte att gå runt och tänka att jag är tjock, att spegla och kontrollera mig själv, att tänka att jag är värdelös. Så länge jag gör det kommer jag ALDRIG att bli fri. Fortsätter jag att följa mina störda beteenden och regler kommer det för alltid att sitta en demon i mitt huvud och lura mig, för den försvinner inte av sig själv. Hur mycket jag än önskar att det skulle bli bättre så blir det inte det förrän jag gör något för att förändra min situation.

Har haft en ganska tuff dag hittills. Sov dock gott på morgonen, precis innan klockan ringde, så jag snoozade faktiskt för ovanlighetens skull. När jag väl klev upp blev det en intensiv provning av garderoben innan jag bestämde mig för kläder. Seg frukost och sedan var jag supersen till Idun. Det gjorde dock ingenting eftersom det inte är någon aktivitet på tisdagar förrän klockan halv elva.

Lunchen var tung. Tyckte att jag fick väldigt mycket mat. Sa de högt, tyvärr, men åt upp allt. Hm, satt mest och stirrade under lunchen och det kändes inte så bra. Efter lunchen hade jag i alla fall ett känslosamt samtal med min behandlare och nu sitter jag här och försöker komma på vad jag kan ändra i mitt tankemönster, i mina känslor och bland mina beteenden för att verkligen vara på rätt väg. Jag måste sluta släppa in ambivalensen, får inte tillåta mig att tänka på hur gärna jag vill bli smal igen, kan inte älta att jag aldrig nådde mitt mål.

Ska plugga lite till innan jag styr kosan hemåt. Tänkte gå en sväng förbi Carlings på Götgatan och se om de har Kissie-jeggings. Hoppas att de har dem i rätt storlek i svart för jag är i STORT behov av ett par nya jeans. Vågar liksom bara sätta på mig mina Kissiesar eftersom jag är så rädd för hur mina andra byxor ska sitta. Väntar på Johanna också eftersom jag vill säga hejdå till henne. Känns taskigt att bara lämna henne här utan att säga något. Kanske kan få sällskap av henne till Carlings till och med...

Känner mig helt slut efter mitt samtal. Var så mycket känslor som kom fram som jag aldrig brukar släppa fram. Var så ärlig jag bara kunde och det sved inom mig. Hur kunde jag säga allt jag sa? Varför gör jag så fel fortfarande? Ska dock inte tänka så, ska bara acceptera att nu är det såhär och jag kan bara jobba för att det ska bli "rätt".

Hej alla ni som har hängt er kvar trots min veckolånga frånvaro!

Idag var det första dagen på min sista Idunvecka. Började med nervositet och lite småångest för att sedan övergå i någon sorts lättnad som sedan övergick till ångest igen. Att känslorna aldrig kan vila... Hade ett bra samtal med min behandlare i alla fall. Sedan pluggade jag (måste plugga mer, hm) och sedan var det lunch. Efter lunchen var det ingenting så jag satt kvar på Idun en stund och nu är jag hemma.

Är grymt trött. Har nästan huvudvärk och vill sova. Ska dock inte sova nu, utan vill spara sovandet till i natt. Hatar att jag vaknar innan klockan ringer så att jag måste ligga och vänta på att den ska ringa. Kanske inte det vanligaste problemet, men sådan är jag. Vaknar av att pappa plockar ur diskmaskinen eller så vaknar jag bara för vaknandets skull.

Känner mig grymt otaggad på en jobbig Idunvecka. Vill ha alla samtalen, men mår dåligt när jag tänker på vad jag måste åstadkomma. Ska träna på att ta plats och på att säga hur jag känner. Ni vet att jag sa att jag ska sluta säga hur jag känner? Min behandlare tycker att det är helt fel. Han tycker att jag ska säga precis hur det är och skita i att det är jobbigt för andra att höra. Kanske har han rätt, men jag hatar att bråka...

Nej nu ska jag göra något annat, typ läsa lite, och sedan ska jag plugga!

Sju sorger och åtta bedrövelser
Så längesen, så längesen
Du kommer nog aldrig mer vara min vän
Det var för längesen, så längesen
Så längesen

Jag sa att jag inte skulle blogga mer på ett tag, men nu kunde jag inte låta bli längre. Är så van vid att blogga att det känns väldigt tomt utan bloggen. Kunde hålla mig i en vecka... Självkontroll? Nej!

Jaha, vad har hänt då? Inte särskilt mycket... Har varit i skolan och pluggat en hel del. Svenska nationella i veckan, så jag har både hållit tal och skrivit uppsats. Lyckats göra två fotouppgifter också och har (tror jag) endast tre uppgifter kvar på fotokursen. Två av dem ska jag göra i veckan. Den tredje behöver lite mer arbete och eftertanke så den får vänta till veckan efter denna. Har dessutom ägnat större delen av helgen åt plugg (pluggade på dagen i fredags, hela eftermiddagen igår och hela dagen i dag typ). Skrivit svar på en massa essäfrågor i svenska, vi ska ha prov på dem på torsdag, och så har jag räknat en massa matte.

I tisdags följde jag med Rebecka till stallet. Var supermysigt att vara där igen, men framförallt att umgås med Rebecka. Vi red i alla fall ut i blåsten och hestarna var tittiga, haha. Strongen ville hem och försökte dra iväg med mig när vi var på hemväg. Lyckades inte riktigt sakta av honom så han skrittade på i hög fart. Mina ridförmågor är ju inte direkt fantastiska.

Red igår också, som vanligt. Fick favoriten Macarena, det gillar jag. Min ridlärare tyckte inte att jag skulle ha henne eftersom vi skulle rida på utebanan, men det gick jättebra! Så rolig lektion (vet inte varför dock). Tiden bara flög iväg och när ridläraren sa att det var slut trodde jag att det bara hade gått en kvart eller något.

Var hos min behandlare i onsdags. Skulle inte ha varit hos honom någon gång de här hemmaveckorna, men vi bokade in en tid i alla fall eftersom jag har haft så mycket jobbiga tankar. Var verkligen jätteskönt att få prata lite, men tankarna hackar fortfarande. Ångesten blir faktiskt värre och värre, fast jag tror jag vet vad det beror på... Imorgon är det i alla fall Idun och det ska bli skönt. Jobbigt är bara att det är min SISTA Idunvecka någonsin! Åtta veckor har jag gått på Idun och jag är så jävla besviken på mig själv. VARFÖR har jag inte kommit längre med mina tankar och handlingar?

I fredags var jag hemma hos Johanna och myste. Träffade hennes familj, tittade på film och pratade om livet och allt annat. Var mysigt. Är verkligen glad att jag träffat Rebecka och Johanna på Idun, så himla gulliga tjejer. I och för sig är alla jag träffat på Idun gulliga och jättefina, men vissa får man ju mer kontakt med och jag har fått det med Rebecka och Johanna.

I vilket fall som helst är jag jävligt trött på allting just nu. Är rädd för att sluta Idun, är trött på att plugga och på att vara sjuk. Samtidigt känner jag mig inte sjuk. Jag är ju helt normal nu, ser normal ut, äter. Hatar visserligen hur min kropp ser ut, men vad ska jag göra? Går jag ner i vikt kommer någon jävel bara tvinga mig att gå upp igen. Jag kan ju bara glömma att jag kommer att få vara smal ifred.

Aja, jag ska inte älta det så mycket här i bloggen. Det räcker med att det ekar konstant i mitt huvud. Tänkte i alla fall uppdatera lite och säga att jag lever. Får se hur det känns imorgon efter mötet med domedagsmaskinen. Burr, vill knappt tänka på det, ändå försöker jag ständigt lista ut vad den kan tänkas stanna på. Fan.

Nu ska jag läsa lite sedan är det mellisdags, söndagsdusch, mellis igen och sova som står på schemat.

Vet ni? Jag ska börja säga att allting är bra. Från och med nu ska jag låtsas att livet leker och att jag är lika frisk och glad som jag ser ut. Ni vet, tjock och nöjd går hand i hand så nu är det bara att fejka på.

Ska nog inte blogga heller för det enda jag skriver är negativt. Har ändå inte särskilt många läsare och väldigt få kommentarer, så ingen kommer nog att sakna min blogg. Hej då, kanske är det bästa jag kan säga...

Jag orkar inte, orkar inte vara begränsad, orkar inte bryta mot alla mina regler. En hel söndag ska jag få att gå utan att ha något annat att göra än att plugga. Orkar dessutom inte plugga heller. Vill bara gå och lägga mig igen, trots att jag har sovit klart. Känner mig så nere, så fylld av sorg. Vet fan inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när allting man vill göra gör att man får ångest?

Önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig, som kunde dra upp mig ur det svarta hål jag har trillat ner i. Känns inte som att jag är värd att dras upp ur hålet, men jag önskar att jag var det. Önskar att någon kunde se bakom fasaden och se mörkret inuti mig. Istället slåss jag ensam mot det och förlorar, för jag har inte en chans. Varje gång jag försöker resa mig upp trycker det ner mig igen och jag blir svagare och svagare.

Hatar att jag känner såhär. Avskyr att det aldrig blir bättre. Jag vill ju må bra, vill ha ett bra liv, vill känna mig värdefull, men jag hittar ju inte hur man gör. Känner mest att jag vill fly tillbaka till svälten eftersom den är enkel. Visserligen stannar mörkret kvar, men jag får ändå en riktning. När jag svälter mig vet jag vart jag är på väg och jag har ett tydligt mål. Nu är mitt mål något jag inte kan se, inte ens förnimma. Jag trevar bara i mörkret och tycker ständigt att det kolmörka blir ännu mörkare.

Jag förstår inte hur jag ska orka leva ett helt liv såhär. Förstår bara inte hur jag ska finna meningen. Att vakna på morgonen är en plåga, men jag gör det i alla fall. Det finns inget annat att göra än att tvinga mig själv att fortsätta sätta den ena foten framför det andra. Hela jävla tiden ska man tvinga sig själv och hoppas på att det blir bra. Jag vet att jag aldrig får sluta att hoppas, men just nu känns det bara så hopplöst. Kanske är jag förlorad till mörkret?

Att inte veta vad jag vill är det värsta jag vet.

Kände mig småpepp igår efter kvällen med Johanna, men nu har den motivationen försvunnit totalt och jag vill börja svälta mig igen. Vill verkligen börja svälta, vilket jag inte har känt på länge. Visst att jag har velat gå ner i vikt, men nu känner jag att jag också vill sluta äta och det är läskigt. Riktigt läskigt eftersom jag om en vecka kommer att påbörja min SISTA Idunvecka. Varför har jag inte kommit längre?

Snart ska jag byta om till ridkläder och jag fasar för hur mina ridbyxor kommer att sitta. De kommer att sitta SÅ tight och det HATAR jag. JAG VILL INTE SE UT SÅHÄR, villintevillintevillinte.

Jaha, hur har dagen varit då? Skönt att vara klar med svensktalet. Blev inget mer plugg efter talskriveriet även om jag borde ha pluggat lite till. Istället läste jag, gick på en promenad för att komma ut i det fina vädret och för att fota till foto A, åt lunch och läste lite till. Cyklade till Lidingö Centrum och handlade och köpte te också.

Nu på kvällen har jag haft Johanna här och det var riktigt mysigt. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade vänner. Vi har pratat om allt möjligt, lagat middag (och ätit den) samt ätit godis. Kändes som att vi var "normala" typ. Trots att jag vet att det hoppar tankar både i mitt och i hennes huvud så kunde vi ändå skratta åt saker tillsammans och det gjorde den här kvällen mer uthärdlig än vad de senaste kvällarna har varit.

Har lite saker att göra innan jag kan gå och lägga mig. Ser fram emot morgondagens ridning. Hoppas lite på att jag ska få samma häst som förra gången. Den här lektionen ska han INTE få vinna över mig i sådana fall! Känns bra att jag är uppe såhär sent för det betyder att jag kanske kan sova imorgon. Skulle så gärna vilja sova lite längre på morgonen eftersom det kortare ner dagen något.

Jag tror att talet är klart och det gör mig lite glad faktiskt. Är icke nöjd, men jag kan inte skriva tal så det får duga.

Alldeles strax är det mellis, vill icke. Fast vad har man för val? Inget. Fördelen med plugg är att tiden springer iväg trots att det är tråkigt. Trodde icke att klockan skulle bli tolv såhär snabbt. Dagen kanske icke blir så lång i alla fall. Kvällen kommer antagligen att gå snabbt dessutom eftersom JoJo kommer. Awie, ibland känns faktiskt livet litelitelite bättre, i alla fall när tiden går snabbt så att jag får gå och lägga mig snart igen.

Hade tänkt sova till nu (cirka klockan tio) idag, men vaknade av att resten familjen var vaken och gjorde sig i ordning. Försökte somna om, men hade blivit så pigg att jag inte kunde så jag klev upp vid kvart över åtta istället. Blev en mycket tidigare morgon än vad jag hade tänkt alltså så nu är jag redo för dagens pluggande. Måste försöka skriva mitt svenska b-tal... Det går ju inte direkt strålande kan jag tala om.

Annars händer det inte så jättemycket idag. Måste handla lite, mamma och pappa har åkt till fjälls, Johanna kommer hit ikväll och vi ska ha lite mys. Känns som att dagen kommer bli outhärdligt lång eftersom jag klev upp så tidigt, men det beror väl på hur mycket tid det tar att skriva det jävla talet.

Känner fortfarande hur känslorna attackerar mig. Orkar egentligen inte med dem, men vad ska man göra när det aldrig försvinner? Det funkar inte att dra täcket över huvudet och ignorera livet eftersom det pågår hela tiden. Klockan går, ibland snabbt och ibland långsamt, men den går alltid, precis som livet. Önskar verkligen att jag inte fanns för allting skulle vara så mycket lättare i sådana fall. Eller så önskar jag att jag hade ett enkelt liv, att jag hade gått ut gymnasiet nu och att jag aldrig, aldrig, aldrig hade blivit sjuk.

Jag vet inte vad jag ska skriva för jag har redan skrivit allt jag känner. Det förändras inte, jag tänker samma saker. Gång på gång ekar orden om hur tjock jag är, hur ful jag är, hur äckligt det är att jag inte ser ut som jag gjorde förut. Nej visst, jag såg inte att jag var smal då heller, men jag såg fan så mycket smalare ut då än vad jag gör nu. Kanske ser jag inte ens gigantisk ut nu, men jag ser absolut inte ut som jag vill. Inte heller känns jag som jag vill kännas. Jag vill inte känna att det är mjukt och fettigt när jag känner på min kropp, jag vill att det ska vara hårt och benigt. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om det för JAG VILL HA DET SÅ.

Alla känslor blir för varje dag som går bara värre och värre. Ständigt mår jag sämre, varje dag är ett steg närmare botten rent psykiskt. Vet inte vad jag ska göra av alla de känslor som attackerar mig. Det känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån dem eftersom varje kilo som sätter sig på min kropp gör känslorna värre. Just nu ägnar jag större delen av min ensamma tid åt att gråta, men det hjälper inte. Tårarna lättar inte upp som de brukar göra, utan de bara rinner för att sedan ta stopp. Helst av allt skulle jag vilja slå något sönder och samman. Jag skulle vilja slänga allt porslin och alla glas i våra köksskåp i golvet och hoppas på skärvorna, skulle vilja slänga datorn ut genom fönstret och riva alla mina kläder till tygskräp.

Det finns så mycket självhat inom mig. Så mycket som bara vill ut. Jag hatar att jag hatar mig själv och det gör att jag hatar mig själv ännu mer. Känner mig så värdelös, patetisk och egoistisk. Ni kan inte förstå hur mycket jag avskyr den jag är. Att avsky både sin kropp och sin själ, att avsky allt som alltid är med en. Det spelar ingen roll vad andra säger, tycker, tänker för jag hatar mig själv ändå. Det är min egen åsikt om mig själv och vad någon annan än säger så är det fortfarande min åsikt.

Jag vill få utlopp för mina känslor. Vill att de ska försvinna och att allt ska bli bra. Vet att det inte går snabbt att ändra hela sin självbild, men om jag ändå kunde märka en positiv förändring. Istället fyllas jag av känslor som inte går att beskriva, känslor som gör så ont. Det är som om något ville spränga mig inifrån i tusen bitar. Varje gång jag ser mig själv i en spegel vill jag bara skrika. Utsidan speglar insidan och jag ser något groteskt i dem båda.

Jag vill inte, vill inte vill inte vill inte.

Måste jag finnas?
Måste jag se ut såhär?

Borde plugga för tillfället, men har ingen energi till det. Vill bara sitta och läsa min braiga bok och ignorera att livet finns. Har ingen lust att gå i skolan, vara knäpp i huvudet, hata mig själv, vara ful, äta, ha en massa läxor. Det enda jag vill är att ha ett lugnt NU som inte är fyllt av varken tankar på att jag måste plugga eller kroppshat. Nej, jag vill bara att allt ska vara bra och att jag ska trivas med livet.

Jag orkar inte mer, jag vill inte äta mer, jag vill inte gå upp mer i vikt. Snälla, snälla låt mig bara försvinna från jordens yta. Kan inte ta livet av mig, men jag vill verkligen inte leva längre. Vill inte ha mitt liv, det är inte värt någonting. VAD FAN SKA JAG GÖRA?!

Nej, nu ska jag inte sitta här och plåga er med mina hemska tankar något mer.

Mattelektion och jag har räknat för långt hemma. De hade bara räknat till sidan 96 och jag har räknat till 121. Fan vad irriterande det känns att jag räknade en massa i onödan. Aja, då behöver jag inte plugga något till måndag och kan ägna all tid till svenskan. Känns lite onödigt att sitta här, men finns saker som var svåra så det blir bra att gå igenom lite.

Har haft en bra morgon, rent pluggmässigt, men hemsk i övrigt. Plågar mig själv framför spegeln och ser hur det blir värre och värre. Spelar ingen roll vad folk säger, jag sväller och jag är tjock. Hatade min kropp innan jag blev sjuk och jag hatar den lika mycket nu.

När jag kommer hem efter den här lektionen ska jag plugga svenska. Måste läsa hur mycket som helst i läroboken. Dessutom måste jag läsa igenom min argumentationsanalys som jag skrev nu på förmiddagen. Aja, ju mer jag gör nu desto mindre behöver jag göra i helgen. Då kan jag ägna mig helhjärtat åt mitt tal till nationella.

Åh vad jag inte vill gå i skolan.

Skitskitskitskitskitskitskit vad jag mår dåligt idag. Hade bestämt kläder, men ratade dem. Missade tåget, kommer att bli sen, har inte pluggat tillräckligt. Jag vill vara smal så att jag slipper stå framför spegeln och ha ångest. Vill att kläderna ska sitta som förut och inte fult som de sitter nu. Hatar att vara tjock och ful. Varför är jag så svag att jag fortsätter äta? Dumma, dumma mig, ta bort mig.

Fast jag gillar att det är dåligt väder. Då behöver man inte vara glad och må bra och man får ha täckande kläder. Nackdelen är att jag tog en tröja som är instoppad. Då Zeeland hur fet jag är.

Jag hatar den. Vill inte kännas vid den. Kan den verkligen vara min? Jag som strävade efter perfektion och så fick jag det här. Bröst, höfter, lår, mage, allt det har jag och inget av det vill jag ha. Vad då finare? Jag skulle snarare säga äckligare och mer motbjudande. Flera kilon har lagts till sedan förra veckan och jag äcklas mer och mer. Vill helst av allt skrika, men inget skrik kommer. Håller allt inom mig och blir till ett eko av tankar. Tjock, tjock, tjock, tjock.

Vad ska jag göra för att bli nöjd, för att må bra?

Önskar att jag var smal och fin. Jag kan bara inte släppa det.

Glass eller inte glass, glass eller inte glass.

Fan, jag borde äta glass, men har ingen lust. Har ingen lust att sitta där med molande ångest och tänka att jag kunde ha tagit något som innehöll mindre. Dumma, dumma tankar, jag hatar er. Vet inte ens om jag är sugen på glass. Vet bara att jag kommer att få ångest av det och det vill jag inte. Har haft tillräckligt med ångest de senaste veckorna och helgen så nu är jag trött på det.

VET att jag borde äta glass, men som sagt så känns det helt fel.

Bara för att den här bilden är så gullig.

Matteprov skrivet och det känns skit. Kunde fan ingenting kändes det som. Varför motarbetar livet mig? Måste allting bevisa att jag verkligen inte kan någonting? Jag som har pluggat och pluggat till det här provet och så kunde jag ändå inte allt. Helt otroligt vad dålig jag är på matte.

Klev upp runt tjugo över åtta imorse, åt frulle och pluggade matte. Gick till Superstore vid elva och köpte lunch. Åkte till skolan tio över tolv och sedan var det ju som sagt prov. Blev klar ganska snabbt (kanske för att jag inte kunde allt?!) och gick till Slussen. Tog tunnelbanan tillbaka till Ropsten, buss till Lidingö Centrum och hämtade min sko jag lämnat in på lagning så nu är den hel igen!

Här hemma har jag pluggat svenska, försökt planera veckans utmaningar och läst. Är trött i huvudet av allt pluggande, men ska plugga mer om en liten stund. Imorgon ska jag dessutom utnyttja fina Hanna till min parafrasbild. Tjosanhejsan ännu en bild som kommer att bli klar! Ligger back tre uppgifter på fotografisk bild, men om jag lyckas få till en bild imorgon så ligger jag "bara" back två.

Åh, jag vill ha Idun. Orkar inte gå i skolan, vill ha samtal, hatar att "stå på egna ben", står inte ut med att klara allting själv. Har kommit fram till att jag måste göra utmaningar så gott som varje dag den här och nästa vecka för att hinna med allting jag och min behandlare bestämde. Samtidigt ska jag INTE tänka på hur tjock jag är och blir och jag ska försöka att tänka att jag är duktig som gör alla utmaningar trots att de får mig att känna tvärtom. Kan jag inte bara få skita i alltihop?

Vad jag saknar att vara sjuksjuksjuk. Jag vill fortfarande bli sjukare än vad jag var för jag var knappt sjuk. Önskar fortfarande att jag inte hade gått med på att bli inlagd i höstas, utan att jag hade väntat tills det inte gick att undvika. Fan att jag är och var så svag. Ingen annan är lika svag som jag.

Snart är det middag och sedan ska jag plugga svenska för glatta livet. Hoppas dock att jag inte måste ha prov imorgon, att det får vänta till någon dag senare i veckan. Är inte alls förberedd.

JAG HATAR ATT JAG INTE VET VAD JAG VILL. Helst skulle jag bara vilja skrika rakt ut för att sedan lägga mig ner på marken och aldrig mer resa mig upp. Står inte ut med tankarna och känslorna som forsar genom mig, vill få stopp på dem. Aldrig är det lugnt och stilla, alltid slår de på mig. Är så trött på livet, på känslorna, på tankarna, på min kropp, på mig själv. Snälla, låt mig bara vara.

Gammal bild!

Är så nervös inför morgondagens matteprov. Kan fan ingenting av det jag ska kunna. Har suttit hela dagen och tragglat. Är helt slut i huvudet och orkar knappt tänka tanken att jag måste räkna prov imorgon. Fy fan säger jag bara om det. Matte får mig att känna mig helt jävla blåst, som den blondin jag är.

I övrigt har jag inte hunnit göra så mycket mer idag. Matten tog liksom all tid. Läste lite, lite svenska och städade kaninburen. Nu på kvällen har jag även varit ute på en promenad för att komma hemifrån en stund. Kul dag alltså, har liksom ägnat hela dagen åt något jag avskyr. Mitt liv är så roligt! Har kanske, kanske hittat en bild att göra parafras på dock. Känns ganska hoppfullt om jag bara hittar någon som vill vara med på bilden. Något bra i allt det negativa i alla fall.

Nu ska jag sätta mig och läsa min braiga bok innan jag tar min speciella söndagsdusch (den med ansiktsmask och hela köret). Ska bli helt underbart att gå och lägga mig sedan, men det är ett tag kvar. Tyvärr kommer den här nattens sömn dock göra så att det jävla matteprovet kommer närmare.


Jag är tjock, ful, dålig, värdelös och allmänt trött på livet.

Morgon, morgon! Ny dag, nya tag eller något sådant. Ska ägna dagen åt plugg, matte och svenska. Hur jag gör med mina foton vet jag inte. Har absolut ingen inspiration och det gör det hela så mycket svårare. Försöker komma på en bild att göra parafras på, men kommer inte på någon. Inte heller vet jag hur jag ska göra för att kunna ljussätta några bilder snyggt. Blä för att min hjärna står stilla.

Imorgon är det dags för skola igen. Är inte direkt sugen. Hatar stressen och pressen. Mår verkligen dåligt när jag är i skolan. Inte för att jag mår toppen annars heller, men mår typ ännu sämre när jag är i skolan. Tror jag, eller så mår jag lite bättre... Det beror på hur det går. Matteprovet kommer i alla fall att kännas skit så det ser jag inte fram emot. Hur det blir med svenskan vet jag inte. Ska ju göra någon form av prov, men vet inte när.

Nej, nu ska jag inte sitta här och slöa längre. Matteböckerna ligger här och stirrar hånfullt på mig så det är väl dags att sätta igång. Blir nog städning av kaninburen om en stund också och kanske en promenad bara för att komma hemifrån.

Jag kan inte räkna matte heller.


Fan, jag vill bara lägga mig ner och gråta. Nu går det verkligen inte bra. Varför kan jag ingenting?! Det är så jävla orättvist. Jag vill också vara bra, fin, smal, rolig, duktig, smart och allt sådant.

Jag är dålig. Ridningen gick åt helvete och allt känns skit. Hur mycket jag än jobbade så vill hästen inte trava och han ville inte gå dit jag ville. Blev så jävla ledsen. På tillbaka vägen däremot var det fart på honom och då var det nästan läskigt. Fy fan alltså, jag tycker fortfarande massor om ridning, men jag hatar mig själv ännu mer. Kan INGENTING, är helt jävla värdelös. Är tjock, kan inte rida, äter massor och pluggar för lite. Vad Fan är det för jävla fel på mig?!

Börjar närma mig Ropsten. Blir en dusch när jag kommer hem och sedan lunch. Resten av dagen blir det bara och endast plugg, matte och svenska. Måste räkna typ åtta sidor matte till imorgon och så måste jag läsa hur mycket som helst. Ska försöka fota lite imorgon också.

Önskar att jag fick träna. Skulle vilja gå ut och springa. Bara springa och springa tills ångesten dog. Jag vill att den ska dö, men den gör ju aldrig det. Istället känns den mer och mer och gör mig mer och mer värdelös. Jag orkar inte.

Snart ska jag åka iväg till stallet. Längtar efter att få dra på mig ridkläderna och att sedan få åka iväg. Ska bli så mysigt att rida! Hoppas på samma häst som förra veckan för hon var pigg och rolig. Kände att jag fick ganska bra kontakt med henne och det är alltid kul.

I övrigt ska jag ägna dagen åt plugg, liksom morgondagen. Har matteprov på måndag och svenskprov i veckan. Inte direkt en vecka att se fram emot, men vad ska man göra? Har dessutom en massa foton jag måste fota, fortfarande, och det känns stressigt. Aja, matte och svenska först, sedan foto.

Mår fortfarande skit dock. Ångrar gårdagens lunch, samtidigt som jag på något sätt är stolt över den. Är stolt över att jag och Johanna gjorde det tillsammans, men inte över ATT jag gjorde det. Kan riktigt se hur jag svällt upp ännu mer och det är så jävla hemskt. Jag behöver inte svälla upp mer!

Jag vet inte hur jag ska orka vara frisk resten av mitt liv. Förstår verkligen inte hur jag ska stå ut med det. Står ju knappt ut med att vara halvfrisk, hur ska jag då stå ut med helfrisk?! Det känns förskräckligt förjävligt och jag hatarhatarhatar att jag inte kan se ett liv som fri och frisk. Jag kommer ju att vara tjock och jag VILL INTE vara tjock. Visst, jag kommer och jag kan äta, men jag trivs ju inte med det. Vill ju bara gå ner i vikt, fast jag gör tvärtemot.

Jag ville bli smal, fin och omtyckt.
Tänk vad några små drömmar kan göra med ens liv...

Jag mår S K I T D Å L I G T. Vill fly, springa, försvinna, vadsomhelstsomkanstoppatankarna. Hur kan man göra rätt och ändå känna sig så fel?

Kan inte skriva, vet inte vad jag tänker. Hatar värmen som sprider sig i min kropp. Vill vara sjuk igen. Ligga i sängen och frysa.

Jag är så trött på allting.

Sista dagen den här Idunveckan. Vill inte att den ska ta slut. Det känns bara jobbigt. Kommer ju framåt under Idunveckorna, men i hemmaveckorna står det still eller går bakåt. Hemma måste jag kämpa alldeles ensam. Jag måste klara allting själv utan att kunna prata med någon. Det är hemskt. Dessutom är det en hel jävla massa saker jag ska klara de här veckorna vad gäller maten. Så mycket förbjudet som ska ätas, usch. Jag är så jävla rädd för allt som jag inte vågat hittills. Hur kommer det att påverka liksom?

Annars händer det inte så mycket. MÅSTE plugga hela helgen, matte, svenska och foto. Har en hel jävla massa foton jag måste fota... En prarafras, tre olika ljussättningar och två rörelsebilder. Aaaaah, jag blir stressad! Varför ska det bli så mycket på en gång?!

Imorgon är det i alla fall ridning och det längtar jag efter! Ska bli så roligt! Hoppas jag får samma häst som förra veckan. Fast jag är säkert för stor för henne nu...

Jag vill inte äta, jag äter.
Jag vill inte gå upp i vikt, jag går upp i vikt.
Jag vill inte göra sådant jag inte vill, jag gör det jag inte vill.

Borde inte det här betyda att jag är stark? Varför får det mig att känna mig svag?

...färd mot natt. Klev upp kvart över sju, duschade och gjorde mig i ordning. Kom till Idun sent, halv tio. Missnöjd med mitt utseende, men nöjd med mitt klädval. Konstigt? Fast så är det ofta för mig. Jag gillar ju mina kläder, men kan absolut inte tycka om hur jag ser ut. Segade i alla fall fram till klockan elva, då jag hade samtal. Samtalet ledde till att jag nu har fått en massa maträtter och godsaker som måste ätas mer än en gång inom den närmaste framtiden.

Till lunch dök en viss Rebecka upp i soffrummet. Jag kidnappade henne och fick en lunch på tu man hand. Fina, fina Rebecka, jag vet att du läser, du är så jävla bra! Vet att du kommer tycka att det är jobbigt att läs det, MEN JAG TYCKER DET. Gick tillbaka till SCÄ i ösregn och blev blöta. Bild på eftermiddagen och sedan gick jag.

Träffade Erica efter Idun och vi gick och tog en fika på Fåtöljen. Ville bara skrika hur jävla jobbigt det kändes, men så kan man inte göra på ett café. Åt i alla fall upp hela min pajbit. När vi suttit en stund på Fåtöljen rörde vi oss mot diverse olika second handaffärer på Söder och spanade kläder. Jag är kass på second hand så jag hittade inget. Istället blev det att jag köpte en klänning på H&M.

Vid sex plockade pappa upp mig vid Slussen och vi åkte ut till farmor. Var där i en och en halv timme och lekte med Fia. Så nu är jag hemma och det är skönt. Över tretton timmer sedan jag åkte hemifrån när jag kom hem! Är riktigt trött idag också, men ska läsa innan jag går och lägger mig. Älskar boken jag läser nu! Är första delen i Sagan om Klanen Otori. Den serien och Harry Potter är det absolut bästa bokserierna jag vet.

Jag är tjocktjocktjocktjocktjocktjock.