Becka.

Jag hatar att jag går upp i vikt hela tiden. VILL INTE gå upp. Fan, jag vill ju gå ner massor, mer än tio kilo. Det finns ingen gräns för hur mycket jag vill gå ner. Det enda jag vet är att jag vill är att se hur kilona rasar från min kropp. Jag vill återigen känna sittbenen skava när jag sitter ner, vill känna ryggraden mot stolsryggen. Saknar blåmärkena jag fick på sidan av knäna när jag skulle öppna dörren hemma. Nu äcklas jag bara av hur min mjuk mage är, av att låren snart går ihop.

Vad ska jag göra för att acceptera att jag inte längre är smal, att jag bara kommer att bli fetare? Det spelar verkligen ingen roll att folk säger att jag är smal, jag ser ändå bara fett överallt på min kropp. Jag kan helt enkelt inte tro på det alla säger. Dessutom säger ingen att jag är smal bara sådär, ingen säger någonting och det gör så jävla ont. Det är bara om jag frågar som de säger att jag är smal, men vem fan skulle säga något annat till en före detta anorektiker? Precis, ingen.



Ska snart äta mellis, men jag vill inte. Är inte hungrig, inte sugen. Känner mig äcklad bara av tanken på mat. Jag behöver inte mat, jag klarar mig. Känner ingen skillnad om jag äter lite mindre eller låter det gå för lång tid mellan målen. Min kropp har så mycket att ta av att den inte längre är i behov av att äta.