Becka.

Trött som... som jag. Vill bara gå och lägga mig, men kan ju inte gå och lägga mig klockan halv åtta. Sov dock fyrtio minuter på eftermiddagen när jag kom hem från Idun. Försökte sova på Idun också, men misslyckades som vanligt.

På tal om att sova, när jag vaknade imorse trodde jag att jag hade för sovit mig. Vaknade, mobilen hade dött och kollade på mitt armbandsur. Eftersom jag var nyvaken, plus att jag nog är ganska dålig på klockan, så tyckte jag att det stod fem i åtta. Kastade mig upp ur sängen och in i badrummet. Väl inne i badrummet upptäckte jag att klockan bara var fem i sju. Blev alltså en hel massa tid istället för lite tid imorse. Kom tidigare än vanligt till och med till Idun.

Hade ett bra samtal med min behandlare. Ångrar dock saker som jag sa eftersom det kommer att leda till utmaningar. Han sa till och med precis innan jag skulle gå "du kommer att ångra att du tog upp det här" och precis då hade det börja mala inom mig hur otroligt dum jag var som hade sagt allt jag sa. Aja, gjort är gjort och jag fick en fin liten uppgift som ska redovisas på morgondagens samtal.

Efter mitt samtal hände det inte så mycket mer innan det var dags för lunch. Försökte som sagt sova, men låg mest och lyssnade. Beslutsångest om vart jag skulle gå på lunchen. Blev inte riktigt nöjd, men ibland blir det inte som man tänker sig. Vi kom tillbaka till Idun och hade temagrupp. Åkte hemåt i sällskap med en annan tjej vid tre. Kom hem och somnade en stund senare.

När pappa kom hem blev det en sväng på Centrum och för en stund sedan åt vi middag. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu. Är ju bara trött och är rädd för att jag skulle somna om jag satte mig och läste. Samtidigt måste jag ju göra något. Känner mig rastlös. Vill röra på mig, men ska inte göra det. Skulle inte vara helt fel med en springtur säger mina tankar, men jag får vänta till nästa Idunvecka med det typ.

HÅLL KÄFTEN!
Snälla, låt mig bara vara och försvinn ur mitt liv.
Låt mig vara fri och lycklig, låt mig leva ett eget liv.

Det blir ingen zumba för passet existerar inte.

JAG VILL TRÄNA NÅGOT.

På väg åt motsatt håll sedan förra gången jag skrev, nämligen hem. Har haft en tung dag som avslutades med ett bra samtal med min behandlare. Samtalet kändes dock alldeles för kort. Känner mig liksom mer trygg när jag sitter hos min behandlare än vad jag annars känner mig. Han kan få mig att se mer objektivt på mina tankar och känslor än vad jag kan. Det vi pratade om på samtalet är dock svårt att utföra i verkligheten.

Annars så har jag räknat lite matte idag. Känner mig fortfarande stressad och orolig över matten, men det är svårt att göra något åt förutom att räkna på. Är bara shoppa svårt när jag inte förstår vad jag ska göra för att räkna rätt.

Mamma och jag ska på zumba ikväll. Det ska bli kul. Och skönt för jag behöver röra på mig. Ska verkligen försöka att njuta, men måste erkänna att jag är nervös eftersom det var så längesedan jag dansade. Tänk om jag bara gör fel hela tiden eller inte orkar!

Känner mig så himla stor just nu, men min behandlare säger att jag ska börja tänk att jag börjar bli fin och inte att jag blivit tjock och kommer bli tjockare.

Börjar närma mig Mariatorgets tunnelbanestation sakta men säkert. Tog tidiga tåget imorse så jag blir ganska tidig. Mår skit och ville bara åka hemifrån. Antingen det eller ligga kvar i sängen hela dagen för att slippa visa mig. Vill verkligen inte synas, men måste väl det. Skäms över hur stor jag blivit!

Ska sitta och räkna på Idun idag. Har så himla mycket att räkna att jag blir trött bara jag tänker på det. Inte roligt alls! Hoppas jag hinner en del om jag koncentrerar mig idag. Hatar att jag måste plugga så mycket.

Fan vad ful och äcklig jag är.

Eller, domedagsmaskinen var nog ännu elakare än vad jag tänkte för en stund sedan.


HELVETE VAD TJOCK JAG ÄR.

Bra dag? Dålig dag? Jag vet faktiskt inte. Med nya i gruppen och med tanke på att jag och en annan tjej är "äldst" på Idun nu så har jag tvingat fram ett toppenhumör. Känslan har dock inte varit toppen och domedagsmaskinens besked har känts hemskare och jobbigare ju längre dagen har gått.

Just nu orkar jag inte tänka, vill mest sova. Imorgon är det en ny dag, en ny hopplös dag.

Har haft en riktigt nedstämd dag. Ägnade förmiddagen åt att sova på diverse olika ställen (sov till halv tio i min säng, efter frukosten somnade jag på golvet i mitt rum och efter mellis sov jag med mamma i hennes och pappas säng). Orkade bara inte vara vaken och orkade inte ta tag i att göra någonting. Vaknade till vid tio över ett och fixade lite innan jag började laga mat till mig och mamma.

Efter lunchen gick jag mest runt, runt i huset och kände mig förstörd. Tog till slut tag i mig själv och städade kaninburen (fantastisk söndagssyssla). Pappa kom hem medan jag höll på och när jag var klar med städandet satte vi oss och räknade matte en lång stund. Har faktiskt räknat matte större delen av tiden sedan dess. Är dock en massa kvar att räkna så matteboken får följa med till Idun imorgon.

Just nu känner jag mest för att gå och lägga mig (igen). Vill att det ska bli imorgon eftersom jag vill ha det hemska överstökat. Ser inte fram emot morgonen, ser fram emot morgonen. Känner mig helt panikslagen ärligt talat. Försöker lista ut vad domedagsmaskinen kommer att visa. Det jobbiga är att det känns som att jag hela tiden räknar i underkant för att undertrycka panikkänslorna.

I övrigt kommer Idunveckan som en lättnad. Jag vill inte till skolan och jag vill prata med min behandlare. Vet, som vanligt, inte vad jag vill säga, men vet att jag behöver samtalen. Är så nere att jag inte vet vad jag ska ta mig till snart och det är inte bra. Har ju ingen att prata med här hemma så det blir väldigt jobbigt när tankarna är tunga.

Nu ska jag försöka fördriva tiden så att jag kan gå och lägga mig. Måste äta lite innan jag somnar också... Jävla mat alltså.

Jag vill inte, vill inte se ut såhär. Vill inte att min kropp ska kännas på det här sättet. Tänker med fasa på alla de dagar jag har kvar i livet, alla de dagar jag måste äta och stå ut med att ha en sådan här kropp. Känner en förtvivlan inom mig, en hopplöshet. Allt som hackar och slår, allt som hatar inuti. Det blir aldrig tyst.

Kan bara inte acceptera att jag håller på att bli friskare. Jag äter, får inte panikångest av det. Jag går upp i vikt, tvingar inte mig själv genast att gå ner i vikt. Det är friskhetstecken, men de ger mig endast skuldkänslor och sorg. Ja, jag sörjer att jag sakta men säkert håller på att ta livet av den sjuka delen inom mig. Sörjer det mer än vad många kan förstå och tro.

Just nu vill jag inte bli frisk. Orkar inte med tanken på ett liv utan att vara sjuk. Ändå fortsätter jag att kämpa mot ett sådant liv för jag har egentligen inget annat val. Jag menar, vad skulle jag göra om jag inte såg till att jobba mot det friska? Ingen skulle acceptera att jag gav upp. Det är bara att fortsätta i all oändlighet tills den dagen kommer då jag faktiskt vill och kanske inte ens tänker att det är en kamp.

Jag önskar att det var enklare att bara vara. Önskar att jag aldrig hade gett mig in i den här världen. Vad är det jag hatar hos mig själv så mycket att jag vill utplåna mitt jag totalt? Varför vill jag hellre vara en sjukdom än en individ? Det är ju något som lockar eftersom jag längtar tillbaka. Önskar att jag bara ville och kunde gå framåt utan att se bakåt.

Känner skräck inför morgondagen. Vill till Idun, vill inte till Idun. TRE nya, ett möte med domedagsmaskinen. Den kommer att döda mig, skratta åt mig, glädjas åt att se mig ligga på marken. Jag hatar att jag bryr mig, hatar att siffrorna ständigt ekar i mitt huvud.

Blev ett två timmarsbesök på Skansen med Linnea. Vi tittade runt, satt uppe i vid Högloftet och drack te, letade efter djuren, hittade djuren och tittade på dem. När vi var klara på Skansen gick vi från Djurgården, diskuterade en lång stund vart vi skulle äta middag innan vi gick till Samurai. Åt middag och satt där en stund innan vi skiljdes åt.

Har haft en okej dag idag. Ridningen var underbar och att träffa Linnea var fint. Tyvärr förstörs ju allt bra att det faktum att jag är tjock, äcklig och allmänt värdelös. Kan liksom inte sluta tänka på det, förutom medan jag rider. I övrigt tänker jag ALLTID på det och det förstör verkligen det roliga som händer. Blir så himla ledsen för jag kan inte njuta av livet eftersom jag bara tänker på hur jag ser ut och hur andra uppfattar mig.

Är så himla trött, men vet inte varför. Låg i sängen nästan ända till klockan nio idag och klockan är ju inte så mycket mer än nio nu. Tänkte titta på Arn ikväll, den går på TV. Hoppas att jag klarar av att hålla mig vaken, men kommer att ha veckans godispåse som sällskap så jag kanske klarar det. Usch, vill inte ha godiset... Jag är redan tillräckligt rund.

Bra start på lördagen med en lyckad ridlektion. Kände att jag förstod vad vi gjorde och njöt, som vanligt, av att sitta på en häst. Ridläraren (vi hade vikarie) tyckte att hästen passade mig. Känner mig i alla fall glad, vilket jag brukar när jag har ridit.

På väg hem för tillfället. Ska köpa veckans godispåse på hemvägen och när jag kommer hem blir det HOPP in i duschen. Var varmt att rida idag så jag känner mig inte särskilt fräsch... Efter duschen blir det lunch innan jag åker iväg igen för att träffa Linnea.

Är nervös inför måndagens möte med domedagsmaskinen. Eller, jag är snarare nervös över hur jag kommer att reagera. Vilken reaktion det än blir så blir det fel. Upp och jag bryr mig inte kommer göra att jag får panik eller upp och jag får panik är bara jobbigt.

Inskickad bild till uppgiften STILLEBEN.

Har suttit på Princess med finaste Hanna i två timmar. Jag har världens finaste vän.

Vet ni? Jag är livrädd för att jag inte ska vara ätstörd längre. Tänk att vara helt normal, äta allt, vara normalviktig, inte bry sig OM vikten, inte ha kontrollbehov. Det skrämmer mig något ofantligt. Det läskigaste av allt är att jag känner att den dagen börjar närma sig. Dagen, eller dagarna snarare, då jag inte längre kommer att kunna säga att jag är sjuk. Känns så himla fel att ens tänka tanken, att släppa in tanken, för det är ju JAG att vara ätstörd. Det är JAG som alltid ska tjafsa om mat och vikt. JAG som skriver, tänker och är ätstörning.

För många är det nog en konstig tanke, att vara rädd för att bli fri, men för mig känns den inte främmande. För bara en liten stund sedan läste jag om en tjej som blivit diagnosfri. Jag gläds för hennes skull, samtidigt som jag undrar hur hon gjort, hur det kunde gå så fort och dessutom skrattar jag lite skadeglatt inom mig. Jag kan hålla kvar ätstörningen, det kunde inte hon. Hela den här sjukdomen är en tävling och jag vill vinna. Jag har egentligen redan förlorat, men för att inte förlora ALLT så är jag rädd för att bli fri. Så länge jag håller fast vid sjukdomen med för mycket speglande och kontrollerande, med att inte äta allt, så har jag inte förlorat totalt.

Nu tycker ni säkert att jag är jättedum som känner såhär, men så är det. Jag är räddräddrädd för friheten, för att bli någon annan. Är rädd för att tappa kontrollen, för att behöva orka med. Det är dumt av mig att hålla fast ätstörningen bara för det, men nu gör jag det. Rädsla är en stark känsla som kan driva en människa till mycket.

Nu ska jag gå till Centrum för att fixa lite saker innan jag möter upp fina Hanna.

Fredag är fridag för mig, i alla fall från lektioner. Allt annat (maten och läxorna) hänger ju så klart efter mig som en liten svans. Har pluggat svenska och fotat nu på förmiddagen. Ska om ett tag ta tag i att läsa olika texter från medeltiden och renässansen. Kolla lite på texternas tillhörande frågorna ska jag också göra.

Det är skönt att slippa gå utanför dörren. Vill inte visa mig och slipper det när jag är hemma. Är typ speciellt jobbigt att visa mig i skolan. Finns några stycken som är riktigt tjocka i mina kursgrupper, men jag känner mig faktiskt större än dem (och mindre, weird). Jag fattar inte hur jag kan känna så. Känner mig nästan hånfull samtidigt som jag skäms över att jag inte kan vara så jävla mycket mindre.

Ska träffa Hannan min i eftermiddag. Längtar, längtar. Har inte träffat henne på evigheters evighet så det börjar verkligen bli dags nu. Vi ska mysa lite på Princess innan hon åker hem och däckar efter en jobbig arbetsvecka. Själv ska jag väl hem till MATTEPLUGG. Hoppas pappa kommer hem tidigt idag så att vi hinner plugga innan jag ska träffa Hanna.

Nu ska jag äta mellis och sedan blir det plugg igen!

Att vara rädd för det okända är något jag känner till.
Att känna skräck inför min egen spegelbild är min vardag.
Att tro att livet under perioder har varit en dröm känns inte konstigt.
Att vilja vara någon annan är min högsta önskan.
Att drömma om ett annat liv är något jag inte vågar.
Att tro att jag varit sjuk är skrattretande.
Att leva mitt liv är ett skämt.


Sitter och fördriver tiden med ingenting. Borde plugga, borde plugga, borde plugga, men orkar inte. Svenska behöver läsas och Hamlet-stencilen besvaras. Hatar att jag inte kan ta tag i mig själv, att jag har så jävla dålig självdisciplin. Jag kan för fan inte kontrollera mig själv längre!

Hemma och trött. Slutade halv tre, åkte till Ropsten, gick därifrån eftersom jag inte orkade stå och vänta på någon buss, kom hem. Ska alldeles strax börja plugga, men var tvungen att ta igen mig lite innan. Idag var dock sista lektionerna för den här veckan och nästa vecka är det ju Idun så då blir det ingen lektioner alls. Däremot kommer det att blir en jävla massa plugg.

Tjockkänslorna vägrar att lägga sig. Kontrollerar och speglar och hela tiden ser jag det jag inte vill se. Blir så himla ledsen. Hatar att jag bara ser att jag går upp i vikt, inte om jag blir finare av det. Alla säger att man blir finare av att gå upp i vikt, men jag kan inte tro det om mig själv. Så fort jag går ner i vikt får jag ju beröm för mitt utseende. Går jag upp i vikt säger alla bara att jag ser piggare ut, inte finare.

En sak visar dock att jag har kommit långt, en sak som jag dessutom avskyr, jag slutar inte äta bara för att jag går upp i vikt. Istället fortsätter jag att äta som jag och min behandlare har bestämt. Som sagt avskyr jag mig själv för det, men ändå, jag gör ju det alla tycker är rätt. Det måste ju vara positivt, hur negativt jag själv än tycker att det är. Själv tycker jag att det visar att jag har dålig självkontroll som inte kan låta bli mat, men andra tycker väl att jag är duktig som går emot tankarna...

Nu ska jag plugga. Ska försöka räkan lite derivata på egen hand. Hoppas att jag klarar det eftersom pappa kommer hem sent ikväll. Annars får jag göra svenska eller foto A.

Det var jobbigt att göra frukost imorse. Jag vill fan inte ha så mycket. Blir så jävla ledsen för det enda jag kan tänka på är hur stor jag har blivit. Hoppas hela tiden att jag bara ska ha inbillat mig, men får sedan bevisat för mig att jag inte har det. För varje dag som går blir jag större och större. Det är äckligt.

Har lektion nu. Var på väg att hoppa skolan idag, men jag tvingade mig själv att åka hit. Måste komma utanför dörren och röra på mig. Kan inte bara sitta och dega till mig hemma. I sådana fall skulle jag bli ännu tjockare.

Har pluggat nästan hela dagen idag. Pluggade på förmiddagen innan skolan, åkte till skolan, lektion, hem igen, pluggade, middag och sedan mer plugg. Känner mig helt färdig i huvudet, men vet att jag måste plugga lika mycket imorgon. Dessutom måste jag ta tag i foto A-uppgifterna. Imorgon ska vi börja med parafraser. Vet inte riktigt vad det är, men det får vi väl veta på lektionen.

Känner mig så jävla deppig. Vill bara försvinna från jordens yta. Tänk att få krympa och krympa tills man inte finns mer. Vad enkelt allting skulle bli då. Vet inte vad jag ska lägga energi på så jag längtar bara tillbaka till tiden då jag inte behövde lägga energi på något annat än att vara sjuk (fast jag har ju aldrig varit sjuk så nu sitter jag och ljuger).

Shit vad snurrig jag låter. Är i och för sig ganska borta i huvudet efter en ansträngande dag så det kanske inte är så konstigt. Usch och fy för mig. Nu ska jag läsa lite och äta mellis innan jag lägger huvudet på kudden och slocknar. Imorgon är en ny dag, en ny dag då jag kommer att tvingas visa mig utanför dörren.

Ännu en dag har förflutit och jag har plugg upp över öronen. Ska räkna över femtio sidor matte till på måndag, läsa över hundra sidor svenska till på tisdag, läsa ut Hamlet, också till på tisdag, samt fota ett stilleben. Jag har ont i huvudet och vill gå och lägga mig eller läsa den trevliga bok jag läser just nu, men det går inte för jag måstemåstemåste plugga.

Förutom plugget så känner jag mig fortfarande lika vidrigt tjock. Kanske beror på att jag ÄR så tjock?! Fattar inte att jag fortsätter att äta. Fan heller att jag är ätstörd. Någon har helt enkelt hittat på det där med att jag skulle vara ätstörd bara för att. Jag äter ju som en häst och ser ut som en rund boll. Min mattelärare sa idag att jag ser nöjd ut och ser ut att må bra, så han antog att det gick bra för mig. TACK FÖR DEN GUBBJÄVEL, du kunde lika gärna ha sagt att jag ser rund och välfödd ut så det är inget fel på mig. Nöjd med vad förresten? Livet?! Jag hatar mitt liv, hatar tiden, skolan, maten, mig själv.

Jag orkar inte med mig själv. Känner mig tung både kroppsligt och själsligt. Vet att jag borde plugga istället för att sitta här och skriva, men som sagt orkar jag inte. Har pluggat större delen av dagen, men det räcker inte. Inte än i alla fall. Tror aldrig att jag har pluggat såhär mycket i hela mitt liv.

Längtar efter nästa vecka för då är det Idun. Vill att den här veckan ska gå snabbt så att jag 1. får ställa mig på domedagsmaskinen, 2. får prata en hel massa med min behandlare. Jag hoppas verkligen att domedagsmaskinen inte är alltför elak, men jag har ju mina farhågor. Skulle inte bli förvånad om den visade många kilo plus. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att jag bara inbillar mig den jättelika viktuppgången. Jag hoppas liksom att det bara ska vara min fantasi som spelar in. Fast jag vet ju att det inte är så...

Nu ska jag och pappa räkna matte innan jag läser lite svenska. Hamlet ska jag läsa på tunnelbanan till och från skolan och svenskan kommer jag att hinna med. Matten är FÖRSTA prioritet!

Fy fan alltså, jag är så vidrig. Äter, äter, äter och blir så jävla tjock. Mår illa när jag tittar i spegeln, tårarna tränger fram ur ögonen. Mamma frågar hur det är, men vad ska jag svara? Att jag är tjock, hatar mig själv, inte vill äta. Nej, mamma skulle bli galen. Vill inte äta mer, vill bara svälta. Alla kontrollställen är så stora.

På väg till skolan, men jag vill inte dit. Känner mig så stressad och vill inte visa mig bland folk. Funderar på vad alla måste tänka om mig. De tänker säkert att jag är vidrig och att jag klär mig helt fel för min kropp. Hur fan kan jag ha tighta jeans liksom?! Önskar att jag kunde åka gel igen och skita i skolan, men det är sista lektionen innan matteprovet så det är inte särskilt smart.

Åh, jag kan inte få ur mig alla jobbiga känslor jag känner. Det är som en stor klump inuti mig av hemska känslor. JAG ORKAR INRE. Är så jävla trött på att leva.

Började dagen med svenska B i tre och en halv timme. Konung Oidipus diskuterades och meningsuppbyggnader smulades sönder. Svenskan är så sjukt tråkig för allting är så enkelt. Alltså, att folk inte förstår det där med meningsuppbyggnad... Inte är väl det så svårt?!

Lunch och sedan foto A. Ganska skön lektion. Lärarna pratade lite om stilleben, vad som bör ingå och hur man bäst och enklast ljussätter. Ska sätta igång med mitt stilleben på torsdag.

Åkte hemåt efter den lektionen i alla fall, hann till Lidingö Centrum, där jag skulle fixa födelsedagspresent åt mamma samt köpa en massa förpackningar med grekisk yoghurt och honung, innan Rebecka ringde och sa att hon hade slutat. Jag skyndade mig som tusan så att jag skulle hinna hem snabbt, kom hem och åkte en kvart senare in mot stan igen. Mötte upp Rebecka på Häst & Hund på Kungsgatan.

Har haft en fin eftermiddag och kväll med en fin Rebecka. Vi satt länge, länge på Norrmalmstorg (Stockholms gråaste torg) och åt glass och pratade om livet i stort. Vid sju började vi fundera på mat och strax innan åtta satt vi på Café 60 för att inta middagen. Satt kvar en stund där innan vi skiljdes åt och åkte hemåt.

Haha, jag och Rebecka kom fram till att vi säger samma sak hela tiden, ganska ofta samtidigt också. Ibland kan man nästan tro att vi känt varandra mycket längre än vad vi har. Var en liten stund idag när vi till och med skrattade samtidigt, på samma sätt, efter att vi sagt något. Vi måste låta ganska fåniga.

Nu är jag hemma och ska snart äta mitt andra kvällsmellis. Hade tänkt plugga svenska idag, men det får bli imorgon på förmiddagen, innan matten. Känner mig oerhört stressad över allt plugg, speciellt över matten, men om jag gör klart så mycket som möjligt av allt annat nu så kan jag lägga mer tid på matten nästa vecka.



Jag hatar mig själv.

Jag är tom.

Vad finns kvar när allt man är håller på att tas ifrån en? När man bara vill vara destruktiv, men inte får. När allt skriker att man måste bevisa att man kan något, bevisa att man kan stå emot, att man kan skada. Jag vill vara stark, oövervinnelig. Vill bevisa för alla att jag kan vara sjukast, förstöra mig själv mest. Varför jag nu vill det.

Hur kan det komma sig att styrka för mig är svaghet för andra? Att jag tycker att jag förlorar mitt jag när andra tycker att jag vinner ett liv?

Har suttit och räknat matte nu på kvällen. Känner mig så DUM när jag räknar. Förstår verkligen inte vad jag håller på med. Sitter mest och gissar och hoppas på det bästa. Kollar facit och blir glad när jag gissat rätt, typ. Tror faktiskt att det är så illa och jag förstår inte hur jag ska klara av provet vi ska ha om två veckor och nationella ska vi inte prata om.

Känner mig tjocktjocktjock också. Har inte rört på mig någonting idag (att gå till och från bussen räknas inte!). Vill gå, gå, gå. Helst så snabbt jag bara kan. Gå ifrån alla känslor, kanske springa en bit. Jag hatar att vara inaktiv för det väcker så jävla många jobbiga känslor. Att känna är jobbigt och hemskt. Jag orkar inte ha känslor, i alla fall inte alltid.

Imorgon är det skola igen och den här gången ska jag gå på fotolektionen också. Kändes inte bra förra veckan när jag hoppade den. Kommer att missa tillräckligt mycket nästa vecka ändå. Jag är ingen riktig skolkare alltså. Fast jag önskar nästan att jag var det för jag avskyr att vara i skolan.

Finns så mycket inuti mitt huvud, men jag kan inte formulera det. Vill bara skrika och gråta, men kan inte. Känner för att ställa mig framför spegeln, men orkar inte mötas av min egen spegelbild. Tror att jag ska läsa lite i Hamlet så att jag blir klar med den.

Shit alltså, matteprov om två veckor och jag kommer att missa hela nästa veckas lektioner. Kommer verkligen behöva plugga på Idun! Kul jag kommer vara liksom, sitta och stirra i en mattebok medan de andra tar hand om alla nya. Jag hatar att gå i skolan.

Och när jag ändå tjatar om skolan så måste jag tillägga att jag har prov i svenska nästa vecka och det kommer jag att missa. Hur fan ska jag lösa det?! Känner att mitt liv håller på att bli kaos. I och för sig på ett nytt sätt, men ändå. Hellre mitt kontrollerade ätstörningskaos än ett pluggkaos.

Snart skoldags igen och jag är ju inte direkt sugen kan jag ju säga. Innan skolan ska jag dock till Kungsholmen och hämta en bok och ett busskort. Ska bli skönt att ha busskort igen. Blir så dyrt att åka på remsa, plus att det är ineffektivt.

Dagen igår var tung. Mådde inte bra på hela dagen. Var dock på bio med mamma på kvällen. Vi såg Jag Saknar Dig. Den var bra, men lite lång enligt mig. Dessutom var den ju inte direkt humörhöjande... Riktigt sorglig snarare. Mamma satt och snyftade bredvid mig, men jag kan bara gråta över patetiska saker så mina ögon var torra.

Har ägnat morgonen åt att äta och plugga typ. Måste verkligen strukturera upp plugget så att jag inte behöver plugga jämt. Tänker till exempel räkna matte i eftermiddag, direkt när jag kommer hem för att ha det klart för resten av veckan.

Känner mig förresten inte på topp idag heller. Får inte promenera och det ger mig ångest. Dessutom är jag tjockare än någonsin. Jag hatar att vara tjock.

Har från att jag klev upp imorse vetat att jag är tjock och att jag gått upp i vikt sedan igår. Den som säger att jag inte går upp i vikt av att äta godis ljuger = min behandlare ljuger. Visst fan går jag upp i vikt av godis, precis som jag går upp i vikt av all mat. Allting känns skit och jag vill bara ligga på sängen och tycka synd om mig själv. Fast det kan jag inte göra för jag har inte tid. Pluggade precis matte, måste städa kaninburen, måste gå på en promenad och måste läsa Hamlet. Jag hatar att jag har så mycket som MÅSTE göras IDAG.

Var ute hos farmor och Fia en sväng med pappa på förmiddagen. Låtsades att allt var okej medan jag var där, men i bilen orkade jag inte prata med pappa. Fick åka värsta omvägen när vi skulle hem eftersom det var sjukt mycket bilar överallt i stan.

Nej, nu måste jag göra något på min lilla "dagens-att-göra-lista".

Mamma och pappa tycker att jag är fin på bilden som jag lägger upp i det här inlägget. Jag tycker också att den är fin, fast JAG är inte fin. Bara bilden på mig. De saknar i alla fall när jag såg ut såhär säger de, det vet jag att jag inte göra för jag var tjock.

Tyckte för en liten stund att jag såg smal ut idag (tycker INTE det längre), men det kan ju inte stämma eftersom ridbyxorna satt tightare, magen putar och allting är fett. Usch, jag hatar att speglar finns och att jag inte kan låta bli dem. Det är galet att jag kan stå så många gånger och så lång tid som jag står framför spegeln varje dag.

Den här eftermiddagen har jag varit så trött. Gick en sväng en stund efter lunchen. Försökte läsa, men nickade till hela tiden. Gav upp till slut och tänkte räkna matte, vilket jag inte heller orkade. Istället la jag mig på sängen, blundade och halvsov. Det var riktigt skönt. Vaknade till när pappa och Gustaf kom hem (Gustaf hade varit iväg och spelat match). Resten av eftermiddagen har jag varit rastlös. Lagade middag i alla fall till hela familjen.

Åh, jag vill inte äta godiset. Har en påse som ligger och väntar på mig. En blåvitrandig påse med 200 gram läsgodis, sura, salta och choklad. Måste erkänna att jag tycker att det är gott, hur mycket jag än skäms över det. Alltså, på ett sätt vill jag ju VERKLIGEN har godiset, men på det andra sättet vill jag det inte. Kommer i alla fall att äta det för det är det jag och min behandlare har bestämt.

Förresten, min slutsats efter att ha granskat mig själv i spegeln är att jag är tjock och att jag har rusat upp i vikt sedan senaste Idunveckan. Att jag skulle vara smal var alltså inbillning

Första ridlektionen för terminen idag. Kände mig så GLAD efter. Dessutom på ett mer genuint sätt än vad jag gjort på senaste tiden. Njöt av att vara i stallet, att få pyssla med hästan och sedan, att få sitta upp. Gjorde inget nytt på lektionen idag, bara halt och eftergift, tempoväxlingar i skritt och lite trav. Härligt var det i alla fall.

Åkte hemåt tjugo minuter efter ridlektionens slut, köpte mat på Superstore och sedan hem. Duschade för att mamma inte ska bli allergisk innan jag åt. Nu försöker jag mest hålla mig vaken. Är löjligt trött och förstår inte varför. Kanske beror på vädret, men det måste bero på något mer också.

Är så himla sugen på att få börja träna. Vill springa, dansa, rida mer. Hatar att jag är så inaktiv. Vet att det är lite sjukt också, men jag gillar faktiskt att röra på mig. Det är skönt, tankarna släpper lite, man känner sig duktigare och starkare. Måste verkligen fråga om träning. Fast jag kommer säkert inte att få börja...

Och ikväll ska jag äta en av mina stora fasor, lösgodis. Min behandlare har sagt att jag ska äta det en gång i veckan så ikväll är det dags igen. Lördagsgodis står åter på min agenda. Usch, vill inte tänka på hur tjock jag kommer att vara imorgon på grund av godiset.

Blev en hel del tid till både matte och svenska, hann dock göra två svenskuppgifter på kortare tid än vad det tog att räkna några sidor i matteboken. Känner mig så DUM när jag räknar matte. Förstår verkligen inte vad jag håller på med. Räknar och räknar och så blir det fel. Börjar om igen med räknandet och får fel svar IGEN. Pappa har dock suttit med mig i två timmar nu på eftermiddagen/kvällen och hjälpt mig.

Gick hem från Ropsten efter läkarsamtalet och gick dessutom en promenad mitt på dagen, innan jag åt lunch. Hade egentligen velat gå en till nu på kvällen, men jag tror inte att jag får. Plus att det inte är sådär jätteroligt väder. Aja, två promenader är bättre än ingen promenad.

Fryser som bara den. Blev så kallt helt plötsligt. Jag hatar att frysa, det påminner om så mycket gammalt. Vill inte bli påmind eftersom det gör mig både ledsen och arg. Ledsen och arg för att jag aldrig blev sjukare, för att jag gav upp, men också ledsen och arg för att jag önskar att det här aldrig hade hänt. Tänk om jag aldrig hade gett mig in i ätstörningsvärlden... Vem hade jag varit då?

Ikväll ska jag titta på Ice Age 2. Sedan ska jag läsa och äta mina mellanmål, innan jag kryper ner i sängen. Imorgon blir det ridning och det ska bli roligt. Hoppas att det blir mycket trav och kanske lite galopp. Dessutom hoppas jag att vi är ännu färre i gruppen än förra terminen eftersom det skulle innebära mer tid att utvecklas.

Nu är jag trött och vill egentligen sova. Som vanligt trött på tiden och på livet. Varför kan jag inte börja tycka om att leva? Vad är det som behövs för att jag ska börja värdesätta att jag överhuvudtaget har ett liv? Att det ska vara så jävla svårt att må bra och inte tänka för mycket dumma tankar.

Onödigaste läkarsamtalet någonsin... Kom dit klockan nio och gick igen tio över. Dessutom bestämde vi inget annat än att jag fick en ny tid nästa Idunvecka. Känns så onödigt att jag var tvungen att åka hela vägen till SCÄ för det. Skulle mycket hellre legat kvar i sängen.

Hade en jävlig kväll igår. Gick en något längre sväng än vanligt, pluggade, åt mellis, var tjock, mådde illa, var tvungen att äta mitt andra kvällsmellis. Nej fy, ingen rolig kväll. Ville bara sluta äta, börja träna massor, gå ner i vikt. Är så arg på att tankarna aldrig lämnar mig ifred. Ibland blir de dock värre också vill jag inte mer.

Idag ska jag roa mig med att räkna matte och skriva ett referat. Finns kanske roligare saker att göra, men måste man så måste man. Referat är dock ganska enkelt. Mycket tid till natten alltså och lite tid till svenskan.

Eko i mitt huvud:

Jag vill bara svälta.

Blev, som sagt, bara en lektion idag. Där pratades det om antikens mytologi, om Homeros epos och om dramatik. Svenskan avslutades med en fånig övning där vi skulle sätta ut skiljetecken. Jag blev nästan rädd för att det var så många som inte visste hur en mening ska skrivas. Hade gärna hoppat sista kvarten av lektionen eftersom jag kunde allting och dessutom blev irriterad över att det var så många som inte förstod någonting.

Gick från skolan till Slussen. Ringde Erica . Åkte från Slussen till Mariatorget och knallade bort till Ericas port där jag ställde mig och väntade på henne. Hon kom och vi gick i relativt lugnt tempo in till City. Gick till Baresso och åt lunch och pratade om sommaren. Tänkte fortsätta en bit till, men regnet kom och dränkte Stockholms gator. Stod en stund i en port för att slippa bli blöta, fortsatte till Zara. Sedan skyndade vi till tunnelbanan och jag åkte hem.

Här hemma har jag bara skrivit en DÅLIG bildanalys. Har ingen aning om jag fick med allt jag skulle få med, men jag orkade inte bry mig. Jag hoppas verkligen att de inte bedömer mig efter den... Borde nog gått på lektionen, men hade ingen som helst lust. Aja, man lär av sina misstag och nu har jag lärt mig att jag ALLTID ska gå på lektionerna.

Ska gå en sväng ikväll hade jag tänkt och så ska jag plugga lite till. Måste plugga svenska. Ska läsa en massa samt skriva stödord till det jag ska läsa. Herreminskapare vad jobbigt det är att gå i skolan! Jag blir alldeles snurrig och får huvudvärk. Inte snurrig i att det snurrar, utan jag känner att huvudet blir alldeles proppfullt.

För övrigt vill jag ha Idunvecka så att jag ska kunna fortsätta utvecklas. Dessutom vill jag få ställa mig på domedagsmaskinen och bli dömd. Vet att jag har gått upp en massa, men hoppas att det inte ska vara SÅ mycket att jag måste ta bort mitt extra mellis. Jag behöver ju det för att orka vara vaken. Samtidigt gör det att jag inte står ut med mig själv. Det får mig till och med att hata mig själv lite extra. Fast ibland undrar jag om jag inte njuter av att hata och avsky mig själv?


Denna bild var den första jag skickade in till kursen i fotografering. Ett självporträtt.

På väg till skolan. Tänker inte gå på min andra lektion, allt jag behöver veta finns på internet. Får bli att jag pluggar ordentligt hemma istället. Föredrar det framför att sitta i skolan. Måste nämligen plugga svenska, läsa Konung Oidipus, räkna matte och skriva en bildanalys.

Känner mig ganska hysterisk över allt jag ska hinna med, men har morgondagen och en stor del av helgen på mig för plugg. Känns bra att det bara blev två mattelektioner i veckan eftersom det ger mig en hel pluggdag (alltså fredagar).

Hoppas att jag hittar någon rolig i mun svenskgrupp att prata med idag. Läraren sa att det vara bra att lära känna folk i klassen. I och för sig är det en väldigt kort period, men ändå.

Ännu en dag har passerat. Duschade imorse, åt frukost, gick en promenad, pluggade lite, åt mellis. Halv elva åkte jag in till stan för samtal med min behandlare. TACK OCH LOV ATT HAN FINNS. Jag pratade en massa skit och han fick det faktiskt att kännas lite bättre. Inte bra, men bättre. Han får mig att känna mig hoppfull när allt mitt hopp har försvunnit (tyvärr försvinner det väldigt fort igen, men ändå). Känner mig liksom lite peppad efter mina samtal med honom.

Gick till Götgatan efter samtalet, köpte en macka på Sandys till lunch. Gick till skolan längs Götgatan. Väl där åt jag upp mackan och traskade sedan upp till fjärde våningen för lite matematikplågeri. Jag hatar verkligen matte, speciellt att sitta tre och en halv timme och bara försöka tänka på matte.

Åkte hemåt vid tjugo över fyra, gick från Ropsten. Gjorde lite på min fotografiläxa på vägen. Tror att jag lyckades ta en bra egobild. Kom hem och här är jag nu. Ska plugga alldeles strax, men har ingen lust att börja, så jag bloggar istället. Hatar att jag har så dålig självdisciplin. Behöver verkligen plugga, men gör det inte. Dåligt Rebecka, dåligt. Dumma mig som inte gör det jag borde.

Annars är jag fortfarande fet och är fortfarande arg över att jag äter. Fast som sagt, det min behandlare säger gör att det i alla fall känns lite mer okej. När jag pratar med honom förstår jag nästan varför jag gör det här.

Andra skoldagen och jag är ännu mer stressad än vad jag var igår. Har verkligen tagit mig vatten över huvudet, men vägrar att hoppa av någon kurs. Jag måste bli klar med gymnasiet! Svenska B kommer att bli helt hysteriskt, en ny epok varje lektion typ. Fotografisk bild A är egentligen lika stressigt det, men desto mer lustfyllt. Matten, ja, den vill jag helst inte tänka på.

Var en sväng på Kungsholmen också och hämtade lite skolböcker. Nu har jag nästan alla (två av tre). Den tredje kommer någon gång i veckan och då måste jag hämta den. Sedan måste jag till skolan EN GÅNG TILL på måndag för att hämta busskort. Kanske väntar med att hämta boken till på måndag...? Kändes konstigt att vara i gamla skolan när det var så lite folk där. De har ju liksom inte börjat än.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag mår skit, men det var väl ingen nyhet? Står framför spegeln och ser min värsta mardröm, ett monster draperat med fett. Ärligt talat, jag drömmer faktiskt mardrömmar om det jag ser i spegeln. Vaknar varje morgon och fasar för att kliva upp eftersom jag varje morgon upptäcker att mardrömmen har blivit lite värre. Jag hatarhatarhatar mig själv, min kropp och mitt utseende.

En annan sak jag tänkte på när jag var i skolan idag var att mina lärare sa att jag såg ut att må bra. Jag HATAR när folk säger att jag ser ut att må bra. Speciellt när det sedan frågar om jag verkligen gör det. Vad ska man svara liksom? Inte sanningen i alla fall. Folk tror ju att bara man blir fet så är allting bra, men icke. Nej, det är enklare att ljuga och säga javisst, det är bara bra.

Fy fan säger jag bara. Vill sluta äta NU, men av någon konstigt jävla anledning så gör jag inte det i alla fall. Nej, jag fortsätter att äta och det gör att jag känner mig sämre än sämst. Kan jag inte stå emot mat längre? Är jag så jävla dålig att jag inte kan avstå? Om jag ändå bara hade en anledning, ett skäl till att inte äta.

Skolan var jobbig. Som sagt är jag redan stressad och tror att jag inte kommer att fatta någonting. Känner mig alltid så dum när jag är på lektioner, till och med när jag förstår eftersom jag hela tiden sitter och tänker på det jag inte kommer att förstå. Jag måste verkligen lära mig att leva i nuet.

Fick sitta en stund i skolan efter lektionen för att få en kallelse till mattekursen. Ska lämna den till läraren på onsdag. Hanna kom till skolan och när vi var klara gick vi in på Willys och köpte mellis. Sedan en sväng på Söderhallarna, där vi köpte block och till slut gick vi till Fotografiska. Kollade på alla utställningar innan Hanna var tvungen att åka hem.

Jag åkte också hem. Middag direkt och sedan en promenad tillsammans med pappa. Vill fortfarande börja springa, speciellt eftersom det är jättemånga som springer på den sträckan som jag brukar gå. Åh, jag blir så avundsjuk! Fast jag och mamma ska kanske börja gå på zumba...

Tjockkänslorna lägger sig inte heller och jag har verkligen trasslat till det med maten idag. Har ingen lust att äta något mer, men måste äta en hel jävla massa mer. Blir så arg på mig själv när jag gör det så svårt för mig. Längtar efter att det ska bli onsdag för då har jag samtal med min behandlare. Förstår inte hur jag klarade hela sommaren utan samtal (fast det gjorde jag ju i och för sig inte...).

Sitter i skolan nu, vi har en liten rast. Hatar skolan, eller snarare att ha lektion. Mitt huvud känns helt dött och jag vill bara sluta. Tänk att jag ska stå ut med det här ett helt år.. I och för sig är matte den värsta kursen, men ändå. Det är ju inte direkt korta lektioner.

Känner mig redan stressad. Fast jag har bestämt mig för att inte bry mig så mycket om den här kursen. Det får gå som det går. Jag är helt enkelt inget mattegeni! Får räkna på och se hur långt det räcker.

Längtar efter att träffa Hanna. Så mycket roligare och bättre än det här. Förstår dock inte hur jag ska hinna klämma in ett besök på Fotografiska också. Stressad. Fattar inte varför jag är så känslig mot stress att jag redan har lyckats bli stressad.

Förresten så är jag tjock.

Har ändrat min mattekurs. Skulle ha gått 18-21 på måndagar och onsdagar, men nu ska jag gå 13-16 på måndagar och onsdagar samt 10.45-12.45 på fredagar. Den extra dagen innebär dock att jag kommer bli klar med matten redan till den 7 oktober. Det får fan vara värt att gå i skolan varje dag om jag blir klar tidigare. Jag kunde ändå inte få exakt det schema som jag ville så då blir jag hellre klar än drar ut på det och har en konstig lektionstid.

Vet inte om jag känner för att börja skolan eller inte. På ett sätt känns det liksom bra att jag kommer att ha något att göra på dagarna. Samtidigt fasar jag för all tid jag kommer att behöva lägga ner på läxor. Jag hatar att plugga hemma! Hoppas verkligen att man hinner göra mycket på lektionerna. Speciellt eftersom det är så långa lektioner.

Mådde skit igår kväll. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till så jag proppade i mig mellanmål och skyndade mig sedan i säng. Var så himla skönt att få somna bort från allting, även om det första jag tänker på när jag vaknar är hur jag ser ut och om jag har gått upp i vikt.

Den här dagen kommer att bli ganska konstig vad gäller maten. Trodde ju att jag skulle börja klockan sex, men nu blev det klockan ett istället. Dessutom ska jag hinna hämta ut en kallelse till min nya kurs så jag måste vara på skolan en halvtimme innan ifall det är kö till expeditionen. Aja, om tjugo minuter blir det lunch och sedan får jag se hur jag löser det med mellanmål.

Ska träffa Hanna när lektionen är slut (hoppas att det bara blir en kort första lektion). Vi ska på Fotografiska och kolla på deras nuvarande utställning. Sedan får vi väl se vad vi hittar på. Kanske, kanske att jag vågar mig på en fika... Men jag är inte så säker.

Jag vill få börja springa. Har inte gjort det på flera år, men känner att jag nu har fått tillbaka mitt spring i benen. Skulle vara så skönt att få träna på riktigt och att få lite bättre kondition. Kommer säkert inte att få börja än, men hoppas att det inte kommer att dröja alltför lång tid innan det är dags. Ska prata med min behandlare om det.

Var precis ute på en promenad. Gick lite längre än vanligt, men mamma sa att jag inte fick gå den långa slingan som jag hade tänkt. Har så mycket ångest i kroppen att det hade varit skönt, men jag vågar inte göra något som mamma säger att jag inte får. Tänk om hon skulle förbjuda mig att promenera helt! Vet inte vad jag skulle ta mig till i sådana fall. Fast om jag fick börja träna så kanske jag skulle tycka att det var okej att inte röra på mig varje dag...

Tårar.
Spegel.
Kropp.
Mat.
Kontroll.

Ord som ekar i mitt huvud. Ville inte kliva upp ur sängen imorse, men man måste ju. Kan inte tillåta mig själv att strunta i livet och bara ligga där och stirra, hur mycket jag än vill det. Mamma och pappa skulle ändå komma och tjata, bli arga och ledsna, så det är lika bra att kliva upp för egen maskin.

Nervös inför skolstarten imorgon. Kommer att skämmas så mycket över hur jag ser ut. Alla kommer att undra vad det är för fetto som har börjat på deras kurs. De kommer att skratta och peka, inte ens försöka dölja hur vidrig de tycker att jag är. Åh, jag vill inte visa mig offentligt. Vill inte ens visa mig för familjen egentligen. Alla måste undra vad som har hänt, vad som hände med den smala, fina. Den som har fått så mycket beröm för sitt utseende den här veckan. Alla har tyckt att jag varit snygg när jag gått ner i vikt. Vad ska de då tycka om att jag går upp?!

Längtar efter ikväll, efter att få gå och lägga mig igen. Var bara en timme sedan jag blev klar med frukosten (klev upp tidigare, men gick inte ut från mitt rum förrän vid tio i tio). Ändå vill jag bara gå och lägga mig igen. Jag orkar inte leva med den här kroppen. Den är vidrig och den äcklar mig. Alla andra är fina när de går upp i vikt, men inte jag, jag ser bara och endast tjock ut.

Nu ska jag städa kaninburen. Ska hjälpa mamma plocka vinbär idag också. Tänker dessutom gå en långpromenad, alltså inte min vanliga slinga, utan en längre. Står inte ut med att vara inaktiv. MÅSTE RÖRA PÅ FLÄSKET.

Nu ska jag äta godis och bli TJOCKARE ÄN NÅGONSIN.

Trots att jag umgåtts med Astrid idag så har det här varit en riktig jävlaskitdag. Började morgonen med att känna mig tjock (var tjock också!). Kontroll på kontroll och en massa spegeltittande senare gick jag och åt frukost. Ville bara gråta, men pappa satt där så jag höll tårarna inne. Provade efter frukosten igenom halva garderoben för att hitta något att ha på mig (misslyckades, nästan). Såg stor och ful ut i ALLA mina kläder. De hade liksom ändrat passform...

Åkte i alla fall in till staden, trots att jag helst ville gömma mig under täcket eller ge mig ut på milslånga promenader. Mötte upp en nyklippt Astrid och gick runt i lite affärer. Köpte ett nagellack, men inget mer. Hittade en massa saker jag ville ha, men hade bestämt mig för att jag inte skulle köpa något. Vid halv två åkte vi mot Ön igen och Astrid följde med en sväng till mig. Jag åt lunch och sedan målade vi naglarna med våra nyinköpta nagellack.

Hade ännu en dejt med spegeln när Astrid gått och bestämde mig för att bikini was a big NONO. Slutade med att jag solade i alla fall, på mage, med ångest. Följde med pappa och handlade, hjälpte till med middagen, åt middag och gick ut på en promenad (min vanliga). Köpte godis på vägen hem, ska äta det alldeles strax.

Ja, det var ju det där godiset. Har sådan ångest över att jag ska, utöver mina sex mål, äta en hel påse med godis. Har sedan igår GÅTT UPP och vill inte veta hur stor jag kommer att vara imorgon. Känner mig så jävla misslyckad som bara äter och äter. Jag borde inte bry mig om det, men det gör jag. Har haft så många dejter med spegeln idag att den borde vara ganska less på mig. Jag är i alla fall jävligt trött på den.

Fan.

Fredag... Sista dagen på min sjätte Idunvecka har passerat och jag är, faktiskt, riktigt motiverad. Visst river rädslan och ångesten i mig. Kommer jag att hinna bli tjock på de två veckorna som är kvar till nästa vecka? Eller är det lugnt? Kan det ens gå för fort?

Hade yoga nu på eftermiddagen på Idun. Första gången på flera månader och det var skönt. Kan dock inte låta bli att försöka prestera. Har fått som läxa från min behandlare att försöka att inte tänka så mycket på det intryck jag gör utan bara göra utan prestige. Det gäller både när jag gör saker och när jag är med kompisar.

Nu är jag på väg hem. Ska gå från Ropsten hade jag tänkt. Måste köpa hö på vägen också... Nu skriver jag otroligt tråkiga saker, haha. Ska bli skönt att komma hem och vara lite ifred. Fast mamma och pappa är säkert hemma, suck. Skulle vilja vara helt ensam ett tag och bara njuta av lugnet.

What to say about the day? Var seg imorse, missade tåget jag skulle ta. Spelade egentligen ingen roll eftersom jag hade den sena samtalstiden. Blev ännu ett bra samtal när det väl var min tur. Känns så surt att det är nu, när jag har två Idunveckor kvar, som jag har börjat känna riktigt förtroende för min behandlare. Jag är så jävla dum.

Jaa, efter samtalet har det inte hänt så mycket mer. Vi hade bild och jag hade gjort temat flera gånger förut. Spårade dock och rev sönder min bild, HAH. Kände mig så arg, frustrerad och ledsen att jag bara var tvungen att slita sönder pappret.

Satt kvar en ganska lång stund efter bilden på Idun innan jag började åka hemåt. Gick hem från Ropsten. Kom hem, läste, åt mellis, somnade, var rastlös, åt middag och var precis ute på en promenad med pappa.

Mår inte särskilt bra just nu. Skulle vilja skita i allt som har med maten att göra, bara sluta äta typ. Rasa i vikt och inte behöva oroa mig för att vågen ska visa massa, massa mer när jag ställer mig på den nästa gång. Fast jag ska inte göra så. Jag ska GÖRA SOM MIN BEHANDLARE SÄGER och äta fullvärdiga måltider i "rätt" storlek och med "rätt" energimängd. Det tar bara emot så mycket. Jag blir helt utmattad av att följa schemat, av att mota bort tankarna och av att inte försöka känna så mycket. Ägnar alldeles för mycket tid framför spegeln och med att hata det jag ser i den.

Orkar egentligen inte skriva. Mina fingrar rör sig trögt över tangenterna och mitt huvud klarar knappt av att formulera meningar. Både förstår och förstår inte varför jag är så trött. Förstår inte eftersom jag äter och äter, men samtidigt så förstår jag att jag blir trött eftersom det är så psykiskt jobbigt att sköta allting och samtidigt inte klappa ihop.

Nu ska jag läsa lite innan jag hoppar in i duschen. Sedan ska jag bädda nya lakan i sängen innan jag äter mellis.

Stängd dörr och lyssnar på Veronica Maggio.

Bilden har inget med saken att göra.

Satt kvar en stund på Idun, trots att jag inte ville vara kvar. Ville samtidigt inte komma hem för tidigt och ville dessutom inte gå ut i regnet. Lyckades trassla mig upp ur fåtöljen till slut i alla fall och skyndade genom regnet från SCÄ till tunnelbanan. När jag skulle gå från Torsvikstorg regnade det om möjligt ännu mer så när jag kom hem var jag BLÖT. Bytte till mina älskade Abercrombie-mjukisar och till en t-shirt. Hälsade en lång stund på spegeln. Fan ta den. Jag har blivit så mycket större sedan i måndags och det smärtar något vansinnigt.

Mamma kom hem en liten stund senare. Jag somnade på sängen. Vaknade och upptäckte att klockan var mer än fem, gick och skulle ta mellis. Blev ledsen, ledsen. Att det ska vara så tungt och jobbigt att göra rätt, att jag ska må så dåligt över det. Längtade efter morgondagens samtal. Lyckades till slut ta mellis, åt det och gick sedan ut på en promenad.

Snart är det dags för middag och jag är inte alls sugen. Känner mig som en svamp (en stor en) som suger upp allting som kommer i närheten av mig. Känns som att varenda måltid jag äter sätter sig på magen, låren, vaderna och armarna. Avskyr känslan och att inte veta hur mycket sanning det ligger i den. Har ingen aning om jag har gått upp ett hekto eller flera kilo sedan i måndags, det kan vara vad som helst. Tror dock mer på kilona än på hektot, tyvärr, eftersom det bara gått två dagar sedan i måndags.

Skulle vilja gråta ännu mer, men tårarna tog slut. De var inte många, men intensiva. Jag hatar att jag mår dåligt, att jag har problem. Avskyr tanken på att jag kommer att må dåligt ett långt tag till. Det jag hatar och avskyr mest är att det är på grund av MIG SJÄLV som det är så. Jag har haft så många chanser som jag inte har tagit, men nu ska jag ta chansen. Vad min inre röst än säger så ska jag LYSSNA PÅ och GÖRA SOM min behandlare säger. Vad han än säger så ska jag gå med på det. Han kan inte göra något åt mig, men han kan säga vad jag ska göra och jag kan välja om jag vill göra så eller inte. Nu har jag bestämt mig för att jag ska göra som han säger och därför finns det inte längre några valmöjligheter för mig. Ambivalensen och den inre rösten ska inte längre ha makten över mig.




Det jag skrivit nu gör att jag mår piss och får ångest, men det skiter jag i...

Vill bara tillägga att det inte är något fel på någon i Idungruppen, alla är jättegulliga, men allting kändes bara så jävla fel. Kanske för att jag är fel?!

Så äcklig, vidrig. Känner mig sämre än sämst. Vill inte vara här på Idun. Gruppen känns fel, alla tycker att jag har blivit tjock, jag är tjockare än de andra, orkar inte vara social. Fan, varför är det skit att leva? Kan det inte bara bli enklare? Hur kunde jag vara så dum att jag fick en ätstörning?

Det enda som gör att jag går hit till Idun är min behandlare. Känner att han motiverar mig varje samtal, att han lyssnar och peppar. Jag ska bli fri och slippa gå till det här jävla huset. Det kanske kommer att ta tid och det ger mig ÅNGEST bara att tänka på det, men det ska gå. Får dock inte lyssna på mina tankar, bara acceptera att de finns och sedan göra som jag vet att jag ska göra.

Längtar efter att dagen ska ta slut så att jag får åka hem. Vet inte vad jag ska göra hemma, men vill som sagt inte vara här. Som jag längtat hit och nu vill jag bara härifrån. Fast samtalen är värda tiden jag måste spendera här. Som sagt, jag ska bli fri, men jag behöver så jävla mycket hjälp.

...är jag bara trött och vill gråta. Pappa har köpt fel yoghurt, maten var inte den jag ville ha till middag, imorgon MÅSTE jag ha ost på mackorna till frukost, i veckan ska jag minst en gång (och alla veckor framöver inom den närmsta framtiden) äta en påse godis UTÖVER resten av schemat, jag känner mig fet, ful, äcklig och tråkig, jag är galet rädd för framtiden, rädd för nästa måltid...

Listan kan göras oändlig.

Hanna och jag gick inte på Fotografiska. Istället satte vi oss på Café Fåtöljen vid Slussen och pratade en lång stund. Min Hanna är verkligen bland det finaste jag "har". Idag fick hon mig att må så mycket bättre. Kände mig egentligt för trött för att träffa någon, men ångrar inte att jag valde att vänta på Hanna.

Chockade mig själv i natt och var vaken till tjugo i ett. Det är inte ofta jag är vaken så länge, speciellt inte när ångesten river i kroppen och jag bara vill fly. Ändå höll jag mig vaken för att läsa ut en bok. Trots min sena läggningstimma kunde jag inte sova längre än till sex imorse. Klamrade mig dock fast i sängen till halv åtta.

Nu sitter jag på tunnelbanan på väg till Idun. För tillfället mår jag illa av tanken på att jag ska trycka i mig så mycket mat idag. Att det ska vara så svårt att acceptera att jag behöver maten och att jag skulle må bra av att gå upp i vikt. Nej, jag ser bara scenarion där jag äter och äter och blir allt fetare. Känner ju skillnad bara från igår...

Trots molande ångest över dagen ser jag ändå fram emot eftermiddagen, då jag ska träffa Hanna. Vi ska på Fotografiska och kolla lite och sedan får vi väl se vad som händer. Saknar henne massor så det blir fint att ses. Det lyser upp min dag och gör att den känns lite lättare att gå igenom.

Jag hatar att jag har en kropp! Den är så jävla ful och ivägen och jag vill bara skära bort den.

Sjätte Idunveckan har nu tagit sin början och jag är inte utkastad. En ny tjej började och hon verkade trevlig.

Så himla skönt att vara tillbaka! Att få prata med min behandlare, att återigen få ta tag i min färd mot friheten. Hade verkligen stannat upp under sommarveckorna, men nu är det bara att köra på. Har en lång bit kvar att vandra och jag måste verkligen klara av att gå hela vägen. Jag VILL INTE vara fast i sjukdomens grepp längre. Vill bara glömma allt jag har samlat på mig under min tid som sjuk. Vartenda jävla kalorital, ångesttanke, tvångskontroll, matförbud, ALLTALLTALLT vill jag bara ha bort. Tänk att vara fri, att inte planera varenda dag så att den stämmer överens med hur jag vill äta.

Efter Idun träffade jag Jossan, som jag inte har träffat på evigheter. Vi satt nere vid Munkbroleden och pratade ett tag innan jag åkte hem. Väl hemma önskade jag väl lite att jag inte dröjt så med att komma hem eftersom pappa varit och handlat och missat en massa saker som jag ville ha. Aja, sådant är ju livet...

Och ångesten kommer smygandes, FY FAN VAD FET JAG ÄR.

Jag är ingen.

I ett försök att känna mig lite bättre, finare och fräschare har jag nu duschat (massa schampoo, balsam, rakning av benen, massa duschkräm med kokosnötdoft från The Body Shop, ansiktstvätt och till slut kroppspeeling, också den kokosnötdoftande, ingick i den duschningen). Efter duschen blev det insmörjning med glittrigt body butter (kokosnöt såklart). Nu har jag dessutom kladdat på en ansiktsmask i hela ansiktet och på halsen. Känns faktiskt något bättre. Tycker om att känna mig fräsch och fixad. På något sätt gör det att jag känner mig mer redo att möta morgondagens prövningar.

Känner den välbekanta domedagsmaskinångesten vakna till liv inom mig. Den har legat och grott nu i några dagar, men idag har den verkligen tagit fart. Hela jag bara växer och växer och vartenda jävla mål mat känns som ett mål för mycket.

Det regnar. Hann i alla fall gå en promenad innan det började regna ordentligt. Skönt det eftersom jag skulle ha suttit som på nålar resten av dagen annars. Hoppas att det blir uppehåll så att jag hinner ut en gång till innan mamma och pappa kommer hem.

Var på bio med Bisse igår. Vi såg Bridesmaids. Tyckte att den var ganska jobbig, det gick bara dåligt för huvudpersonen och det löste sig aldrig ordentligt i slutet heller. Nej, en komedi måste ha fler toppar än vad Bridesmaids hade tycker jag. Trodde liksom att jag skulle bli glad av den, men det var snarare tvärtom.

Kom hem vid nio och smällde i mig all kvällsmat i ganska tät följd innan jag kröp ner i sängen. Vaknade en halvtimme senare och upptäckte att bror min hade bjudit hem folk som väsnades. Somnade om igen och sov gott till klockan halv sex då jag återigen hörde skränande tonårsröster. Bror med vänner hade återvänt. Skällde lite på Gustaf innan jag gick och försökte sova igen. Nu har jag en hel drös med Gustafs kompisar sovandes här hemma, haha.


New York, en stad att återvända till.

Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan.

Hur gör man för att bli betydelsefull?

Jag trodde att det fanns några som tyckte om mig, som tyckte att jag var speciell. I mina tankar var det en sanning som gjorde att livet blev lite ljusare och enklare att leva. Varje gång telefonen plingade till, varje gång jag såg dem le mot mig, blev jag lurad. Fan att jag är så jävla dum. Jag betyder ju ingenting, är ingen och kommer aldrig att bli någon. Det finns alltid någon som är roligare, smartare, finare, duktigare, mer förtroendeingivande, mindre jobbig. Någon som är en bättre vän än vad jag är.

Jag vill inte vara sjuk längre.
Jag vill inte ha kontrollbehov längre.
Jag vill inte har det såhär längre.
Jag vill inte vara jag längre.

Har mest varit hemma idag. Blev en sväng till Lidingö Centrum för att hyra film (Black Swan) och för att köpa ansiktsmasker. Provade en ansiktsmask i början av sommaren och jag tyckte det var mysigt och att huden kändes fräsch efteråt så jag tänkte att nu när vardagen börjar närma sig igen kanske jag skulle satsa på något som kan lyxa till mina söndagskvällar. Hade tagit cykeln till Centrum så när jag var klar cyklade jag hem igen.

Efter det har jag inte gjort särskilt mycket. Varit rastlös, solat, läst... Om ett tag ska jag börja laga middag till mig och bror. Eftersom mamma och pappa är borta så är det han och jag som får stå för att fixa mat till oss själva. Hade gärna sluppit laga åt Gustaf också, men mamma och pappa tyckte att vi skulle göra så och jag hade inga bra argument för att säga emot,

Jaa, efter middagen tänkte jag gå en promenad till eftersom jag har varit så inaktiv idag och föregående dagar. Mår verkligen inte bra och känner mig rastlös ända in i själen. Det är så jävla jobbigt. Skulle helst vilja sova hela dagarna, men kan inte. Får kämpa för att sova till tio (okej, det är ganska sent, men jag vill inte kliva upp alls). När jag sover drömmer jag visserligen, men drömmarna är i alla fall inte samma sak som verkligheten. Till och med mardrömmarna jag har är nog bättre än min verklighet.

Nu motsäger jag mig själv väldigt mycket känner jag, jag vill vara aktiv och jag vill sova. Problemet är att sova är okej, men så fort jag kliver upp kommer behovet av att göra något över mig. Det är inte okej att sitta stilla i solen, att äta, att ta det lugnt, att äta, att bara vara... Nej, antingen vill jag göra aktiva saker eller så vill jag inte göra något alls.

Hemma i Stockholm igen. Kom hem igår eftermiddag efter en hel dag i bilen. Firade pappa med familjen på kvällen eftersom mamma och Gustaf inte var med i måndags. Hade tänkt gå en sväng också, men det hann bli så sent att det inte kändes riktigt rätt.

Idag händer det inget särskilt. Mamma och pappa ska ner i västkusten i eftermiddag och jag och Gustaf blir ensamma hemma hela helgen. I vilket fall som helst klev jag upp ganska sent, åt frukost och gick sedan en promenad. Dessutom har jag städat kaninburen. Nu ska jag alldeles strax gå ut och sola i min fina bikini som jag köpte i USA. Försöker att sola bort sträcken från min gamla bikini, vilket inte är helt enkelt.

Känns faktiskt okej att vara hemma. Trodde att det skulle vara jobbigare, men jag tror att tanken på att mamma och pappa inte ska vara hemma hjälper lite. Orkar inte med deras granskande blickar. Speciellt skönt är det att slippa mamma för hon är på mig hela tiden. Jag vet att hon bara vill mitt bästa, men jag önskar att hon kunde bestämma sig för om hon ska bry sig helt eller inte alls.

Känner för att träffa någon idag, men vet inte vem jag ska höra av mig till. Känns inte direkt som att någon vill vara med mig så jag skiter hellre i det än blir besviken. Dessutom känns det inte som att jag har kontroll när jag är med andra och det är så himla jobbigt. Jag vill ha kontroll och jag hatar det, men jag kan inte släppa den. En sak vet jag och det är att jag behöver Idun nästa vecka!

Jag är så rädd för att vakna att jag inte vill somna.

Tillbringat ännu en dag här på Frösön. Vaknade vid halv åtta imorse, men kände inte för att kliva upp så jag låg kvar i sängen ett tag till. Somnade om och sov till halv tio. Traskade upp från poolhuset där jag sovit till stora huset och åt frukost i min ensamhet. Har verkligen längtat efter att få äta frukost (eller någon annan måltid) ensam. Var evigheter sedan jag gjorde det känns det som.

Pappa och Patrik (pappas kusin) var iväg på morgonen, men de kom tillbaka vid elva. Satt och pratade ett tag med dem innan vi (pappa, jag och Patrik) åkte båt in till Östersunds City för lunch. Härligt att åka båt! Blev lunch på Brunkullan och sedan shopping på Rut m.fl., en klädaffär som Patrik och hans fru äger. Blev lite fina plagg och nu känns min garderob väldigt uppdaterad. Far och kusin köpte glass innan vi gick tillbaka till båten och åkte hem igen.

Eftermiddagen spenderades på terassen här, först med solen som sällskap och sedan regnet. Pratade med Patriks fru medan pappa, Patrik och några andra åkte vattenskidor. Var en ganska skön eftermiddag och kväll som fick mig att må liiite bättre.

Nu på kvällen har jag hängt vid datorn och så har jag läst. Funderar på att ta en promenad, men vet inte vart jag ska gå. Hittar inte här direkt och vet inga bra promenadslingor. Skulle dock känns bra att gå lite eftersom jag inte gjorde det på ett tag. Blir så rastlös när jag inte får röra på mig.

Imorgon styr pappa och jag kosan hemåt någon gång på förmiddagen. Vill inte riktigt åka hem för jag har inget att se fram emot. Eller, ska träffa Bisse på lördag, men i övrigt känns det mest bara jobbigt att åka hem. Samtidigt vill jag inte vara kvar här heller... Vet inte riktigt vad jag vill. Önskar att livet just nu skulle gå i fast forward. Får se hur Idunveckan blir. Samtal med min behandlare blir topp. Pratade lite med pappa idag och bara det gjorde att allting kändes lite lättare. Att då få prata varje dag en hel vecka tror jag skulle hjälpa stort.

Veckan efter Idun börjar jag som sagt plugga igen och jag ser, för tillfället, faktiskt fram emot det. Kommer att bli skönt att ha något att göra som fyller upp veckorna lite och ger dem struktur. Orkar inte bara sväva omkring i vakuum längre.

Försöker, i huvudet, beskriva hur jag känner mig, men det går inte. Känner mig typ tung och trög och fast i tiden. Ingenting nytt händer, inga förändringar, inga framsteg. Allt känns bara dött. Vill komma någonstans, vill komma vidare i livet, men jag vågar inte. Fy fan vad feg jag är. Har verkligen ingenting att förlora, men varje gång jag funderar på att ge upp det liv jag har nu känns det som att jag krampaktigt måste hålla fast vi det.

Jag har det fint med pappa. Idag klev vi upp vid halv tio, åt frukost, stängde stugan och satte oss i bilen för en tur över fjället till Östersund. Här i Östersund har vi legat vid en pool och solat och pratat med pappas kusin och hans fru. Ett tag kändes det faktiskt helt okej. Visst, jag känner mig lat, men det kanske (KANSKE) kan få vara värt det för en dag.

Dock har livet kommit ikapp mig. Jag är bortglömd. Visst, för tillfället finns det ju ingen möjlighet att träffa mig, men jag önskar att någon kunde höra av sig och fråga när jag kommer hem. Ska vara ensam hemma i helgen och hade verkligen sett fram emot att kunna vara med lite kompisar i lugn och ro, men nu vet jag ingen som jag orkar ta kontakt med. Jag vill inte vara den som alltid hör av mig först för då känns det bara som att det är JAG som vill ses, inte den andra.

Nej, jag är ful, fet, äcklig och tråkig. Jag är ingenting att ha. Tydligen är jag så värdelös för alla jag känner att det inte ens är någon idé att höra av sig till mig. Jag tror hela tiden att jag hittar någon som faktiskt tycker om MIG, men varje gång blir jag besviken när det visar sig att så inte var fallet. När det visar sig att det alltid finns så många som är så mycket bättre

Tårarna tränger sig på från ögonvrårna och jag vill helst bara krypa ner i sängen och sova. Vill ha Idunvecka så att jag får prata med min behandlare. Ser inte fram emot att få träffa resten av gruppen eftersom jag ingenting är för dem, men det ska bli så bra att få prata ordentligt. Finns så mycket som jag har fått hålla inom mig hela sommaren. Mamma och pappa vill inte höra längre och mina kompisar vill jag inte tynga ner mer än nödvändigt.

Livet är fan skit, till och med när solen skiner. Har ingen lust att vara här i Östersund för det är bara jobbigt att vara gäst. Jag är ingen och kommer aldrig att bli någon.

Gissa vem som fortfarande är vaken?! Har haft en lugn dag med far min uppe i stugan. Började med skönsång för pappa eftersom han fyllde år. Sedan frukost innan vi fortsatte ta bort kitt från fönster. Eftersom en glasruta gått sönder åkte vi ner till dalen för att hitta en glasmästare. En sådan fanns inte så pappa och jag fick åka upp till stugan igen och fixa en ny glasruta själva (vilket vi lyckades med, konstigt nog...).

Därefter var det dags att börja kitta. Hann några rutor innan lunch och resten efter. Trötta blev vi och när vi var klara gick vi in. Jag tänkte läsa Damernas Värld, men Linnea ringde så jag pratade med henne istället. Pappa somnade. När jag och Linnea lagt på ringde jag upprepade gånger till Fjällnäs Högfjällshotell för att fråga om jag och pappa kunde äta middag på deras restaurang ikväll. Tredje gången fick jag svar och vid halv åtta infann vi (jag och pappa) oss på hotellet för att inta en trevlig middag.

Blev att vi satt där ganska länge. När vi väl kom hem igen tittade vi på Avatar. Pappa hade aldrig sett den förut, men han tyckte att den var riktigt bra. Hoppas verkligen att han tyckte att han fick en okej födelsedag, trots att det bara var jag och han.

Imorgon (egentligen idag) styr vi vår färd vidare till Östersund och pappas kusin och hans familj. Det blir nog trevligt!

Nu ska jag försöka sova.

Jag är en prickigkorv!