Lite si och lite så
Tillbringat ännu en dag här på Frösön. Vaknade vid halv åtta imorse, men kände inte för att kliva upp så jag låg kvar i sängen ett tag till. Somnade om och sov till halv tio. Traskade upp från poolhuset där jag sovit till stora huset och åt frukost i min ensamhet. Har verkligen längtat efter att få äta frukost (eller någon annan måltid) ensam. Var evigheter sedan jag gjorde det känns det som.
Pappa och Patrik (pappas kusin) var iväg på morgonen, men de kom tillbaka vid elva. Satt och pratade ett tag med dem innan vi (pappa, jag och Patrik) åkte båt in till Östersunds City för lunch. Härligt att åka båt! Blev lunch på Brunkullan och sedan shopping på Rut m.fl., en klädaffär som Patrik och hans fru äger. Blev lite fina plagg och nu känns min garderob väldigt uppdaterad. Far och kusin köpte glass innan vi gick tillbaka till båten och åkte hem igen.
Eftermiddagen spenderades på terassen här, först med solen som sällskap och sedan regnet. Pratade med Patriks fru medan pappa, Patrik och några andra åkte vattenskidor. Var en ganska skön eftermiddag och kväll som fick mig att må liiite bättre.
Nu på kvällen har jag hängt vid datorn och så har jag läst. Funderar på att ta en promenad, men vet inte vart jag ska gå. Hittar inte här direkt och vet inga bra promenadslingor. Skulle dock känns bra att gå lite eftersom jag inte gjorde det på ett tag. Blir så rastlös när jag inte får röra på mig.
Imorgon styr pappa och jag kosan hemåt någon gång på förmiddagen. Vill inte riktigt åka hem för jag har inget att se fram emot. Eller, ska träffa Bisse på lördag, men i övrigt känns det mest bara jobbigt att åka hem. Samtidigt vill jag inte vara kvar här heller... Vet inte riktigt vad jag vill. Önskar att livet just nu skulle gå i fast forward. Får se hur Idunveckan blir. Samtal med min behandlare blir topp. Pratade lite med pappa idag och bara det gjorde att allting kändes lite lättare. Att då få prata varje dag en hel vecka tror jag skulle hjälpa stort.
Veckan efter Idun börjar jag som sagt plugga igen och jag ser, för tillfället, faktiskt fram emot det. Kommer att bli skönt att ha något att göra som fyller upp veckorna lite och ger dem struktur. Orkar inte bara sväva omkring i vakuum längre.
Försöker, i huvudet, beskriva hur jag känner mig, men det går inte. Känner mig typ tung och trög och fast i tiden. Ingenting nytt händer, inga förändringar, inga framsteg. Allt känns bara dött. Vill komma någonstans, vill komma vidare i livet, men jag vågar inte. Fy fan vad feg jag är. Har verkligen ingenting att förlora, men varje gång jag funderar på att ge upp det liv jag har nu känns det som att jag krampaktigt måste hålla fast vi det.
Pappa och Patrik (pappas kusin) var iväg på morgonen, men de kom tillbaka vid elva. Satt och pratade ett tag med dem innan vi (pappa, jag och Patrik) åkte båt in till Östersunds City för lunch. Härligt att åka båt! Blev lunch på Brunkullan och sedan shopping på Rut m.fl., en klädaffär som Patrik och hans fru äger. Blev lite fina plagg och nu känns min garderob väldigt uppdaterad. Far och kusin köpte glass innan vi gick tillbaka till båten och åkte hem igen.
Eftermiddagen spenderades på terassen här, först med solen som sällskap och sedan regnet. Pratade med Patriks fru medan pappa, Patrik och några andra åkte vattenskidor. Var en ganska skön eftermiddag och kväll som fick mig att må liiite bättre.
Nu på kvällen har jag hängt vid datorn och så har jag läst. Funderar på att ta en promenad, men vet inte vart jag ska gå. Hittar inte här direkt och vet inga bra promenadslingor. Skulle dock känns bra att gå lite eftersom jag inte gjorde det på ett tag. Blir så rastlös när jag inte får röra på mig.
Imorgon styr pappa och jag kosan hemåt någon gång på förmiddagen. Vill inte riktigt åka hem för jag har inget att se fram emot. Eller, ska träffa Bisse på lördag, men i övrigt känns det mest bara jobbigt att åka hem. Samtidigt vill jag inte vara kvar här heller... Vet inte riktigt vad jag vill. Önskar att livet just nu skulle gå i fast forward. Får se hur Idunveckan blir. Samtal med min behandlare blir topp. Pratade lite med pappa idag och bara det gjorde att allting kändes lite lättare. Att då få prata varje dag en hel vecka tror jag skulle hjälpa stort.
Veckan efter Idun börjar jag som sagt plugga igen och jag ser, för tillfället, faktiskt fram emot det. Kommer att bli skönt att ha något att göra som fyller upp veckorna lite och ger dem struktur. Orkar inte bara sväva omkring i vakuum längre.
Försöker, i huvudet, beskriva hur jag känner mig, men det går inte. Känner mig typ tung och trög och fast i tiden. Ingenting nytt händer, inga förändringar, inga framsteg. Allt känns bara dött. Vill komma någonstans, vill komma vidare i livet, men jag vågar inte. Fy fan vad feg jag är. Har verkligen ingenting att förlora, men varje gång jag funderar på att ge upp det liv jag har nu känns det som att jag krampaktigt måste hålla fast vi det.
Kommentarer
Trackback
