Becka.

Vet ni? Jag är livrädd för att jag inte ska vara ätstörd längre. Tänk att vara helt normal, äta allt, vara normalviktig, inte bry sig OM vikten, inte ha kontrollbehov. Det skrämmer mig något ofantligt. Det läskigaste av allt är att jag känner att den dagen börjar närma sig. Dagen, eller dagarna snarare, då jag inte längre kommer att kunna säga att jag är sjuk. Känns så himla fel att ens tänka tanken, att släppa in tanken, för det är ju JAG att vara ätstörd. Det är JAG som alltid ska tjafsa om mat och vikt. JAG som skriver, tänker och är ätstörning.

För många är det nog en konstig tanke, att vara rädd för att bli fri, men för mig känns den inte främmande. För bara en liten stund sedan läste jag om en tjej som blivit diagnosfri. Jag gläds för hennes skull, samtidigt som jag undrar hur hon gjort, hur det kunde gå så fort och dessutom skrattar jag lite skadeglatt inom mig. Jag kan hålla kvar ätstörningen, det kunde inte hon. Hela den här sjukdomen är en tävling och jag vill vinna. Jag har egentligen redan förlorat, men för att inte förlora ALLT så är jag rädd för att bli fri. Så länge jag håller fast vid sjukdomen med för mycket speglande och kontrollerande, med att inte äta allt, så har jag inte förlorat totalt.

Nu tycker ni säkert att jag är jättedum som känner såhär, men så är det. Jag är räddräddrädd för friheten, för att bli någon annan. Är rädd för att tappa kontrollen, för att behöva orka med. Det är dumt av mig att hålla fast ätstörningen bara för det, men nu gör jag det. Rädsla är en stark känsla som kan driva en människa till mycket.

Nu ska jag gå till Centrum för att fixa lite saker innan jag möter upp fina Hanna.