Becka.

Hatar att det har blivit värre i huvudet under sommaren. För varje vecka som gått har fler och fler av de gamla tankarna vaknat till liv. Kontrollbehovet har vuxit sig allt större och behovet av mat minskat, hungern har börjat dö. Jag klarar mig utan, behöver inte mat. Allt skulle bli så mycket bättre om jag inte åt. Trots det försöker jag i alla fall hålla fast vid sex mål om dagen, inte för att det hjälper vidare värst när tankarna slår och hittar andra vägar för att slippa.

Samtidigt finns tanken där "men hur ska jag kunna gå klart skolan om jag inte tar tag i det här?". Jag vet ju vad jag borde göra, men gör det inte. Har ingen som helst ursäkt till varför jag inte gör exakt som jag ska. Egentligen är det ju så enkelt, det är bara att äta precis så som de säger. Ändå vågar jag inte. Jag fegar ur varje dag och fortsätter att lyssna på orden som ekar i huvudet.

Imorgon är det ju Idun igen och det jag är mest rädd för att att jag ska ha gått upp i vikt och att de ska kasta ut mig. Tänk om jag inte får gå kvar eftersom jag inte följt schemat ordentligt? Vad skulle mamma och pappa säga, hur långt ner i träsket skulle jag då inte sjunka? På de sex veckor som har gått sedan den senaste Idunveckan har mina tankar återigen blivit helt fixerade vid mat. Visst var de fixerade innan uppehållet, men nu...

Nej, jag vet inte vart jag vill komma med det här. Skräcken hotar i alla fall att ta över, sängen och sömnen lockar. Önskar att jag kunde sova lika mycket som jag gjorde i höstas när energin aldrig fanns där. Då kunde jag gå och lägga mig klockan sju och sova tolv, tretton timmar i sträck. Jag mår illa och är livrädd för livet. Måste jag leva?

Reach