Becka.

Jag har det fint med pappa. Idag klev vi upp vid halv tio, åt frukost, stängde stugan och satte oss i bilen för en tur över fjället till Östersund. Här i Östersund har vi legat vid en pool och solat och pratat med pappas kusin och hans fru. Ett tag kändes det faktiskt helt okej. Visst, jag känner mig lat, men det kanske (KANSKE) kan få vara värt det för en dag.

Dock har livet kommit ikapp mig. Jag är bortglömd. Visst, för tillfället finns det ju ingen möjlighet att träffa mig, men jag önskar att någon kunde höra av sig och fråga när jag kommer hem. Ska vara ensam hemma i helgen och hade verkligen sett fram emot att kunna vara med lite kompisar i lugn och ro, men nu vet jag ingen som jag orkar ta kontakt med. Jag vill inte vara den som alltid hör av mig först för då känns det bara som att det är JAG som vill ses, inte den andra.

Nej, jag är ful, fet, äcklig och tråkig. Jag är ingenting att ha. Tydligen är jag så värdelös för alla jag känner att det inte ens är någon idé att höra av sig till mig. Jag tror hela tiden att jag hittar någon som faktiskt tycker om MIG, men varje gång blir jag besviken när det visar sig att så inte var fallet. När det visar sig att det alltid finns så många som är så mycket bättre

Tårarna tränger sig på från ögonvrårna och jag vill helst bara krypa ner i sängen och sova. Vill ha Idunvecka så att jag får prata med min behandlare. Ser inte fram emot att få träffa resten av gruppen eftersom jag ingenting är för dem, men det ska bli så bra att få prata ordentligt. Finns så mycket som jag har fått hålla inom mig hela sommaren. Mamma och pappa vill inte höra längre och mina kompisar vill jag inte tynga ner mer än nödvändigt.

Livet är fan skit, till och med när solen skiner. Har ingen lust att vara här i Östersund för det är bara jobbigt att vara gäst. Jag är ingen och kommer aldrig att bli någon.