Becka.

Jag vill inte, vill inte se ut såhär. Vill inte att min kropp ska kännas på det här sättet. Tänker med fasa på alla de dagar jag har kvar i livet, alla de dagar jag måste äta och stå ut med att ha en sådan här kropp. Känner en förtvivlan inom mig, en hopplöshet. Allt som hackar och slår, allt som hatar inuti. Det blir aldrig tyst.

Kan bara inte acceptera att jag håller på att bli friskare. Jag äter, får inte panikångest av det. Jag går upp i vikt, tvingar inte mig själv genast att gå ner i vikt. Det är friskhetstecken, men de ger mig endast skuldkänslor och sorg. Ja, jag sörjer att jag sakta men säkert håller på att ta livet av den sjuka delen inom mig. Sörjer det mer än vad många kan förstå och tro.

Just nu vill jag inte bli frisk. Orkar inte med tanken på ett liv utan att vara sjuk. Ändå fortsätter jag att kämpa mot ett sådant liv för jag har egentligen inget annat val. Jag menar, vad skulle jag göra om jag inte såg till att jobba mot det friska? Ingen skulle acceptera att jag gav upp. Det är bara att fortsätta i all oändlighet tills den dagen kommer då jag faktiskt vill och kanske inte ens tänker att det är en kamp.

Jag önskar att det var enklare att bara vara. Önskar att jag aldrig hade gett mig in i den här världen. Vad är det jag hatar hos mig själv så mycket att jag vill utplåna mitt jag totalt? Varför vill jag hellre vara en sjukdom än en individ? Det är ju något som lockar eftersom jag längtar tillbaka. Önskar att jag bara ville och kunde gå framåt utan att se bakåt.

Känner skräck inför morgondagen. Vill till Idun, vill inte till Idun. TRE nya, ett möte med domedagsmaskinen. Den kommer att döda mig, skratta åt mig, glädjas åt att se mig ligga på marken. Jag hatar att jag bryr mig, hatar att siffrorna ständigt ekar i mitt huvud.