Becka.

Hade tänkt sova till nu (cirka klockan tio) idag, men vaknade av att resten familjen var vaken och gjorde sig i ordning. Försökte somna om, men hade blivit så pigg att jag inte kunde så jag klev upp vid kvart över åtta istället. Blev en mycket tidigare morgon än vad jag hade tänkt alltså så nu är jag redo för dagens pluggande. Måste försöka skriva mitt svenska b-tal... Det går ju inte direkt strålande kan jag tala om.

Annars händer det inte så jättemycket idag. Måste handla lite, mamma och pappa har åkt till fjälls, Johanna kommer hit ikväll och vi ska ha lite mys. Känns som att dagen kommer bli outhärdligt lång eftersom jag klev upp så tidigt, men det beror väl på hur mycket tid det tar att skriva det jävla talet.

Känner fortfarande hur känslorna attackerar mig. Orkar egentligen inte med dem, men vad ska man göra när det aldrig försvinner? Det funkar inte att dra täcket över huvudet och ignorera livet eftersom det pågår hela tiden. Klockan går, ibland snabbt och ibland långsamt, men den går alltid, precis som livet. Önskar verkligen att jag inte fanns för allting skulle vara så mycket lättare i sådana fall. Eller så önskar jag att jag hade ett enkelt liv, att jag hade gått ut gymnasiet nu och att jag aldrig, aldrig, aldrig hade blivit sjuk.