Utlopp?
Jag vet inte vad jag ska skriva för jag har redan skrivit allt jag känner. Det förändras inte, jag tänker samma saker. Gång på gång ekar orden om hur tjock jag är, hur ful jag är, hur äckligt det är att jag inte ser ut som jag gjorde förut. Nej visst, jag såg inte att jag var smal då heller, men jag såg fan så mycket smalare ut då än vad jag gör nu. Kanske ser jag inte ens gigantisk ut nu, men jag ser absolut inte ut som jag vill. Inte heller känns jag som jag vill kännas. Jag vill inte känna att det är mjukt och fettigt när jag känner på min kropp, jag vill att det ska vara hårt och benigt. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om det för JAG VILL HA DET SÅ.
Alla känslor blir för varje dag som går bara värre och värre. Ständigt mår jag sämre, varje dag är ett steg närmare botten rent psykiskt. Vet inte vad jag ska göra av alla de känslor som attackerar mig. Det känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån dem eftersom varje kilo som sätter sig på min kropp gör känslorna värre. Just nu ägnar jag större delen av min ensamma tid åt att gråta, men det hjälper inte. Tårarna lättar inte upp som de brukar göra, utan de bara rinner för att sedan ta stopp. Helst av allt skulle jag vilja slå något sönder och samman. Jag skulle vilja slänga allt porslin och alla glas i våra köksskåp i golvet och hoppas på skärvorna, skulle vilja slänga datorn ut genom fönstret och riva alla mina kläder till tygskräp.
Det finns så mycket självhat inom mig. Så mycket som bara vill ut. Jag hatar att jag hatar mig själv och det gör att jag hatar mig själv ännu mer. Känner mig så värdelös, patetisk och egoistisk. Ni kan inte förstå hur mycket jag avskyr den jag är. Att avsky både sin kropp och sin själ, att avsky allt som alltid är med en. Det spelar ingen roll vad andra säger, tycker, tänker för jag hatar mig själv ändå. Det är min egen åsikt om mig själv och vad någon annan än säger så är det fortfarande min åsikt.
Jag vill få utlopp för mina känslor. Vill att de ska försvinna och att allt ska bli bra. Vet att det inte går snabbt att ändra hela sin självbild, men om jag ändå kunde märka en positiv förändring. Istället fyllas jag av känslor som inte går att beskriva, känslor som gör så ont. Det är som om något ville spränga mig inifrån i tusen bitar. Varje gång jag ser mig själv i en spegel vill jag bara skrika. Utsidan speglar insidan och jag ser något groteskt i dem båda.
Alla känslor blir för varje dag som går bara värre och värre. Ständigt mår jag sämre, varje dag är ett steg närmare botten rent psykiskt. Vet inte vad jag ska göra av alla de känslor som attackerar mig. Det känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån dem eftersom varje kilo som sätter sig på min kropp gör känslorna värre. Just nu ägnar jag större delen av min ensamma tid åt att gråta, men det hjälper inte. Tårarna lättar inte upp som de brukar göra, utan de bara rinner för att sedan ta stopp. Helst av allt skulle jag vilja slå något sönder och samman. Jag skulle vilja slänga allt porslin och alla glas i våra köksskåp i golvet och hoppas på skärvorna, skulle vilja slänga datorn ut genom fönstret och riva alla mina kläder till tygskräp.
Det finns så mycket självhat inom mig. Så mycket som bara vill ut. Jag hatar att jag hatar mig själv och det gör att jag hatar mig själv ännu mer. Känner mig så värdelös, patetisk och egoistisk. Ni kan inte förstå hur mycket jag avskyr den jag är. Att avsky både sin kropp och sin själ, att avsky allt som alltid är med en. Det spelar ingen roll vad andra säger, tycker, tänker för jag hatar mig själv ändå. Det är min egen åsikt om mig själv och vad någon annan än säger så är det fortfarande min åsikt.
Jag vill få utlopp för mina känslor. Vill att de ska försvinna och att allt ska bli bra. Vet att det inte går snabbt att ändra hela sin självbild, men om jag ändå kunde märka en positiv förändring. Istället fyllas jag av känslor som inte går att beskriva, känslor som gör så ont. Det är som om något ville spränga mig inifrån i tusen bitar. Varje gång jag ser mig själv i en spegel vill jag bara skrika. Utsidan speglar insidan och jag ser något groteskt i dem båda.
Kommentarer
Trackback
