Becka.

Jag orkar inte, orkar inte vara begränsad, orkar inte bryta mot alla mina regler. En hel söndag ska jag få att gå utan att ha något annat att göra än att plugga. Orkar dessutom inte plugga heller. Vill bara gå och lägga mig igen, trots att jag har sovit klart. Känner mig så nere, så fylld av sorg. Vet fan inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när allting man vill göra gör att man får ångest?

Önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig, som kunde dra upp mig ur det svarta hål jag har trillat ner i. Känns inte som att jag är värd att dras upp ur hålet, men jag önskar att jag var det. Önskar att någon kunde se bakom fasaden och se mörkret inuti mig. Istället slåss jag ensam mot det och förlorar, för jag har inte en chans. Varje gång jag försöker resa mig upp trycker det ner mig igen och jag blir svagare och svagare.

Hatar att jag känner såhär. Avskyr att det aldrig blir bättre. Jag vill ju må bra, vill ha ett bra liv, vill känna mig värdefull, men jag hittar ju inte hur man gör. Känner mest att jag vill fly tillbaka till svälten eftersom den är enkel. Visserligen stannar mörkret kvar, men jag får ändå en riktning. När jag svälter mig vet jag vart jag är på väg och jag har ett tydligt mål. Nu är mitt mål något jag inte kan se, inte ens förnimma. Jag trevar bara i mörkret och tycker ständigt att det kolmörka blir ännu mörkare.

Jag förstår inte hur jag ska orka leva ett helt liv såhär. Förstår bara inte hur jag ska finna meningen. Att vakna på morgonen är en plåga, men jag gör det i alla fall. Det finns inget annat att göra än att tvinga mig själv att fortsätta sätta den ena foten framför det andra. Hela jävla tiden ska man tvinga sig själv och hoppas på att det blir bra. Jag vet att jag aldrig får sluta att hoppas, men just nu känns det bara så hopplöst. Kanske är jag förlorad till mörkret?