Becka.

Var på danspasset på Friskis Lidingö med mamma nu på kvällen. Vi kom in, satte oss och väntade på att passet skulle börja och BAM så stod det en supersmal tjej där och skulle gå på passet. Fanfanfan, försökte att inte titta, men kunde inte låta bli. Avundsjukan brände inom mig och trots mammas hårde ord om hennes utseende kunde jag inte låta bli att önska att hon och jag kunde byta kropp. Mamma mumlade om att "ja, det var sådär äcklig du såg ut" och det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag ville se ut om henne.

Jag vet verkligen inte vad det är fel på mig, varför kan jag inte se att det ser äckligt ut? Varför kunde jag inte ens tycka att den där supersmala tjejen var tillräckligt smal? Jag tänkte liksom "jaha, såg jag ut så, då var jag ju inte alls jättesupermager". Vad fan är det för fel på mitt huvud, på mina tankar och på min syn på hur en människokropp ska se ut? Visst, jag ser massor med smala människor varje dag som ser friska ut och jag tycker att alla på Idun är fina och smala, men så fort det kommer till riktigt smala ser jag bara att jag 1. vill se ut så 2. måste vara ännu smalare för det är inte tillräckligt smalt.

Nej, jag är trött på mig själv och min sjukdom. Jag vill bli smalare än smal och jag vill samtidigt bara slippa allt som har med sjukdomen att göra. Helst av allt vill jag inte vara jag, men det funkar ju inte riktigt så. Nu är jag den jag är och då får jag väl försöka göra något vettigt av det. Eller, ja, jag vet faktiskt inte. Åh, jag orkar inte med mina tankar, mitt liv. Snälla låt allting bara bli bra, låt alla smala människor vara "normalt" smala och låt mig aldrig mer höra ordet anorexi.