Virrvarr
Känner mig helt borta i huvudet idag. VILL INTE gå till skolan och plugga matte i tre och en halv timme. Trivs med att bara gå runt hemma. Trots rastlösheten känns det skönt. Vågar fan knappt gå till skolan. Gick upp så mycket i vikt förra veckan att alla kommer att skratta åt mig. Skratta och skratta och tycka att jag är den tjockast människan i hela världen. Jag hatar att träffa folk jag inte känner särskilt bra.
Just nu orkar jag inte må bra. Trivs med att gräva ner mig i mitt deppiga huvud. I skolan kommer jag att behöva smila upp mig, verka trevlig och social. Jag förstår inte att jag kan förändra mig själv så mycket när jag kommer till skolan. Att jag är så bra på att låtsas vara någon annan, någon glad. För jag är inte glad, fan heller. Jag är ju RÄDD för att vara glad, för att överhuvudtaget tillåta mig att känna glädje.
Jag vill inte ha något liv. Vill tillbaka till svältvärlden där allting är enkelt, där jag bara kan tänka på mat och på mig själv. Orkar inte med krångliga relationer som jag inte förstår något av. Spelet mellan människor, jag förstår det inte. Har aldrig känt mig så långt borta, men ändå så jävla nära, livet som nu. Är nära eftersom det knackar på dörren, långt borta eftersom jag VILL ta avstånd ifrån det.
Behöver någon att prata med, någon som jag vågar vara ärlig mot. Just nu är jag inte ärlig mot någon förutom mig själv, men det är så jobbigt att bära alla tankar inuti alldeles ensam. Fan att jag ska gå till skolan, att jag måste gå i skolan. Fan att jag gick med på att bli inlagd i höstas och hoppade av skolan. TÄNK OM jag hade gått ut i somras, vad mycket enklare det skulle ha varit då.
Alldeles strax ska jag äta lunch. Ska ju till skolan, trots att jag inte vill. Missade ju så mycket förra veckan så om jag skiter i skolan nu skulle det vara en katastrof. Alltså, matte idag och på onsdag, svenska och foto imorgon och på torsdag. Är i alla fall näst sista veckan med de här kurserna nu, sedan ska jag läsa tre nya. Måste försöka rycka upp mig, smila upp mig till skolan.
Saknar mig Hanna, har inte träffat henne på två veckor! Och jag saknar London och tiden som var då, då när jag var sjuk.
Just nu orkar jag inte må bra. Trivs med att gräva ner mig i mitt deppiga huvud. I skolan kommer jag att behöva smila upp mig, verka trevlig och social. Jag förstår inte att jag kan förändra mig själv så mycket när jag kommer till skolan. Att jag är så bra på att låtsas vara någon annan, någon glad. För jag är inte glad, fan heller. Jag är ju RÄDD för att vara glad, för att överhuvudtaget tillåta mig att känna glädje.
Jag vill inte ha något liv. Vill tillbaka till svältvärlden där allting är enkelt, där jag bara kan tänka på mat och på mig själv. Orkar inte med krångliga relationer som jag inte förstår något av. Spelet mellan människor, jag förstår det inte. Har aldrig känt mig så långt borta, men ändå så jävla nära, livet som nu. Är nära eftersom det knackar på dörren, långt borta eftersom jag VILL ta avstånd ifrån det.
Behöver någon att prata med, någon som jag vågar vara ärlig mot. Just nu är jag inte ärlig mot någon förutom mig själv, men det är så jobbigt att bära alla tankar inuti alldeles ensam. Fan att jag ska gå till skolan, att jag måste gå i skolan. Fan att jag gick med på att bli inlagd i höstas och hoppade av skolan. TÄNK OM jag hade gått ut i somras, vad mycket enklare det skulle ha varit då.
Alldeles strax ska jag äta lunch. Ska ju till skolan, trots att jag inte vill. Missade ju så mycket förra veckan så om jag skiter i skolan nu skulle det vara en katastrof. Alltså, matte idag och på onsdag, svenska och foto imorgon och på torsdag. Är i alla fall näst sista veckan med de här kurserna nu, sedan ska jag läsa tre nya. Måste försöka rycka upp mig, smila upp mig till skolan.
Saknar mig Hanna, har inte träffat henne på två veckor! Och jag saknar London och tiden som var då, då när jag var sjuk.
Kommentarer
Trackback
