Läxa
Jag har fått som läxa av min behandlare att inte tänka negativt om mig själv, men jag klarar inte av det. Så fort jag går, sitter, står, gör vad som helst, känner jag min kropp och jag känner att den inte känns så som jag vill att den ska kännas. Då kommer genast tankarna som säger att jag är för tjock och att det är helt fel att jag har gått upp i vikt, att jag går upp i vikt. Följden av detta är att jag börjar tänka att jag är dålig som äter och så är karusellen igång. Fan, jag hatar att jag är rädd. Jag är så jävla rädd för att släppa taget om min jävla sjukdom för jag vågar inte falla.
Har ägnat eftermiddagen åt att chatta med en kurskompis, läst lite, varit och handlat med pappa och hjälpt honom med maten. En ganska så händelselös eftermiddag alltså. Tänkte titta på film nu på kvällen, men jag kan inte. Klarar inte av att sitta där nere, att inte få vara ifred. Varför är det så viktigt att vara ifred på kvällarna? Fattar inte varför jag gör vissa saker som jag gör och det här med kvällarna är en sådan sak. Jag vet att det hör ihop med ätstörningen, men jag vet inte riktigt hur.
Var på Carlings förresten, men jeansen fanns inte i den färgen (svart) som jag ville ha. Finns typ ingenstans i Stockholm så det var ju bara lite irriterande. Hade hoppats på att få tag på ett par nya jeans till imorgon eftersom jag inte har några jag vill/vågar använda. Aja, sådant är livet och det skulle komma in nya i början av oktober så då får jag väl passa på.
Annars är jag mest bara trötttrötttrött. Orkar egentligen inte vara vaken, men vill heller inte sova. Vill gå ut och röra på mig för jag känner mig som en jäsande degklump. Vet att jag inte kan vara en jäsande degklump, men det hindrar mig inte från att känna det. Tycker att det nästan är fascinerande hur jag riktigt kan känna att jag växer. Det är egentligen omöjligt att känna det, men jag gör det. Alltså, fattar ni hur knäppt ens huvud kan bli?! Jag orkar verkligen inte med att ha ett huvud som gör att jag känner sådant, men det är väl därför jag ska göra som min behandlare säger och jobba med att ändra mina tankar.
Åh, jag ORKAR INTE bli frisk, men jag ska bli det i alla fall.
Har ägnat eftermiddagen åt att chatta med en kurskompis, läst lite, varit och handlat med pappa och hjälpt honom med maten. En ganska så händelselös eftermiddag alltså. Tänkte titta på film nu på kvällen, men jag kan inte. Klarar inte av att sitta där nere, att inte få vara ifred. Varför är det så viktigt att vara ifred på kvällarna? Fattar inte varför jag gör vissa saker som jag gör och det här med kvällarna är en sådan sak. Jag vet att det hör ihop med ätstörningen, men jag vet inte riktigt hur.
Var på Carlings förresten, men jeansen fanns inte i den färgen (svart) som jag ville ha. Finns typ ingenstans i Stockholm så det var ju bara lite irriterande. Hade hoppats på att få tag på ett par nya jeans till imorgon eftersom jag inte har några jag vill/vågar använda. Aja, sådant är livet och det skulle komma in nya i början av oktober så då får jag väl passa på.
Annars är jag mest bara trötttrötttrött. Orkar egentligen inte vara vaken, men vill heller inte sova. Vill gå ut och röra på mig för jag känner mig som en jäsande degklump. Vet att jag inte kan vara en jäsande degklump, men det hindrar mig inte från att känna det. Tycker att det nästan är fascinerande hur jag riktigt kan känna att jag växer. Det är egentligen omöjligt att känna det, men jag gör det. Alltså, fattar ni hur knäppt ens huvud kan bli?! Jag orkar verkligen inte med att ha ett huvud som gör att jag känner sådant, men det är väl därför jag ska göra som min behandlare säger och jobba med att ändra mina tankar.
Åh, jag ORKAR INTE bli frisk, men jag ska bli det i alla fall.
Kommentarer
Trackback
