Skämmas
Att må dåligt är ingenting att skämmas över. Att se frisk ut är inte heller något att skämmas över. Att vara jag är någonting unikt.
Jag måste verkligen, verkligen försöka bli fri från min ätstörning. Inte bara äta bättre än bra, utan även förändra mina tankar och känslor inför mig själv. Det funkar inte att gå runt och tänka att jag är tjock, att spegla och kontrollera mig själv, att tänka att jag är värdelös. Så länge jag gör det kommer jag ALDRIG att bli fri. Fortsätter jag att följa mina störda beteenden och regler kommer det för alltid att sitta en demon i mitt huvud och lura mig, för den försvinner inte av sig själv. Hur mycket jag än önskar att det skulle bli bättre så blir det inte det förrän jag gör något för att förändra min situation.
Har haft en ganska tuff dag hittills. Sov dock gott på morgonen, precis innan klockan ringde, så jag snoozade faktiskt för ovanlighetens skull. När jag väl klev upp blev det en intensiv provning av garderoben innan jag bestämde mig för kläder. Seg frukost och sedan var jag supersen till Idun. Det gjorde dock ingenting eftersom det inte är någon aktivitet på tisdagar förrän klockan halv elva.
Lunchen var tung. Tyckte att jag fick väldigt mycket mat. Sa de högt, tyvärr, men åt upp allt. Hm, satt mest och stirrade under lunchen och det kändes inte så bra. Efter lunchen hade jag i alla fall ett känslosamt samtal med min behandlare och nu sitter jag här och försöker komma på vad jag kan ändra i mitt tankemönster, i mina känslor och bland mina beteenden för att verkligen vara på rätt väg. Jag måste sluta släppa in ambivalensen, får inte tillåta mig att tänka på hur gärna jag vill bli smal igen, kan inte älta att jag aldrig nådde mitt mål.
Ska plugga lite till innan jag styr kosan hemåt. Tänkte gå en sväng förbi Carlings på Götgatan och se om de har Kissie-jeggings. Hoppas att de har dem i rätt storlek i svart för jag är i STORT behov av ett par nya jeans. Vågar liksom bara sätta på mig mina Kissiesar eftersom jag är så rädd för hur mina andra byxor ska sitta. Väntar på Johanna också eftersom jag vill säga hejdå till henne. Känns taskigt att bara lämna henne här utan att säga något. Kanske kan få sällskap av henne till Carlings till och med...
Känner mig helt slut efter mitt samtal. Var så mycket känslor som kom fram som jag aldrig brukar släppa fram. Var så ärlig jag bara kunde och det sved inom mig. Hur kunde jag säga allt jag sa? Varför gör jag så fel fortfarande? Ska dock inte tänka så, ska bara acceptera att nu är det såhär och jag kan bara jobba för att det ska bli "rätt".
Jag måste verkligen, verkligen försöka bli fri från min ätstörning. Inte bara äta bättre än bra, utan även förändra mina tankar och känslor inför mig själv. Det funkar inte att gå runt och tänka att jag är tjock, att spegla och kontrollera mig själv, att tänka att jag är värdelös. Så länge jag gör det kommer jag ALDRIG att bli fri. Fortsätter jag att följa mina störda beteenden och regler kommer det för alltid att sitta en demon i mitt huvud och lura mig, för den försvinner inte av sig själv. Hur mycket jag än önskar att det skulle bli bättre så blir det inte det förrän jag gör något för att förändra min situation.
Har haft en ganska tuff dag hittills. Sov dock gott på morgonen, precis innan klockan ringde, så jag snoozade faktiskt för ovanlighetens skull. När jag väl klev upp blev det en intensiv provning av garderoben innan jag bestämde mig för kläder. Seg frukost och sedan var jag supersen till Idun. Det gjorde dock ingenting eftersom det inte är någon aktivitet på tisdagar förrän klockan halv elva.
Lunchen var tung. Tyckte att jag fick väldigt mycket mat. Sa de högt, tyvärr, men åt upp allt. Hm, satt mest och stirrade under lunchen och det kändes inte så bra. Efter lunchen hade jag i alla fall ett känslosamt samtal med min behandlare och nu sitter jag här och försöker komma på vad jag kan ändra i mitt tankemönster, i mina känslor och bland mina beteenden för att verkligen vara på rätt väg. Jag måste sluta släppa in ambivalensen, får inte tillåta mig att tänka på hur gärna jag vill bli smal igen, kan inte älta att jag aldrig nådde mitt mål.
Ska plugga lite till innan jag styr kosan hemåt. Tänkte gå en sväng förbi Carlings på Götgatan och se om de har Kissie-jeggings. Hoppas att de har dem i rätt storlek i svart för jag är i STORT behov av ett par nya jeans. Vågar liksom bara sätta på mig mina Kissiesar eftersom jag är så rädd för hur mina andra byxor ska sitta. Väntar på Johanna också eftersom jag vill säga hejdå till henne. Känns taskigt att bara lämna henne här utan att säga något. Kanske kan få sällskap av henne till Carlings till och med...
Känner mig helt slut efter mitt samtal. Var så mycket känslor som kom fram som jag aldrig brukar släppa fram. Var så ärlig jag bara kunde och det sved inom mig. Hur kunde jag säga allt jag sa? Varför gör jag så fel fortfarande? Ska dock inte tänka så, ska bara acceptera att nu är det såhär och jag kan bara jobba för att det ska bli "rätt".
Kommentarer
Trackback
