Becka.

Jag har ångest. Jävla, jävla ångest som äter upp mina tankar, får mig att växa ännu mer och som får mig att hata tiden. Var längesedan det kändes såhär jobbigt efter en dag av mat och ändå har jag inte ätit allt jag ska än. Fy fan vad jag hatar när ångesten attackerar och talar om för mig hur fel jag gör som äter. Orkar verkligen inte det här. Varför inte bara ge upp och inse att jag är ett hopplöst fall?

Jaja, Idun idag igen, sen idag igen. Hade som tur var inte samtal förrän klockan tio, så det gjorde ingenting. Pluggade på förmiddagen, lunch, temagrupp med tema glädje och jag förstörde glädjen. Alltså, varför kan jag aldrig hålla tyst när jag tänker deppigt? Att jag alltid ska komma och berätta om mina hemska tankar... Jag är så jävla hemsk (fast så får jag inte tänka, jag är inte hemsk).

Efter Idun gick jag och fina Johanna till Slussen där vi skiljdes åt. Åkte hem och var hemma i två timmar innan jag gick till Lidingös NYA Galleria och träffade Astrid. Vi satte oss på Wayne's och pratade ett tag. Var faktiskt trevligt. Ville egentligen inte gå hemifrån för att träffa någon, men gjorde det i alla fall. Ibland måste man bara tvinga sig själv till att göra saker trots att det tar emot. Kände egentligen mest av allt för att gömma mig och skita i livet, men nu gjorde jag inte det och det var väl bra.

Åh fan, jag har min SISTA Idunvecka (som sagt) och allt känns verkligen skit. Jag hatar mitt liv, att leva och att det aldrig känns bättre. Är fortfarande rädd för mat, för min kropp och för mig själv. Tänkte ju att det skulle vara så gott som bra nu, inte skit och helvete. Trodde fan inte att jag skulle sitta med ångest och tänka att jag är alldeles för fet för att det ska vara okej. Ingenting hjälper, INGENTING. Ingen kan säga eller göra så att jag känner mig fin och smal, så att jag vågar utmana mig själv. Det hänger ju på mig, men jag kan ju inte heller, fanfanfanfanfanfanfanfanfan.