Becka.

Jag blir så ARG på mig själv. Varför låter jag mig styras av en jävla sjukdom som förstör för mig, som gör att de jag älskar blir arga och besvikna på mig? Hur kan jag riskera min pojkväns kärlek bara för att en röst i mitt huvud säger att viktuppgång = katastrof?

Anledningen till varför jag tänker på det här just nu är på grund av något som hände igår. Jag och Leo var på hans syrras konfirmation och efter skulle vi äta lunch hemma hos syrran tillsammans med släkten och en av Leos kusiner hade gjort smörgåstårta. Smörgåstårta är något jag aldrig har ätit tidigare, varken innan eller efter jag blev sjuk, men jag har alltid varit nyfiken på det och Leos kusin hade verkligen gjort en fin smörgåstårta så jag tog en bit. När jag skulle börja äta kom tankarna dock igång och de började mala "Det är majonäs i smörgåstårta, säkert smör också. Titta vad mycket bröd det är." och så vidare så det slutade med att jag ställde ifrån mig tallriken och sket i att äta smörgåstårtan. I huvudet krigade de två rösterna, den ena som ville att jag skulle äta för att det är det enda rätta, för att det antagligen var gott och för att jag var hungrig. Den andra rösten i sin tur malde på om kalorier, viktuppgång, kroppsutseende, att jag inte "får" äta majonäs och smör. Förutom mitt eget krig kände jag Leos ilska och besvikelse och en liten stund senare gick vi därifrån. Gick hem och jag åt resterna från lunchen dagen innan eftersom jag behövde äta lunch sedan somnade jag. När jag väl vaknade igen pratade jag och Leo och då blev jag ännu argare på mig själv för när jag inte befinner mig i de situationer som skapar sådant krig i mitt huvud är det så enkelt att vara logisk, att vilja, att tänka att ja vågar, men i situationerna försvinner all motivation och jag skiter fullständigt i vad jag egentligen vill.

Visst har jag blivit bättre på att ignorera mina tankar, på att äta, men det är fortfarande så mycket kvar. Jag måste ju ha kontroll, kan inte äta utöver mellanmålen, vill ha ordentliga mellanmål på kvällen = jag avskyr att äta efterrätt eftersom jag då inte kan äta lika mycket till kvällsmellis om jag äter efterrätt, jag avskyr fortfarande min kropp och vill verkligen inte gå upp mer i vikt. Trots det måste jag ju kämpa, måste bevisa för mig själv och för alla i min närhet att jag inte är fångad för alltid i en sjukdom som värderar en smal kropp över allt annat i livet. Egentligen är det ju inte en smal kropp som jag tycker är det viktigaste i livet, egentligen är det ju min pojkvän, mina vänner, min familj och mina möjligheter att utvecklas i livet som är det viktigaste. Att jobba till hösten, att komma på vad jag vill plugga, att resa utomlands med Leo i sommar, att baka goda sötsaker, att njuta av ljumma sommarkvällar, att rida, att dansa, att skratta, att gråta över annat än mat och kroppshat, att flytta hemifrån, att läsa bra böcker, att njuta av god mat, att kunna dricka alkohol, att träna för att det är kul och för att jag mår bra av det, att planera framtida resor... Det finns så mycket som är så mycket mer värt än en smal kropp, men trots det får de sjuka tankarna mig att känna något helt annat.

Jag har sagt det alldeles för många gånger tidigare och jag säger det IGEN, det ska fan vara nog nu. Inte bara måste vara nog eller det borde vara nog, utan det är nog nu. Jag SKA förändra, ska sluta lyssna på det sjuka i mig. Jag avskyr att jag är sjuk, avskyr att jag någonsin blev sjuk. Eftersom jag är en riktig ältar ångrar jag mycket jag har gjort i livet, men att följa det sjuka är det jag ångrar allra mest. Jag har fan heller lärt mig något nyttigt, inte alls. Vad andra än säger och tycker så är det enda jag har fått från sjukdomen konstiga ideal, vidrig kunskap om kalorier, förlorade vänner, bråk med min familj och en jävla massa hemska minnen som gör att jag aldrig kan bli nöjd med min sjukdomstid. Att få, ha och leva med en ätstörning är ingen lärdom, det är inte värt någonting. Det är det mest värdelösa man kan utsätta sig för!

Jag vill bli fri! Jag vill kunna äta allt, vill inte att man ska behöva skämmas över mig när jag är bortbjuden på mat, vill inte planera min dag utefter när och vad jag vill och ska äta, vill inte behöva tänka på mat förutom när jag väl ska äta, vill kunna tycka att träning är roligt och givande. Framförallt vill jag kunna acceptera den jag är, utan extrem kontroll och sjuka tankar. Jag vill kunna leva med mig själv, utan att vara beroende av en sjukdom som förgör med än vad den ger.

Jag vill njuta av livet med Leo, vill att han aldrig mer ska behöva bli besviken över att jag inte kan äta.