Fortsätter med livet
Jag orkar inte, ändå gör jag det. Är less på att vara duktig på att vara en duktig flicka. Är fan inte bra på något annat! Ångrar att jag anmälde mig till skrivkursen, mina skrivförsök är patetiska. Är en värdelös dotter, syster och vän, kan inte rida, lagar skitmat, inreder fult, väljer fel, är fel, dum, dålig, äcklig, värdelös.
Jag VILL INTE mer. Nej, fan, åt helvete med allt. Ändå fortsätter jag ju, fortsätter gneta på i mitt liv. Kliver upp på morgnarna, åker till jobbet/Mando, är med på ridlektionerna, deltar i skrivkursen, bokar upp mig med kompisar, följer matschemat, går upp i vikt, siktar mot en normalvikt, planerar inför framtiden... Jag lever på som jag ska, är en "duktig flicka", avskyr mig själv och vill helst aldrig mer kliva upp ur sängen (när jag har lagt mig i den vill säga).
Vad gör man när det är hopplöst att leva, när gnistan ständigt slocknar? Hur gör man för att vara normal och uppskatta att man har fått sitt liv till skänks? Trots alla kalorier jag stoppar i mig är jag ständigt trött. Fast mer trött i huvudet än i kroppen. Är bara slut, färdig. Så sjukt jävla less på att jag överhuvudtaget existerar. Och så jävla patetisk som skriver om det i min blogg. Fuck, varför inte bara lägga ner?
Jaja, time for bed. Klockan är 00:58 och jag ska åka ett tåg som går 07:23 från Centralen imorgon... Som sagt jag fortsätter med livet och så får det väl vara på det här viset.
