Ensam och sönder
Skit, har nog inte lyckats le en enda gång på hela den här dagen. Allt känns bara tungt och hopplöst. Har ingen motivation, men kan inte heller skita i allt. Jag menar, vad skulle alla säga om jag gav upp? Vill inte kämpa, försöka. Känner mest bara för att ge upp, fan.
Däpp
Ja, som sagt väntar jag just nu på pojken min. Kan inte låta bli att tänka att han undviker att komma hem för att slippa vara med mig längre än nödvändigt. Vet att han jobbar, men tänk om han dröjer sig kvar någonstans för att slippa mig!
Förutom dumma tankar om mitt förhållande har jag även dumma tankar om min kropp. Är grymt äcklad av den. Ångrar att jag började äta ännu mer. Känner hur jag växer, ser det också. Ser ut som en jävla fettklump. Blä!!! Åh vad jag inte vill ha det såhär, vill vara smal och fin, ha självkontroll och inte äta en massa.
Hemma eller hemma?
Utkast: Jul. 02, 2012
I alla fall, jag hatar dig ätstörning, hatar. Du är så jävla svekfull och falsk. Jag har fått nog av din makt över mig.
Nu ska jag gå ner från lunchrummet och börja jobba igen. Slut på rasten så nu blir det att rycka tag i energin igen.
Hetsigt
Livsnegativ
Deppig, deppigare, deppigast.
Mår inte alls bra. Positivitet, vad är det för något? Längtar tillbaka till hösten 2010 då jag knappt åt och bara ville bli sjukare, längtar också tillbaka till innan jag blev sjuk, till den tid (alltså jävligt längesedan) då jag inte ens tänkte på hur min kropp såg ut.
Jag borde inte tänka så mycket på det som har varit. Borde inte tänka tillbaka, borde inte önska mig tillbaka. Hanna sa det idag också, att det inte är bra att leva alltför mycket i det förflutna. Det har ju faktiskt redan varit och kommer aldrig att inträffa igen. Nej, här och nu är det som är viktigast. Jag måste leva i nuet, sluta ångra allt jämt och ständigt och absolut sluta värdera mina livsval. Nu valde jag så då och om jag inte är nöjd med det nu får jag väl se till så att felvalet inte fortsätter att påverka mitt liv.
Åh vad jag önskar att jag var någon annan, någon bra, någon som inte är jag.
Väntar på att Leo ska komma hem från jobbet. Känner mig ensam och ledsen och hopplös och dum och värdelös. Och tjock. Åh vad jag inte orkar, vad jag vill skita i allt och låta självhatet och självdestruktiviteten ta över. Jag hatar mig själv just nu och vill skada mig själv för att tillfredsställa kritikern i mitt inre som säger att jag behöver straffas.
Men nej, det ska jag inte. Jag ska vänta på Leo (som kommer snart) och sedan ska jag försöka rycka upp mig och koncentrera mig på att vara en någorlunda flickvän till den BÄSTA killen i hela världen (jag är ingenting och han är bästbästbäst).
Fint litet husvagnscafé jag och Hanni såg på vår promenad idag.
Ledset
Tjafs
Vet ni? Ibland tycker jag att det man tänker som ätstörd verkligen är helt bortåt tok. Visserligen finns ju tankarna även i mitt huvud, men jag kan ändå förvånas och skrämmas av det andra ätstörda tänker. Jag vet att det låter hårt och dömande, men samtidigt måste man ju som ätstörd göras medveten om sina felaktiga tankemönster och inse hur fullkomligt snedvridna de är. Till exempel, varför skulle en ätstörningsklinik vilja göra en massa tjejer och killar feta? Fetma är ju redan ett problem i samhället och varför då medvetet framkalla det hos en massa människor? Visserligen KÄNNS det som om man blir fet av att följa SCÄs och andra klinikers matscheman eftersom det kroppsideal man har som ätstörd inte stämmer överens med hur en normal och frisk kropp ska se ut. Vi ätstörda siktar ju faktiskt mot och lever också med (i alla fall de som lyckats bättre än mig som aldrig blev smal, hm, inte tänka så) extremt låga BMI som är skadliga och i många fall livsfarliga för oss. Det handlar alltså inte om att ätstörningsenheterna vill göra oss feta, de försöker bara rucka på de förvirrade ideal vi har som gör att vi uppfattar oss som överviktiga när vi närmar oss det som är hälsosamt för våra kroppar och tankar.
Det är mycket mer, utöver det jag skrivit om ovan, som skrämmer mig med ätstörningar och vad vi ätstörda tänker. Alla jämförelser, all självkritik och allt självhat. Att förbjuda sig att äta och att vila, att inte tillåta sig själv att skratta och må bra. Det läskigaste med dessa tankemönster är att de är verkliga när man har en ätstörning och att det endast är det negativa i livet som får styra. Vi och våra sjuka tankar blir våra egna värsta fiender.
Jag är så otroligt less på den ätstörda världen. Ändå kan jag när jag ser bilder från Avdelningen "längta" tillbaka till det sjuka. Det är någon konstig dragningskraft som gör att den slutna världen en låst avdelning utgör till en oerhörd lockelse för mig, även om jag vet hur förjävligt det är att vara instängd.
Idag har jag haft samtal med min behandlare, ätit en måltid som innehöll med kalorier än vad jag anser att ett huvudmål får innehålla, åkt till Västerås och ridit med min kusin. Nu är jag hos mormor och morfar och snart är det läggdags.
Just nu är jag oerhört rädd för mat och arg på mig själv för allt jag har ätit. Varför äter jag alls? (Det var just sådana här tankar jag syftade på i min tidigare utläggning för svaret är ju egentligen självklart... Jag äter för att alla människor behöver äta och för att det är hälsosamt.)
Med 100% säkerhet om vad jag vill tänker jag nu tåga ut i livet och krossa tankarna i mitt huvud, en gång för alla.
Jag vet inte hur och varför jag blev såhär positiv. Kanske beror det på att jag har hunnit tänka mycket sedan jag slutade skolan, kanske beror det på lättnaden över att vara klar med gymnasiet, eller på något helt annat? Jag vet inte. Som sagt så vet jag bara att jag vill bli fri och att jag vill lära mig att acceptera mig själv. Just nu känns det enkelt, men jag vet att det kommer att bli svårt, både att hantera mina svagheter och att faktiskt våga erkänna och tycka om de styrkor jag förhoppningsvis kommer att upptäcka.
Nu ska jag skita fullständigt i det faktum att om man lämnar en ätstörning betraktar ens ätstörda del, samt många ätstörda, en som dålig. Jag har ju själv suttit och skrattat åt tjejer som har bestämt sig och som har lyckats lämna det sjuka eftersom jag har lyckats hålla fast vid det. Trots det har jag ju ändå faktiskt aldrig varit nöjd över vad jag har presterat som ätstörd. Jag åt ju aldrig tillräckligt lite, tränade aldrig tillräckligt mycket, vägde aldrig tillräckligt lite, hade aldrig tillräckligt lågt BMI, vägrade aldrig tillräckligt mycket. Nej, jag är och kommer nog aldrig att bli nöjd med min sjukdomstid, däremot ska jag verkligen försöka leva så att jag kan känna mig tillfreds över de kommande åren i mitt liv. Jag SKA fan hitta mig själv, acceptera det jag finner och sedan gå vidare ut i livet med stolt hållning och låta livet ge mig det som har förberetts åt mig. Till det räknas dock INTE ett fortsatt liv med en ätstörning.
I flera år har jag tragglat med samma jävla tankar om faran att gå upp i vikt. I FLERA ÅR. Det är inte okej någonstans för vad man väger påverkar verkligen inte vem man är som person, utöver det faktum att man blir knäpp av att vara i svält. Nej, jag är ju jag, vare sig jag väger tio-tjugo kilo mer eller mindre. Det är sanningen och den ska hädanefter få eka i mitt huvud och överrösta de andra tankarna. Ärligt talat så mår jag ju faktiskt bättre nu än vad jag gjort under mina år som sjuk. Tänk då vad som kan hända om jag ignorerar sjukdomen totalt och blir fri!!!
Ilska mot mig själv
Anledningen till varför jag tänker på det här just nu är på grund av något som hände igår. Jag och Leo var på hans syrras konfirmation och efter skulle vi äta lunch hemma hos syrran tillsammans med släkten och en av Leos kusiner hade gjort smörgåstårta. Smörgåstårta är något jag aldrig har ätit tidigare, varken innan eller efter jag blev sjuk, men jag har alltid varit nyfiken på det och Leos kusin hade verkligen gjort en fin smörgåstårta så jag tog en bit. När jag skulle börja äta kom tankarna dock igång och de började mala "Det är majonäs i smörgåstårta, säkert smör också. Titta vad mycket bröd det är." och så vidare så det slutade med att jag ställde ifrån mig tallriken och sket i att äta smörgåstårtan. I huvudet krigade de två rösterna, den ena som ville att jag skulle äta för att det är det enda rätta, för att det antagligen var gott och för att jag var hungrig. Den andra rösten i sin tur malde på om kalorier, viktuppgång, kroppsutseende, att jag inte "får" äta majonäs och smör. Förutom mitt eget krig kände jag Leos ilska och besvikelse och en liten stund senare gick vi därifrån. Gick hem och jag åt resterna från lunchen dagen innan eftersom jag behövde äta lunch sedan somnade jag. När jag väl vaknade igen pratade jag och Leo och då blev jag ännu argare på mig själv för när jag inte befinner mig i de situationer som skapar sådant krig i mitt huvud är det så enkelt att vara logisk, att vilja, att tänka att ja vågar, men i situationerna försvinner all motivation och jag skiter fullständigt i vad jag egentligen vill.
Visst har jag blivit bättre på att ignorera mina tankar, på att äta, men det är fortfarande så mycket kvar. Jag måste ju ha kontroll, kan inte äta utöver mellanmålen, vill ha ordentliga mellanmål på kvällen = jag avskyr att äta efterrätt eftersom jag då inte kan äta lika mycket till kvällsmellis om jag äter efterrätt, jag avskyr fortfarande min kropp och vill verkligen inte gå upp mer i vikt. Trots det måste jag ju kämpa, måste bevisa för mig själv och för alla i min närhet att jag inte är fångad för alltid i en sjukdom som värderar en smal kropp över allt annat i livet. Egentligen är det ju inte en smal kropp som jag tycker är det viktigaste i livet, egentligen är det ju min pojkvän, mina vänner, min familj och mina möjligheter att utvecklas i livet som är det viktigaste. Att jobba till hösten, att komma på vad jag vill plugga, att resa utomlands med Leo i sommar, att baka goda sötsaker, att njuta av ljumma sommarkvällar, att rida, att dansa, att skratta, att gråta över annat än mat och kroppshat, att flytta hemifrån, att läsa bra böcker, att njuta av god mat, att kunna dricka alkohol, att träna för att det är kul och för att jag mår bra av det, att planera framtida resor... Det finns så mycket som är så mycket mer värt än en smal kropp, men trots det får de sjuka tankarna mig att känna något helt annat.
Jag har sagt det alldeles för många gånger tidigare och jag säger det IGEN, det ska fan vara nog nu. Inte bara måste vara nog eller det borde vara nog, utan det är nog nu. Jag SKA förändra, ska sluta lyssna på det sjuka i mig. Jag avskyr att jag är sjuk, avskyr att jag någonsin blev sjuk. Eftersom jag är en riktig ältar ångrar jag mycket jag har gjort i livet, men att följa det sjuka är det jag ångrar allra mest. Jag har fan heller lärt mig något nyttigt, inte alls. Vad andra än säger och tycker så är det enda jag har fått från sjukdomen konstiga ideal, vidrig kunskap om kalorier, förlorade vänner, bråk med min familj och en jävla massa hemska minnen som gör att jag aldrig kan bli nöjd med min sjukdomstid. Att få, ha och leva med en ätstörning är ingen lärdom, det är inte värt någonting. Det är det mest värdelösa man kan utsätta sig för!
Jag vill bli fri! Jag vill kunna äta allt, vill inte att man ska behöva skämmas över mig när jag är bortbjuden på mat, vill inte planera min dag utefter när och vad jag vill och ska äta, vill inte behöva tänka på mat förutom när jag väl ska äta, vill kunna tycka att träning är roligt och givande. Framförallt vill jag kunna acceptera den jag är, utan extrem kontroll och sjuka tankar. Jag vill kunna leva med mig själv, utan att vara beroende av en sjukdom som förgör med än vad den ger.
Jag vill njuta av livet med Leo, vill att han aldrig mer ska behöva bli besviken över att jag inte kan äta.
Tankar, minnen, känslor
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt, sagt och känt "jag blev ju aldrig sjuk, i alla fall inte tillräckligt sjuk". Precis som alla andra med ätstörningar känner jag, vet jag, tror jag att jag aldrig kom tillräckligt långt ner i helvetet, aldrig var tillräckligt nära min egen grav. Att läsa andra ätstördas bloggar gör dessutom att den känslan förstärks, eftersom många nämner att de "var så friska" när de låg runt mitt lägsta BMI. Tänk vad alla på Avdelningen måste ha skrattat åt mig... De visste inte mitt BMI, men de såg ju, såg hur jävla fet jag var. Inte passade jag in på Avdelningen, där var det ju bara skelett med si och så lågt BMI, med LPT och sond, som matvägrade titt som tätt.
Hur många gånger jag än försöker intala mig själv att jag var sjuk (bara att skriva det är svårt och pinsamt) så misslyckas jag. Sjuk jag?! Nej, jag var inte sjuk. Aldrig sjuk. Jag åt ju i alla fall något varje dag, jag kom aldrig till ett supetduperlågt BMI, jag tränade aldrig tills jag svimmade, jag valde ju att äta. Det är alltså fortfarande en omöjlighet för mig att acceptera att jag kan ha varit ordentligt sjuk i en ätstörning (och anorexi känns som ett alldeles för starkt ord för att beskriva min sjukdom).
Min sjukdom har under de år jag har varit sjuk växlat i styrka. Ibland har det varit lättare att äta, ångesten har hållit sig borta. Andra gånger har jag skrikit och gråtit i timmar, skurit mig och kastat saker runt omkring mig på grund av ångest. Ibland, ofta, har jag gjort allt för att minska mängden mat, mängden näring, mängden energi, mängden KALORIER som ska tillföras min kropp. Precis som så många andra har jag ljugit, fuskat, smusslat, hällt ut, slängt, vägrat. Visserligen har jag ALDRIG kräkts eller laxerat (vilket jag är glad för, det är det enda ätstörningssymptomet jag aldrig har velat skaffa mig), men jag har i så stor mån jag kunnat försökt minska mängderna på andra sätt.
Hur mycket jag har rört på mig, hur aktiv jag har varit, hur mycket jag har tränat har också växlat. När jag blev sjuk tränade jag jämt. Jag gick på Friskis, jag var ute och sprang och jag gjorde ett styrkeprogram varje dag. Efter en tid var jag dessutom tvungen att göra styrkeprogrammet två gånger om dagen. Sedan fick jag träningsförbud, vilken lättnad det var! Lättnaden byttes dock snabbt ut till ångest och jag skar ner ännu mer på maten. Styrkeprogrammet återupptog jag efter ett tag och jag gjorde det flera gånger om dagen. När jag gick på DVEA (Frej idag) brukade jag göra mitt styrkeprogram på toaletten där.
Från de här ätstörda åren har jag många minnen. Otaliga minnen av bråk, tårar och rädsla, men också minnen som gör att jag ständigt längtar tillbaka till sjukdomens slutna värld. Det händer alldeles för ofta att jag saknar blodtrycksfallen när jag reser mig upp, att jag saknar hungern, orkeslösheten, ansvarslösheten. Jag saknar så mycket av det sjuka, men jag förstår inte varför. Egentligen vill jag ju faktiskt bli frisk, fri. Jag vill inte leva med kalorigränser, motionstvång, tränings"förbud", förbjudna livsmedel, äckelkänslor, kroppsfixering, självhat, kontrollbehov, ångest, rädsla, tjockkänslor... Nej, jag vill leva, BARA OCH ENDAST LEVA. Jag vill inte styras av en ätstörning, vill inte vilja hålla kvar den. För det är det jag gör, jag håller den stenhårt i handen och vägrar släppa greppet. Försöker jag släppa håller ätstörningen dessutom desto hårdare och de gånger jag gör motstånd släpar den mig efter sig. För det händer att jag försöker, men ätstörningen vinner alltid. Den är en demon i mitt liv som vägrar att försvinna och som kan ta en ängels gestalt. Ätstörningen var ju allt det jag vill ha då, den var skönhet, popularitet, självbehärsknig, den var vägen till perfektion.
Nu vet jag att det inte är sant, för perfektion existerar inte. Trots det lockar ätstörningen ändå. Den håller mig fast och jag klamrar mig krampaktigt fast vid den. Vi är en helhet, det är jag och det störda. Så vill jag dock inte ha det längre, jag vill vara jag. Jag vill inte vara beroende av en sjukdom. Jag vill inte känna mig tvingad att följa regler och bestämmelser som gör att jag inte kan leva ett levande liv. Jag vill kunna välja själv, utefter mina känslor och behov.
Det här blev ett ganska långt inlägg om allt möjligt, men jag är så frusterad, så förbannad, på mig själv och min ätstörning. Trots att jag inte lever i en sluten ätstörningsvärld längre finns den ändå kvar i mitt huvud. Mina minnen, tankar och handlingar påminner mig ständigt om att jag är och har varit drabbad av den här sjukdomen.
Saknar då, när jag var fri. Allt var inte bra, tankar fanns, men inte överdrivet många.
Förundrande
Jag känner mig verkligen som den sämsta människan som någonsin har existerat/kommer att existera. Förundras ständigt över att det finns folk som kan tänka sig att umgås med mig och som kanske till och med tycker om mig. Kan verkligen inte förstå att det är sant när någon säger att den tycker om att vara med mig, den måste ju ljuga. Jag som är så tråkig, äcklig, konstig och elak. Jag som är jag och det är ingenting positivt i det. Med mig finns det underbara människor som kan tänka sig att vara och jag tycker så synd om dem för att de måste dras med mig. De är nog bara med mig för att inte såra mig...
Tycker så mycket om mina närmaste, men kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem som har fått en sådan som mig på halsen.
Skriiiiiiiik
Vill skrika åt min spegelbild, tårarna tränger fram i ögonvrårna. För varje dag som går växer min kropp. Blir så äcklad.
Jag vill inte mer, men jag måste. Det är bara så jävla jobbigt när självhatet blir större för varje dag som går. Har inte ens lust att gå utanför dörren, än mindre att äta som jag ska. Värdelös jag.
Sad
Självhat, själväckel.
Just nu: Måste jag finnas?
Inte toppen
Mådde verkligen skit i torsdags. Kände mig värdelös och bortglömd, tjock, dålig. Var dessutom tröttare än trött, vilket inte gjorde saken bättre.
Igår var jag ledig hela dagen. Förmiddagen rusade förbi och vid halv fyra träffade jag underbara Johanna i Gallerian. Där åt vi yoghurtglass, tog skogsbär med hallon. Sedan strosade vi runt i stan och kollade i diverse affärer. Pratade om allt och inget, fan vad Johanna är bra. Blev dock halvdöv av den höga musiken i alla affärer så när jag ringde Leo på hemvägen undrade han varför jag skrek...
Åkte till Lidingö C för att handla middag. Kom dessutom på den briljanta idén att jag ville baka bröd, så mina kassar blev väldigt tunga. Efter en sväng förbi Hemmakväll för godisshopping lyckades jag dock släpa hem mina kassar. Hemma satte jag en deg på jäsning och började pyssla med middagen, vietnamesiska räkrullar. Leo dök upp vid åtta och hjälpte mig, blev dock inte middag förrän vid nio i alla fall. Då var jag skithungrig, hade inte ätit sedan strax innan fyra, sedan stan i två timmar, handla och släpa hem maten och till slut laga maten. Tur var det väl att jag gjort så mycket eftersom jag tryckte i mig en massa godis sedan.
Imorse skulle Leo åka tidigt, men han åkte som tur var inte förrän vid tolv. Sedan dess har jag sovit i solen, segat, ätit, ätit, pluggat, tittat på serier, ätit, gått en promenad samt intervjuat Gustaf och skrivit ett reportage om honom. Nu sitter jag i soffan i vardagsrummet och ska snart titta på ett till avsnitt av Gossip Girl. Saknar Leo, vi ska ses imorgon.
Känner mig tjock, vill inte äta. Fast jag ska...
Sorgsen
Känner mig så jävla misslyckad. Jag önskar så mycket, men det känns som om allt är för bra för mig. Är man en värdelös människa är man inte värd allt det fina i världen och jag är värdelös så jag är inte värd det jag önskar mig. Önskar att jag kunde slippa vakna imorgon.
En gång fet, alltid fet
Skitmorgon. Spegeln visar hur tjocka mina ben har blivit, kontrollerna bekräftar att mina armar har blivit ännu större. Magen putar, kinderna är runda, allt är äckligt. Jag vill inte se ut såhär, vill vara smal. Har aldrig, aldrig, aldrig varit smal. Varför fick jag aldrig vara fin? Varför är jag inte fin?
Är på väg till skolan. Sen eftersom jag fastnade i kontrollträsket. Bara en gång till måste jag känna... Efter skolan ska jag till min behandlare. Ganska skönt, ångest över vikten. Jag vill bara att den här förmiddagen ska ta slut! Vill att maten ska försvinna ur mitt liv. Förjävligt att veta att jag alltid kommer att behöva äta, aldrig kommer att få gå ner i vikt.
Jag vill gråta. Mår dåligt.
Svängigt
Ridningen igår gick ganska dåligt. Trots det längtar jag till nästa gång jag ska rida. Har faktiskt börjat uppskatta ridningen så mycket nu att jag till och med tycker att det är underbart trots att det går skit. Måste säga att det är väldigt stort för mig för jag har jättesvårt för att uppskatta det jag gör om det går dåligt.
Idag har jag gjort alldeles för lite! Klev upp vid nio och åt frukost samtidigt som jag började titta på Gossip Girl. Har inte sett sen serien förut, men nu så. Är faktiskt lite fast, haha. Jag är nog mer utav en seriemänniska än vad jag tidigare trott.
Efter frukosten tänkte jag plugga, men jag somnade. Jävla lata tjej som somnar. Man ska inte sova på dagarna, speciellt inte när man är tjock och dessutom borde plugga. Vaknade till i alla fall och hängde lite tvätt. Har tvättat ridkläder, känns fint. Gjorde lunch alldeles själv dagen till ära också, pasta med tomat- och tonfisksås med lite soltorkad tomat och bladspenat. Blev nöjd med resultatet måste jag säga.
Efter lunch segade jag lite och sedan gick jag till Lidingö C och lämnade tillbaka biblioteksböcker. Skönt att bli av med dem och imorgon ska jag lämna böcker på Medborgarplatsens bibliotek. Tog en längre väg hem från Centrum och njöt av värmen. Svettades trots att jag inte hade så jättemycket kläder på mig. Våren börjar komma på riktigt nu (ignorera att det spöregnar ute för tillfället). Väl hemma igen försökte jag plugga, med ögon som hela tiden ville somna. Läste på i alla fall tills jag bestämde mig för att äta mellis och titta på mer Gossip Girl.
Mamma och pappa kom hem nu på kvällen efter att ha varit och köpt cykel åt pappa. Med sig hade de sushi. Var faktiskt precis det jag ville ha så jag var mer än nöjd med deras matval för kvällen.
Nu sitter jag i köket och har astråkigt. Har bara segat hela dagen och känner mig så jävla tjock. Sova, äta, sitta, sova, äta, sitta, äta, sitta, sitta, äta, sitta, äta, sova, så har min dag sett ut så det är ju inte direkt förvånande att jag är världens största fetto. Varför är inte jag smal? Varför har inte jag bra förbränning? Varför ser jag inte bra ut? Varför känns det som om jag ska börja gråta när som helst? Fan, jag hatar att må skit och att känna mig äcklig. Fast jag är äcklig så det är ju inte så konstigt att jag känner så.
Imorgon ska jag till min behandlare efter skolan. Vill, vill inte. Vill för att det ska bli skönt att prata, vill inte för att det är vikt och jag är tjoooooock. Får visserligen inte se vikten längre, men ändå, bara tanken på domedagsmaskinen gör mig stressad.
Blä, jag vill inte vara med längre. Vill sluta äta, vill inte leva. Allt känns just i detta ögonblick så jävla hopplöst. Jag är värdelös för jag är inte lika ätstörd som för bara ett litet tag sedan. Jag är värdelös för att jag pluggar för lite. Jag är värdelös för att jag är så jävla tråkig att ingen vill vara med mig.
Jag är värdelös för att jag är jag.
Min lunch, ack så onyttig i mina ögon. Så för mycket, så jävla jag eftersom jag alltid äter för mycket. Så jävla jag för att jag inte kan motstå det jag tycker är gott.
KÄFTEN
Skulle egentligen ha varit på väg till skolan nu, men jag vill inte. Mår så jävla skit att jag inte orkar åka till skolan. Istället tänker jag åka hem och äta lunch och sedan tänker jag jobba med min religionsuppsats. Skriva, skriva, skriva. Vill så jävla gärna bli klar och nu tänker jag komma igång.
Har haft en riktigt pissig morgon. När jag och Leo skulle äta frukost fanns det bara ett bröd jag inte ville ha. Sedan bröt jag ihop totalt för att jag kände mig så tjock. Leo pratade med mig och jag gjorde tillslut frukost. Började grina igen efter frukosten och grät länge. Blev bättre efter ett tag, men de jobbiga känslorna finns fortfarande kvar. Vad Leo än säger så är de verkliga, jag har gått upp och jag är tjock. Vill bara försvinna.
Min livsglöd har falnat totalt. Allting känns så tungt och hopplöst. Vill inte finnas. Jag är dålig och tjock, skolan stressar mig, jag kan ingenting och jag borde aldrig ha fötts.
Håll käften jävla elaka och destruktiva tankar, jag vill för fan bara vara normal och må bra!
Äcklig tjej
Fet, fet, fet, fet.
Jag är så jävla äcklig och dålig. Äter för mycket, rör på mig för lite. Fortsätter att sköta mig trots att motivationen har försvunnit. Självdisciplin? NEJ!
Åh vad jag skulle vilja gråta.
