Becka.

Skickade iväg ett mail till min behandlare för ett tag sedan, ett positivt mail. Jag är så säker på VAD jag vill, det svåra är ju bara att komma dit. Är till 100% säker på att jag vill bli fri från demonen i mitt huvud, även om den vill något helt annat. Trots att det tar emot att erkänna att jag vill lämna den och att jag ska göra det som krävs för att jag ska bli av med den, så erkänner jag det. Jag ska lämna min ätstörning, no matter what. Jag SKA. Fan, jag vill inte ha den i mitt liv längre. Vill inte höra den viska, skrika, prata i mitt huvud. Det jag vill är att kunna acceptera mig själv, den jag är, hur jag ser ut och vad jag vill. Mitt mål är att att upptäcka mina styrkor och att acceptera att just de är mina styrkor. Jag som alltid har önskat att vara bra på en massa saker har nu insett att jag ska försöka upptäcka vad jag faktiskt är bra på och sedan också uppskatta att det är just dessa bra egenskaper jag har istället för att börja önska att jag var bra på något helt annat eller förneka att jag har några styrkor överhuvudtaget. Dessutom måste jag lära mig att hantera mina svagheter, mitt kontrollbehov, min envishet och mitt behov av bekräftelse.

Jag vet inte hur och varför jag blev såhär positiv. Kanske beror det på att jag har hunnit tänka mycket sedan jag slutade skolan, kanske beror det på lättnaden över att vara klar med gymnasiet, eller på något helt annat? Jag vet inte. Som sagt så vet jag bara att jag vill bli fri och att jag vill lära mig att acceptera mig själv. Just nu känns det enkelt, men jag vet att det kommer att bli svårt, både att hantera mina svagheter och att faktiskt våga erkänna och tycka om de styrkor jag förhoppningsvis kommer att upptäcka.

Nu ska jag skita fullständigt i det faktum att om man lämnar en ätstörning betraktar ens ätstörda del, samt många ätstörda, en som dålig. Jag har ju själv suttit och skrattat åt tjejer som har bestämt sig och som har lyckats lämna det sjuka eftersom jag har lyckats hålla fast vid det. Trots det har jag ju ändå faktiskt aldrig varit nöjd över vad jag har presterat som ätstörd. Jag åt ju aldrig tillräckligt lite, tränade aldrig tillräckligt mycket, vägde aldrig tillräckligt lite, hade aldrig tillräckligt lågt BMI, vägrade aldrig tillräckligt mycket. Nej, jag är och kommer nog aldrig att bli nöjd med min sjukdomstid, däremot ska jag verkligen försöka leva så att jag kan känna mig tillfreds över de kommande åren i mitt liv. Jag SKA fan hitta mig själv, acceptera det jag finner och sedan gå vidare ut i livet med stolt hållning och låta livet ge mig det som har förberetts åt mig. Till det räknas dock INTE ett fortsatt liv med en ätstörning.

I flera år har jag tragglat med samma jävla tankar om faran att gå upp i vikt. I FLERA ÅR. Det är inte okej någonstans för vad man väger påverkar verkligen inte vem man är som person, utöver det faktum att man blir knäpp av att vara i svält. Nej, jag är ju jag, vare sig jag väger tio-tjugo kilo mer eller mindre. Det är sanningen och den ska hädanefter få eka i mitt huvud och överrösta de andra tankarna. Ärligt talat så mår jag ju faktiskt bättre nu än vad jag gjort under mina år som sjuk. Tänk då vad som kan hända om jag ignorerar sjukdomen totalt och blir fri!!!