Tjafs
Vet ni? Ibland tycker jag att det man tänker som ätstörd verkligen är helt bortåt tok. Visserligen finns ju tankarna även i mitt huvud, men jag kan ändå förvånas och skrämmas av det andra ätstörda tänker. Jag vet att det låter hårt och dömande, men samtidigt måste man ju som ätstörd göras medveten om sina felaktiga tankemönster och inse hur fullkomligt snedvridna de är. Till exempel, varför skulle en ätstörningsklinik vilja göra en massa tjejer och killar feta? Fetma är ju redan ett problem i samhället och varför då medvetet framkalla det hos en massa människor? Visserligen KÄNNS det som om man blir fet av att följa SCÄs och andra klinikers matscheman eftersom det kroppsideal man har som ätstörd inte stämmer överens med hur en normal och frisk kropp ska se ut. Vi ätstörda siktar ju faktiskt mot och lever också med (i alla fall de som lyckats bättre än mig som aldrig blev smal, hm, inte tänka så) extremt låga BMI som är skadliga och i många fall livsfarliga för oss. Det handlar alltså inte om att ätstörningsenheterna vill göra oss feta, de försöker bara rucka på de förvirrade ideal vi har som gör att vi uppfattar oss som överviktiga när vi närmar oss det som är hälsosamt för våra kroppar och tankar.
Det är mycket mer, utöver det jag skrivit om ovan, som skrämmer mig med ätstörningar och vad vi ätstörda tänker. Alla jämförelser, all självkritik och allt självhat. Att förbjuda sig att äta och att vila, att inte tillåta sig själv att skratta och må bra. Det läskigaste med dessa tankemönster är att de är verkliga när man har en ätstörning och att det endast är det negativa i livet som får styra. Vi och våra sjuka tankar blir våra egna värsta fiender.
Jag är så otroligt less på den ätstörda världen. Ändå kan jag när jag ser bilder från Avdelningen "längta" tillbaka till det sjuka. Det är någon konstig dragningskraft som gör att den slutna världen en låst avdelning utgör till en oerhörd lockelse för mig, även om jag vet hur förjävligt det är att vara instängd.
Idag har jag haft samtal med min behandlare, ätit en måltid som innehöll med kalorier än vad jag anser att ett huvudmål får innehålla, åkt till Västerås och ridit med min kusin. Nu är jag hos mormor och morfar och snart är det läggdags.
Just nu är jag oerhört rädd för mat och arg på mig själv för allt jag har ätit. Varför äter jag alls? (Det var just sådana här tankar jag syftade på i min tidigare utläggning för svaret är ju egentligen självklart... Jag äter för att alla människor behöver äta och för att det är hälsosamt.)
