Becka.

Åhh, just nu önskar jag bara att jag inte hade fått min insikt i söndags. Sitter och känner mig som en stor boll som bara sväller och sväller. Är helt och fullt ÖVERTYGAD om att jag har gått upp massor i vikt sedan igår och det gör mig sjukt stressad. Vill bara att det ska bli nästa vecka så jag får väga mig igen. Gaaaaah.
   Jag ska inte tänka så här och ändå gör jag det. Dessutom borde jag inte skriva det här i bloggen för det kan säkert påverka andra, men jag måste verkligen få utlopp för den här jävla ångesten. JAG VILL INTE BLI FRISK. Inte just nu i alla fall. Tycker att jag ser hemsk ut. Urk, kanske är det bara beslutet som gör att jag tycker det. Kanske för att jag har varit gladare. Kanske för att jag har gått upp. Vet att jag måste, men det är så svårt.
   Mamma hatar att jag håller på att tjata om det här, men det finns ju hela tiden i mina tankar. Vet ju inte vad jag ska göra av dem. Kan inte bara stänga av mina tankar och tänka på något annat för det smyger sig på hela tiden. Är så trött på det. Samtidigt är jag ju så sjukt rädd för att bli fri och frisk. Vem är jag NU utan sjukdomen? Utan min ständiga följeslagare anorexin?
   Blir förbannad så fort någon säger att jag verkar friare/friskare. Säger någon det börjar jag titta på mig sälv och ser då hur tock jag har blivit, hur rund jag har blivit i ansiktet. Fick idag höra att jag såg självsäker ut och att jag klamrar mig fast vid något som inte är jag. Det gjorde något så fruktansvärt ont. Kan man inte utstråla självsäkerhet och ändå inte trivas med sig själv? Kan man inte verka glad och ändå vara ledsen? Bara för att man skrattar och ler betyder det inte att man mår toppen och prima. Fan för den som fick min dag och krossas totalt. Fast Hanna räddade den lite så att jag i alla fall kunde känna mig glad i några timmar!


 


Vem är jag? Den jag är eller den jag vill vara?