Becka.

Jag orkar inte bry mig mer. Är så trött på allting i mitt liv att jag faktiskt inte orkar bry mig. Får bara se till att äta så att jag kommer ur den här skiten. Visst, jag är livrädd för att gå upp i vikt, men är det vad jag måste så får jag väl göra det. Har vikt på måndag och då får jag se om det har hänt något nu när jag har ätit som jag ska den här veckan.
   Ska in till stan och träffa Ellen om ett tag. Vi ska på Légumes, kommer nog att bli trevligt trots att jag ångrar att jag ska ut och äta med en kompis. Det är väldigt jobbigt, men jag får se till att jag får det att funka. Skönt att det är Ellen som jag har känt ganska länge i alla fall. Tror att det blir lite lättare då eftersom hon känner mig bättre och vet mer om mitt problem.
   Annars mår jag mest piss idag trots att solen skiner. Mår så jävla dåligt över att allting är så himla svårt. Jag vill bara att det ska vara enkelt. Fan att enkelt i min värld betyder att inte äta, när det enda jag ska göra är att äta.
   Om en liten stund ska jag gå och äta mellis, ser inte fram emot det men jag har inget val. Åhh, varför är det ingen hemma som kan trösta mig, som kan sitta med och vara stöd? Jag orkar inte vara själv i mitt helvete. Det blir ju inte direkt lättare för att jag är ensam. Fanfanfanfanfan. Måste bara få ur mig lite agressioner.
   Mamma och pappa är dessutom sura på mig för att jag bråkade om maten igår, men jag åt ju faktiskt till slut så jag fattar inte vad problemet är egentligen. Åt ju faktiskt både middagen OCH kvällsmelliset. Fick ett utbrott efter middagen, men de säger att jag får vara ledsen, att det får vara jobbigt. Fast jag tror dem inte för varje gång jag har det jobbigt undrar de vad som är så himla jobbigt. Vad är det som är så svårt att förstå undrar jag då. Så många gånger som jag har sagt vilken jävla ångest det är att äta och så undrar de ÄNDÅ vad som gör att jag mår dåligt. De fattar fan ingenting. Och ändå önskar jag att mamma var hemma och satt med mig nu när jag ska äta mellis.