Becka.

Finns så mycket som är förbjudet, som jag inte får göra. Äta till exempel. Fast det förbudet bryter jag mot. Det svåra är då att gå emot alla andra förbud. Att orka pressa mig själv förbi det yttersta för att nå bortom förbuden. Jag orkar inte det. Därför gör jag som förbuden vill och kryper ihop på mitt rum, rädd för att vara ensam samtidigt som jag inte vågar, inte får vistas med andra.
   Måste ju orka gå emot alla förbud, annars kommer någonting alltid ligga kvar och spöka. Ändå är det så svårt, trots att jag vet att jag borde. Trots att mamma och pappa verkligen har börjat försöka igen. De ber mig komma, men jag säger nej. Jag och den, vi är ett då och den vill inte att jag ska må bra. Alltså tvingar den mig att ligga kvar och bli straffad för att jag bröt mot FÖRBUDET.
   Visserligen måste jag ju börja någonstans, men jag kommer aldrig att vinna om jag inte slår ner alla hinder. Bara för jag slår på ett hinder betyder det inte att jag slår på alla de andra, tyvärr. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, så är det inte på det sättet. Istället måste jag när jag slagit ner ett hinder slå ner nästa. Och när jag nästa gång bryter mot FÖRBUDET måste jag börja om med att slå ner hindren eftersom de ständigt reser sig upp.
   Jag har en lång väg kvar, muren står fortfarande stadigt och mörkret runt omkring, den är fortfarande lika kompakt. Ändå fortsätter jag att banka och slå. Forsätter att låta mina händer slås blodiga mot den hårda stenen. Jag vet inte vilken dag jag kommer att slå hål på muren, men den dagen kommer såren på mina sönderslagna händer att börja läka. Sakta, sakta kommer det att läka, för den dagen kommer jag inte att behöva slå lika hårt hela tiden för att kunna skapa nya hål i muren.

Det enda problemet är att muren verkar så trygg.