Becka.

Söker förståelse där jag tror att den finns. Är så mycket jag bara vill säga, som måste få komma ut. Får det inte komma ut tror jag att jag till slut kommer att sprängas. Känner mig som en bomb som tickar, närmare och närmare smällen, för att sedan fördröjas lite när jag tror att jag blir förstådd. Hoppas att jag blir förstådd den här gången för i sådana fall tror jag att jag kan klara av det.
   Orkar inte sitta framför TVn. Det kryper i hela kroppen och jag får så jobbigt att andas. Mamma och pappa blir besvikna när jag går, men jag klarar bara inte av att sitta där. Vill ha närhet, men flyr ifrån den. Vet inte hur nära jag ska komma. Vet inte hur mycket jag ska våga visa.
   Tror att jag ska gå och lägga mig efter Svenska Hollywoodfruar. Då blir det imorgon snabbare och jag kan få ro snabbare, tror jag. Är så trött att jag säkert kommer att somna på en gång. Hoppas i alla fall på det. Ska upp tidigt, tidigt imorgon eftersom jag ska vara på SCÄ klockan åtta. Usch och fy.

Okej, det här inlägget är grymt osammanhängande och ointressant, men aja.