Becka.

När rädslan är som störst vill jag bara fly. Samtidigt vill jag gömma mig bakom min mur av trygghet. Det är när rädslan inte har någon gräns jag inte vet vart jag ska ta vägen. Liten och ynklig kryper jag ihop på sängens svarta överkast. Jag blundar och hoppas att sömnen ska rädda mig från helvetet.
   Sovandes ligger jag hopkrupen som ett litet barn och drömmer om alla mina rädslor som jag i sömnen vill fly ifrån. I drömmen blir jag lurad, lockad, tvingad att springa in i trygghetens mur. Gång på gång på gång springer jag in i muren, för att kastas tillbaka. För att vakna.
   Jag vaknar ur mina rädda drömmar till en verklighet som är minst lika skrämmande som drömmarnas värld. "Nu är det dags för kvällsmellis", säger mamma, säger pappa. Och jag kliver upp ur sängen som burit upp min sovande tyngd. Med tunga steg går jag till soffan framför TVn. Jag tittar på TVn samtidigt som jag äter och samtidigt som rädslan bara växer.