Becka.

Jag blundar och önskar att allting var bra, bara så där. Eller att jag aldrig skulle ha drivit mig själv hit, att jag aldrig skulle ha blivit sjuk överhuvudtaget. Men det var så enkelt. Det bara flöt på och plötsligt var jag innesluten av en mur som så ofta kändes och känns som det enda trygga i mitt liv. Den känns så trygg, så trygg.
   Ibland blir den dock ett fängelse och i mina försök att komma ut springer jag gång på gång rakt in i muren med huvudet före. Det är då allting börjar snurra, för att sedan svartna. Det är då ångesten kommer och kväver mig, skriker, gråter, kastar saker.
   Jag blundar och önskar att allting skulle ta slut. Att jag bara kunde få vara ifred och slippa allting i mitt liv som bara förstör det. Jag vet inte vad som förstör det, om det är sjukdomen eller om det är det fria/friska livet. För att få veta måste jag testa båda, men för att göra det måste jag lämna allting som är tryggt.