Becka.

Det går så fort och jag är rädd. Snabbare och snabbare snurrar världen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är ju äntligen (eller något) på väg "framåt", men till vilket pris? Saknar kicken jag får när jag lyckas hålla kontrollen intakt. Visst är det på något sätt enklare att inte hela tiden behöva kämpa emot alla runt omkring, men ändå. Ändå finns rösten där och vill att jag ska ägna hela mitt liv åt den. Vilket jag nog fortfarande gör, fast på ett helt annat sätt än förr.
   Ständigt kretsar mina tankar runt det som rösten viskar. Bara när jag inte gör som rösten säger skriker den. Den skriker så att det gör ont. Därför föredrar jag när den viskar. Trots det trotsar jag den nu. Hela tiden trotsar jag den trots att den vill att jag stannar bakom muren. Bakom min mur som skyddar mig från det okända, som ger mig ro. Utanför är allting bara ett okänt inferno där jag inte får ro att vila.
   Trots röstens skrik och trots min stora skräck för det okända och för det okontrollerade ska jag ge det en chans. Jag ska och vågar pröva vägarna som slingrar sig utanför muren som jag aldrig har gått på tidigare. Ibland är de så mörka att jag måste krypa långsamt för att kunna hålla mig på stigen. Andra gånger lyser de upp en smula och jag kan ta mig fram snabbare. Läge och längre från min trygga mur går jag på de okända stigarna. Helst vill jag vända och gå tillbaka. Laga alla hål i muren och krypa ihop där bakom och känna mig trygg, men det är förbjudet.
   Är trött så trött, men jag fortsätter att banka på muren för att få nya hål att uppstå. Jag kravlar mig ut genom de hål jag lyckas åstadkomma och går på okända vägar. Sedan springer jag blixtsnabbt tillbaka till muren och blir innesluten av tryggheten för att bara en liten stund senare återigen börja banka på muren.