Becka.

Ensam i mörkret, vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara gå bakåt till det som har varit. Har förlorat så mycket av viljan, samtidigt som jag också vunnit en massa vilja. Ändå är det som om jag faller och faller. Är så rädd. Rädd för att tappa kontrollen, rädd för att tappa bort mig själv, rädd för att gå upp i vikt. 
   Dessutom är jag trött. Står på egna ben som inte riktigt orkar bära upp hela mig. Svajar fram och tillbaka utan någon som ger mig stöd. Vågar dock inte visa något för jag vill inte göra någon besviken. Varje svaghet jag visar upp är en förlust enligt alla andra, oaccepatebelt. Alltså är det bara att försöka stå rakt, trots svajandet och hoppas att det blir bättre.
   Ostadigheten gör mig trött. Tillsammans med skolan gör den att alla mina krafter tar slut. När krafterna är slut, jaa, då faller jag. Eftersom jag slår på muren håller den inte för när jag faller, vill inte hålla för mig, utan den låter mig falla ner i ett tomrum där ingenting är säkert. 
  

Skola idag, som vanligt. Först samhälle, som var väldigt spännande, och sedan engelska. Sitter nu och väntar på att Freddie ska ringa så att vi kan strukturera upp vår ledaranalys. Och så väntar jag på att det ska bli dags att äta mellis och på att någon ska komma hem.