Becka.

Det går nog och jag tänker på dig och hoppas att du tänker på mig för vi kan klara av det då.



Fast jag hatar att jag bråkar med mamma, hela tiden. Varende jävla måltid börjar vi bråka om något. Att jag inte bara kan hålla tyst och göra som jag ska. Helt hopplös är jag. Suck. Fast vem vet, det ska ju finnas en sådan där magisk gräns...