På språng
Var en rörig morgon eftersom det endast är vikarier/timmisar här idag. Ingen hade någon riktig koll och folk fick fel frukost eller ingen frukost alls. Det löste sig dock och efter frukosten blev det promenad. En riktigt kall och rå promenad. Musikterapi med trumspel och sång. Som vanligt alltså. Jag tycker vi borde jonglera, det gjorde vi på musiken när jag gick på dagvård.
Slog ihjäl den sista kvarten innan lunchen genom att ladda ner två låtar på Spotify, sedan var det lunch och efter det vila. Just nu undrar jag varför jag skriver det här eftersom alla dagar här ser likadana ut, typ.
Efter vilan lekte jag i alla fall med datorn fram till mellis och nu ska jag slå ihjäl tiden (en timme och femtio minuter) som är kvar till middagen. Riktigt jävla tråkigt har jag. Önskar så mycket att jag kunde sätta mig ner och göra något, men icke.
Börjar känna att jag inte passar in här, att jag borde vara någon annanstans. Känner mig så stor och klumpis i jämförelse med alla de andra tjejerna och det triggar mig. Alla mina tankar flashar ständigt förbi och gör mig förvirrad, så förvirrad. Vet inte längre vad jag vill, vet bara att jag vill bort härifrån. Står inte ut.
Katrin, jag har inte kommit på något jag kan läsa på distans. Skulle kanske förenklas något om jag hade ro att sitta ner och plugga. Nu svävar jag bara runt som ett löv när det blåser och kan inte sätta mig ner.
Ikväll kommer mamma på besök. Var en vecka sedan jag träffade henne senast och på den tiden har jag dessutom bara pratat med henne en gång på telefon. Känns som en hel evighet samtidigt som det har varit lite skönt att vi har fått vila från varandra.
Jag förstår, vet vad som driver dig men det positiva var att du sa det, Jag kan inte sitta ner. Någonstans vet du att du inte längre styr ditt liv utan sjukdomen har tagit över. Det är nog svårt, svårare än vad vi kan föreställa oss, att sätta sig ned fokusera på något, något annat än att lyda det som hänger över axeln och hindrar. Men helt plötsligt dyker något upp som gör att man börjar orka/våga vända ryggen till och hitta tillbaka. Om det inte är en blixt från klar himmel så kan det vara så att man blir trött på att styras/hindras/tvingas göra saker som begränsar så oändligt. Så tänk efter finns det något som kan få dig att glömma en stund. Jag vet att jag skulle kunna snöa in på vithajar, jag både ryser och kittlas av tanken att sammanställa alla vithajsattacker de senaste tjugo åren även om det förmodligen skulle leda till att min hajskräck skulle omfatta bad i knädjupt vatten. Katrin
