Jag tror att jag håller på att bli galen.
Idag har dagen verkligen känts meningslös. Klev upp imorse (såklart) valde kläder, för kalla fast ingenting är tillräckligt varmt i och för sig, åt frukost, letade efter mina Uggs (BORTA), sprang till tåget. Missade tåget. Fick vänta på tåget efter, frös inte ihjäl. Kom till skolan, lite sen och rusade in på mattelektionen. Försökte räkna matte och försökte fatta vad matten går ut på.
Efter matten styrde jag kosan en trappa upp i skolan till samhällslektionen, som vi tog beslut om att skita i när vår lärare inte kommit efter tjugofem minuter. När hela klassen hade pallrat sig nerför alla trappor säger någon att vår lärare var på väg upp i hissen till lektionen. Det sket alla fullständigt i. Jag åkte hem.
Här hemma har jag inte gjort någonting. Läst, titta på En Plats På Landet, kollat bloggar, försökt engagera mig i mitt projekt. Hade tänkt gå på yoga, men energin ville inte infinna sig. Satt kvar hemma framför datorn. Pappa kom hem från fjällen. Han hade köpt en mjuk, varm (jag blir nästan varm om händerna av den, nästan), rosa tröja i Åre åt mig.
Mammas garderobsgrej rasade. Vi förstod först inte vad som hände. Sedan förstod vi inte hur det kunde hända. Jag och pappa åkte och köpte mat, sushi för mor och far. Inte för mig, dumplings tog jag. Mat ja. Men jag vägrar att äta... NIO bitar sushi.
Nu har jag ägnat ännu mer tid framför datorn. Vill röra på mig, vill sova, vill försvinna, vill... ATT ALLTING BARA SKA BLI HELT FANTASTISKT JÄVLA BRA. Men det blir det inte och det är mitt fel. MITT fel. Fast jag orkar inte bry mig. Energin tryter. Fast jag äter ganska mycket. Tycker jag. I jämförelse med andra.
Samtal med psykolog och mamma igår. Var bra, var hemskt. Jag var ärlig och jag är genomskådad. Alla fattar allting, men kan inget göra. HAHA, något skrattar inombords. Och jag blundar, önskar att allt var annorlunda, att det var fredag, att det var höstlov, att jag bara kunde, vågade, orkade bli bra, bli nöjd.
