Dag två, vecka två på Idun börjar nu gå mot sitt slut. Är trött och vill ändå prata. Prata med min behandlare och säga att nu fan är det jobbigt. Nu kommer ätstörningen smygandes och visar bilder på den framtid som inte längre är min. Den vill att jag ska komma närmare, ta den till mig. Inte strunta i den och välja frysportioner med så många kalorier som min behandlare tycker är okej. Jag känner hur
min kontroll sakta glider ur mitt grepp och jag låter omvärldens kontroll ta över. Fy fan vad det är jobbigt, inte ångestjobbigt utan jag-orkar-inte-livet-jobbigt.
Annars har det varit en bra dag på Idun. Cyklade till Ropsten och ångrade att jag inte tog några handskar. Var kallt på morgonen och i fartvinden. Hade samtal med min behandlare nästan direkt när jag kom dit, åt mellis, hade samtalsgrupp och sedan lunch. Blev att alla gick till pastastället idag. Blev mättmätt av min pasta eftersom man får så himla mycket. Ändå kände jag mig lite dum som körde på det enkla kortet med räkor och tomatsås när jag kunde ha tagit med pesto-gräddsås och fetaost. Vågar bara inte utmana mig själv så mycket.
Eftermiddagen flöt på i lugn takt. Satt ute med först en tjej och när hon gick på samtal kom en annan tjej. Båda är nya för den här veckan så det var roligt att prata lite mer med dem. Vid tre gick jag upp till soffrummet igen och åt mellis med Rebecka. Vi satt som vanligt kvar ungefär en timme till. Vill inte riktigt gå därifrån, lämna tryggheten.
Cyklade till Willys från Ropsten för att införskaffa kvällens middag. Hittade även lite annat att handla också, men glömde en eller två saker jag hade tänkt köpa, typiskt. Cyklade hem, var hemma en stund och gick sedan långa slingan och nu sitter jag här och latar mig.
Förresten, pratade med dem jag skulle ha åkt upp till fjällen med. Som sagt är min familj redan där och jag skulle ha åkt upp på torsdag. Tyvärr har det visat sig att de jag skulle åka med inte kan längre så jag har ingen som kan skjutsa mig. Blev glad för jag är gärna ensam hemma hela veckan. Har inte alls lust att åka upp till min familj. Trivs utmärkt med att vara ensam och slippa ha dem hängandes över axeln. Känner mig faktiskt lugnare och trivs bättre hemma när de inte är hemma. MEN, mamma och pappa tycker inte att jag ska vara hemma så de har bokat en bussbiljett till mig så att jag ska kunna ta bussen upp. Blev verkligen besviken då. Såg fram emot en helg med kompisar och egentid, kanske lite yoga. Inte fjällen.
