Becka.

Den fallande känslan, jag faller och faller. Vad finns på bottnen, döden eller livet? Hela jag faller helt utan kontroll. Sus i öronen, skräckpirr magen. Jag är så jävla rädd, rädd för vad som kommer att hända när jag landar.

Har verkligen mått skit idag. Halvsov hela förmiddagen ända till när min behandlare kom och sa att vi skulle ha samtal. Pratade, bestämde mig för att ta klivet och falla nerför stupet och därför faller jag nu. Åt lunch på pastan med Rebecka. Blev besviken över att pasta med gräddsås inte var lika gott som pasta med tomatsås.

Tillbaka till Idun och jag hade ångest utan att det märktes. Fick massage av Rebecka någon gång efter klockan ett, tack fina du! Imorgon är det min tur att massera Rebecka. Åkte hemåt när Rebecka gick på samtal. Eftersom jag inte ska promenera tog jag bussen från Ropsten. Kom hem, städade kaninburen, somnade av ångest, blev väckt av bror, åt mellis, somnade av ångest igen.

Åt middag för en timme sedan och nu jag vill helst bara gå och lägga mig, men det är inte okej. Vill verkligen fly från alla jobbiga känslor som attackerar mig för tillfället. Önskar att jag BARA ville bli sjukare, att jag inte ens hade en tanke på att bli fri. Men nej, jag har ju fått för mig att jag ska bli fri och det innebär att jag MÅSTE äta som dietisten och min behandlare säger, jag FÅR INTE träna så mycket, jag MÅSTE gå upp i vikt.

Fy fan vad skit jag mår och jag vågar inte säga det till mamma och pappa. Jag hatar att de bara blir irriterade och besvärade när jag säger att jag mår dåligt för jag skulle verkligen behöva dem. Det är inte roligt att vara jag och ensam när jag mår såhär. När tårarna hela tiden är nära, när jag sväller och sväller framför ögonen, när det tar emot att ens se mat.

Jag har i alla fall bestämt mig, och jag vet att det är det som gör att jag mår som jag mår, för att jag ska försöka gå upp i vikt, äta efter schemat, utmana mig själv så mycket jag bara kan. Jag faller och faller, men hoppas på att det är livet jag möter längst ner och inte döden.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...