Becka.

Just nu är livet tungt. Jag finner ingen glädje i det, utan ser bara måsten och tvång. Känner att jag måste röra på mig, inte äta för mycket, vara snäll, trevlig och glad hemma, sköta maten, fortsätta leva ett levande liv. Orkar inte med det, känns som att det är fel på mig som inte orkar och som känner mig tvingad. Ingen tvingar ju mig, utom jag själv.

Började den här dagen med ett pass hatha. Var jobbigt, eller inte superjobbigt fysiskt, utan psykiskt. Kände mig så jävla dålig och dum. Ville vara bra, kunna, men istället rann misslyckandet över mig som en iskall dusch. Gick snabbt från Yogayama efter passet, köpte mat på Hemköp vid Östermalmstorg. Försökte betala i snabbkassan, men misslyckades med det också. Gick alltså inte så snabbt som jag hoppats. På tunnelbanan ringde Rebecka och vi pratade.

Sitter just nu på tunnelbanan igen. Är på väg till stallet. Blev att jag övertalade Rebecka till att jag skulle få följa med. Ska bli skönt att komma ut dit och slippa vara hemma. Kommer komma hem så att jag kan göra kvällen lång så att jag kan ta sovmorgon imorgon.

Jag fattar inte vad som är fel på mig. Vilken normal arton- (snart nitton-) årig tjej vill och orkar inte ha ett levande liv. Orkar typ bara vara med två kompisar. Eller i alla fall ta kontakt med två. Vill inte festa heller. Jag är så jävla konstig.