Amen skitkul
Provpluggade en stor del av dagen igår. Började dock dagen hos Leo, efter en natt med dålig sömn för både mig och honom. Vi var alltså inte så jättesugna på att kliva upp när klockan ringde vid kvart över sju. Trots det kom vi upp, åt frukost och drog i väg till skolan med en halvtimmes mellanrum. I skolan hade jag historia och där pratades det om genus. Efter lektionen var det bara till att åka hem och äta lunch för att sedan krypa upp i soffan i vardagsrummet och plugga nästan fyra timmar i sträck. Strax innan sex avbröt jag dock mitt pluggande, bytte om till träningskläderna och promenerade iväg till Sportlife för ett pass box. Träningen gick strålande och vid kvart i åtta var jag hemma igen för middag, spagetthi och köttfärssås. Kvällen ägnades åt chattande med Jennie, telefonprat, dusch, lite (ytterst lite) mer plugg och utläsande av Radhusdisco. Avslutningsvis kröp jag ner i sängen och sov gott hela natten.
Idag var det upp strax efter sju igen som gällde, klädångest (fanfanfan vad tjock jag är och vad fult alla mina kläder sitter!) och sedan iväg till skolan för psykologiprov. Provet kändes skit och jag blir förvånad om jag får G. Svarade på alla frågor men mina svar var ytterst luddiga. Gick till Slussen och tog tunnelbanan mot Ön där jag bor. Här hemma har inte mycket hänt, lunch har blivit äten (Giovanni Ranas ravioli med tomat- och mozzarellafyllning och lite sugar snaps) och nu tror jag att jag alldeles strax ska ge mig ut på en promenad.
På tal om klädångesten och allt sådant där som har med mitt utseende och det faktum att jag hatar det att göra... Är så jävla trött på att jag inte kan göra något ordentligt. Jag kan varken bli sjuk ordentligt eller bli frisk ordentligt. Istället lever jag hela tiden i en mellanvärld som består av att längta tillbaka till tiden då jag nästan var sjuk på riktigt medan jag lever ett liv som knappast kan räknas som friskt men inte heller sjukt. Ställer jag mig framför spegeln ser jag en helt vanlig tjej, vilket inte är så konstigt eftersom det inte finns något annat att se. Jag är inte längre smal, bara så jävla NORMAL. För ett år sedan var jag i alla fall någotsånär smal, jag var i alla fall inte som nu. Nej fy fan, nu är jag bara en normal tjej med förjävligt utseende. Det finns inget fint någonstans, hur mycket jag än försöker hitta det. Kan jag inte bara få se bra ut i alla fall?
Om jag ändå kunde säga att mina tankar hade förbättrats, om något ändå KÄNDES bättre, då kanske det skulle vara värt det. Istället faller allting hela tiden tillbaka till gamla mönster. De nya tankarna jag försöker pressa in trycks bort av de gamla, de som känns rätt. Kontrollen är min vän och min värsta fiende. Får inte tappa kontrollen, får inte tillåta mig att vara svag.
Idag var det upp strax efter sju igen som gällde, klädångest (fanfanfan vad tjock jag är och vad fult alla mina kläder sitter!) och sedan iväg till skolan för psykologiprov. Provet kändes skit och jag blir förvånad om jag får G. Svarade på alla frågor men mina svar var ytterst luddiga. Gick till Slussen och tog tunnelbanan mot Ön där jag bor. Här hemma har inte mycket hänt, lunch har blivit äten (Giovanni Ranas ravioli med tomat- och mozzarellafyllning och lite sugar snaps) och nu tror jag att jag alldeles strax ska ge mig ut på en promenad.
På tal om klädångesten och allt sådant där som har med mitt utseende och det faktum att jag hatar det att göra... Är så jävla trött på att jag inte kan göra något ordentligt. Jag kan varken bli sjuk ordentligt eller bli frisk ordentligt. Istället lever jag hela tiden i en mellanvärld som består av att längta tillbaka till tiden då jag nästan var sjuk på riktigt medan jag lever ett liv som knappast kan räknas som friskt men inte heller sjukt. Ställer jag mig framför spegeln ser jag en helt vanlig tjej, vilket inte är så konstigt eftersom det inte finns något annat att se. Jag är inte längre smal, bara så jävla NORMAL. För ett år sedan var jag i alla fall någotsånär smal, jag var i alla fall inte som nu. Nej fy fan, nu är jag bara en normal tjej med förjävligt utseende. Det finns inget fint någonstans, hur mycket jag än försöker hitta det. Kan jag inte bara få se bra ut i alla fall?
Om jag ändå kunde säga att mina tankar hade förbättrats, om något ändå KÄNDES bättre, då kanske det skulle vara värt det. Istället faller allting hela tiden tillbaka till gamla mönster. De nya tankarna jag försöker pressa in trycks bort av de gamla, de som känns rätt. Kontrollen är min vän och min värsta fiende. Får inte tappa kontrollen, får inte tillåta mig att vara svag.
Kommentarer
Trackback
