Becka.

Trots att jag inte hade någon lust att gå och träna igår var det skönt när det väl var gjort. Känner mig så duktig när jag har tränat. Det får mig att känna som om jag också kan någonting. Var en annan ledare på passet än vanligt dock och av någon anledning störde jag mig på henne. Kanske berodde på hennes smala, vältränade ben, hm. Efter passet gick jag hem för att äta middag. Den slutade dock med ilskna ord mellan mig och mamma och det kändes inte särskilt bra. Ägnade resten av kvällen åt plugg och åt att läsa.

Idag klev jag upp något tidigare än vad jag har gjort de senaste dagarna. Åt frukost länge innan jag bestämde mig för att vara duktig och ta tag i pluggandet medan dagen ännu var ung. Slog mig ner i soffan i vardagsrummet och började läsa om vad islam anser om liv, död, hälsa, sjukdom, behandling, abort och en massa annat. Läste och skrev, skrev och läste tills det gick runt i huvudet. Fortsatte dock, med enstaka mycket korta avbrott ända till klockan tjugo i två. Gick då och köpte lunch, fisk med saffransris i het ingefärssås. Hem igen, åt lunchen, gick på en promenad. Efter promenaden satte jag mig återigen och pluggade. Blev klar (tror jag, ska kolla igenom imorgon) med uppgiften för en halvtimme sedan och det känns så skönt. Sista uppgiften i etik och livsfrågor är avklarad!

Har krig i huvudet och det är så tröttsamt. Orkar inte höra orden som ekar om och om igen. Antingen är det den ena sidan som skriker eller så är det den andra. Orkar inte fortsätta bry mig om vad jag äter, får inte tappa kontrollen, borde inte räkna kalorier, det är inte okej att gå upp mer i vikt. Hela tiden, ungefär samma saker. Plus det där dåliga samvetet över att mamma och pappa blir så ledsna när jag vänder tillbaka till sjukdomen och rädslan för att något ska gå fel den här gången. Tänk om jag dör, fast samtidigt, spelar det någon roll?

Är i alla fall så jävlahelvetesskittrött på alla mina tankar och känslor. Varför är det så fruktansvärt viktigt att behålla kontrollen över maten? Varför kan jag inte bara släppa loss och börja leva, låta tankarna vara fria att tänka på annat än mat, vikt och kropp? Som min behandlare säger "du ger inte dig själv chansen att kunna må bra och tänka på annat eftersom du hela tiden går runt och är hungrig". Önskar att jag bara kunde säga till mig själv "Idag ska jag äta precis efter schemat och skita fullständigt i vilka tankar och känslor som dyker upp. Dessutom ska jag äta efter schemat imorgon, i övermorgon och resten av mitt liv.". Något annat jag vill säga till mig själv är "skit i vikten, du är den du är oavsett vad du väger och hur du ser ut". Det är så lätt att skriva, men att göra det till verklighet är nästan det värsta jag kan tänka mig.